Jag går inte och grubblar särskilt ofta. Sånt kan lätt leda till negativt tänkande och det mår man inte bra av. Men visst händer det att jag funderar över varför livet är lite bakvänt ibland.
Ungefär så här sa jag till min vän Ch igår: ”Är det inte konstigt att nu, när man börjar ha koll på saker och ting, vet vad man kan och vill, då är man i en ålder där det nästan inte funkar att förverkliga det?”
När man är ung med livet framför sig och har kraften och nyfikenheten, då har man noll koll (fast man är helt säker på motsatsen). Sen går det några år och man märker att allt inte är så tvärsäkert och man får ompröva vissa saker (det kallas nog mognad). Och så småningom är man då trygg med vem man är, vilka talanger man har, vad man vill göra av livet. Och då har man gått miste om en bra bit av initiativkraften.
Min ålder irriterar mig, därför att jag inuti inte är en dag över 25. Jag är tacksam över mognaden, men tycker att skalet kunde ha fortsatt vara lite ungt och fräscht. En dag vill jag hitta kärleken igen, men de tjejer som jag tycker är trevliga och dessutom ser bra ut, visar sig nästan uteslutande vara i 25-årsåldern. Och man får ju inse det omöjliga i den ekvationen.
(Aj aj aj, där stack jag ut hakan. Nu blir alla kvinnliga läsare sura. Men hallå, jag är bara en man. Jag vet att det är patetiskt, men det är så här vi är skapta.)
Det där har varit ett problem för mig, för samtidigt vill jag inte vara ensam resten av livet. Men nyligen mötte jag av en händelse en tjej i mer lämplig ålder, som jag faktiskt kände mig dragen till. Då insåg jag att det kanske finns hopp för mig också.
maj 1, 2009 kl 16:07
Hej tony brukar vara inne på din blogg.
självklart så finns det hopp för dej gud vill ju att du ska leva ihop med nån som du kan dela både glädje och sorg med han vill ju inte att du ska vara själv.
/Ida
maj 2, 2009 kl 2:11
Bra bloggat Tony! Personligt=bra!
maj 2, 2009 kl 12:49
Anledningen till att jag hellre lever ensam.
maj 3, 2009 kl 1:04
När jag läser ditt inlägg känns det som…en brist på mognad snarare än tvärtom.
maj 4, 2009 kl 10:29
I o fs förstår jag precis vad du menar…för självklart vill man hellre ha en muskulus och viril tjugofemåring att gosa med än en hängig, grådaskig medelålders trött man. Jag menar, vem vill ha ett intellektuellt eller känslomässigt utbyte när man kan få frottera sig med en slät och skinande kropp?
Men vad kan jag säga, jag är ju bara en kvinna…såna är vi!
maj 4, 2009 kl 11:04
Här finns tydligen många ömma kvinnliga tår att trampa på
(jag får ju inte bara kommentarer här, utan också via mail). Det är förvånande att en liten mening i mitt inlägg kan orsaka sån upprördhet att man inte ser vad jag egentligen vill säga.
Tjejer som jag tycker är trevliga, spontana och utåtriktade är oftast för unga för mig. Många känner som jag att de är yngre på insidan än vad födelseattestet säger. 25-åringen som bor i mig ropar efter en jämnårig, men mitt äldre intellekt talar tydligt om för mig att en relation med en sån är dömd att misslyckas.
Jag har sett det som ett problem att jag inte attraheras av kvinnor i min egen ålder och tänkt att jag därför är dömd till ett liv i ensamhet. Men härom dagen berördes jag faktiskt på ett angenämnt sätt när jag råkade möta en mer mogen tjej. Det fick mig att tro att det faktiskt kan ordna sig för mig nån gång i framtiden.
Jag visste att jag riskerade att röra om i ett getingbo när jag skrev det där inlägget. Ungdom och utseende är tydligen en oerhört het potatis. Att jag antydde att sånt attraherar mig var en del i resonemanget och ett försök att vara ärlig. Men att döma av reaktionerna är det inte ärlighet kvinnor vill ha.
Tvärt emot vad du kanske tror, vet jag att en kärleksrelation inte bygger på utseende. Men för att hitta dit behövs det först en attraktion. Den kan väckas genom vad man ser eller genom andra intryck. Och själv tror jag att ärlighet är en absolut nödvändig ingrediens. Tråkigt att somliga inte verkar hålla med om det.
oktober 15, 2009 kl 11:18
[...] Filippa råkar finnas med på bild i ett av mina tidigare inlägg. [...]