Archive for september, 2009

Bromsad på Arlanda

september 29, 2009

landningsbana

Jag har aldrig varit på nån charterresa och heller aldrig varit i närheten av Medelhavet. Men nu är det dags. Jag ska till Cypern och hälsa på min son Victor, som jobbar där som underhållare på ett hotell.

När jag skriver detta sitter jag på Arlanda. Planet skulle gå kl 18.10, men är försenat. Vi fick veta att en broms är trasig och måste bytas ut. En sån reservdel skulle finnas på Arlanda, men så småningom fick vi veta att det var fel sorts broms och att den rätta finns i Finland.

När det beskedet kom började det mulmas högljutt bland resenärerna. Det var tunga suckar och många pratade om hur typiskt det var och vilken otur de hade. Själv tänkte jag mest på Baloo, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. ”Var nöjd med allt som livet ger…”

Varför klaga? Inte är det nån större katastrof om jag kommer fram ett par timmar senare än planerat.

arlanda

(Min dotter Malin jobbar på Arlanda Security.)

Planet gick till sist kl 21.15 (skriver jag nu dagen efter). En del hade styrkt sig rätt så rejält under väntetiden. Luften i kabinen var tung av alkoholmättad utandningsluft. Mannen framför mig kommenterade: ”Det är visst inte bara planet som är fulltankat”.

En karl försökte dra igång en rätt larvig allsång. Ingen sjöng med, men melodin satte sig visst, för resten av resan var det flera som gnolade på den.

Väl framme i Larnaca strulade det med busstransporten. Min resväska for iväg med en buss och jag själv med en annan, till en annan destination. Men Victor lyckades rädda väskan och hämtade sedan upp mig på en moppe.

Kom till sist i säng hemma hos Victor vid 5-tiden på morgonen. Skönt att vara framme!

Läsa tyst och skratta högt

september 26, 2009

pioneer

För länge sen, när 80-talet precis hade grytt, var jag tillfälligt trött på att läsa thrillers av Alistair MacLean och Desmond Bagley. En kompis tipsade mig om Pionjärerna (Pioneer, go home!) av Richard Powell. Jag hastade genast iväg till bokhandeln och köpte ett ex.

Boken var gammal redan då. Den är skriven 1959. Men jag lät mig inte avskräckas av det utan satte igång att läsa. Det tog inte mer än ett par sidor innan jag insåg att detta var ett komiskt mästerverk.

Pionjärerna handlar om familjen Kvimper, som under en semesterresa i de amerikanska sydstaterna hittar en nyanlagd väg. En skylt talar om att det är förbjudet för allmänheten att köra in på vägen. Men eftersom farsan Kvimper inte anser sig tillhöra allmänheten, svänger han in på vägen.

När bensinen tar slut och inga andra bilar kör förbi, tvingas familjen bosätta sig intill den nya vägen. Det är upptakten till en vansinnigt kul historia, där familjen konfronteras med illasinnade myndigheter, gangsters och mycket annat. Boken når de komiska höjderna, mycket därför att berättaren – Toby Kvimper – är mer än lovligt korkad och tolkar allt som händer på sitt eget troskyldiga sätt.

När jag hade läst boken lånade jag ut den till någon, glömde bort till vem och fick aldrig tillbaks den. Tio år senare, när boken sedan länge hade tagit slut på förlaget, hittade jag den på biblioteket i Jönköping. De fick gå och hämta den i ett källarförråd. Vad jag gjorde sen kan bara försvaras med att jag var desperat. Jag körde hela boken i kopiatorn och har den sedan dess som en tjock bunt A4-papper. Men så ytterligare tio år senare hittade jag ett ex i en låda med begagnade böcker i Böda.

Nu har jag precis läst Pionjärerna för fjärde eller femte gången. I USA har man nyligen gett ut en jubileumsutgåva 50 år efter att den kom ut första gången. Så här skrev en av recensenterna: “Surely one of the funniest books ever published!”

Om du lyckas få tag på Pionjärerna, har du många gapskratt framför dig!

Schyssta rattar

september 19, 2009

rattar

Jag kan vara lite glömsk ibland eller också ändras omständigheterna plötsligt. En kombination av det där gjorde att jag handlade på ICA Maxi tre (!) gånger under loppet av en timme idag. För mig var det ett nytt personligt rekord.

En av gångerna slängde jag ner en godispåse bland de andra varorna jag skulle handla. Jag trodde att det var en påse Ahlgrens bilar (rosa). Men när jag tittade efter närmare, var det inte bilar utan rattar. Just de här påsarna såldes till förmån för bröstcancerfonden.

Jag tyckte det där var lite kul. Vi behöver mer humor och anledningar att le i vårt land. Och den här gången hade man dessutom lyckats servera en lustighet med glimten i ögat, trots att det handlade om en ganska så allvarlig sak. Så med tanke på att pengar från godispåsarna går till en god sak, får man väl anse att det är schyssta rattar :) .

Och när jag nu ändå tassar omkring i det området, kan jag bjuda på en bildmix som jag kallar  ”Kvinnan bakom allt”:

claudiaschiffer

(Du som vill se bilden utan kartan, kan klicka här.)

Min enda allergi

september 17, 2009

deklaration

Jag skrev nyligen i ett blogginlägg att mitt namn betyder ”den oskattbare”. Ibland önskar jag att det betydde ”den icke beskattningsbare”.

När jag åker till Öland på somrarna, passerar jag genom det lilla samhället Ekenässjön. Under många år fanns en staty där längs vägen som föreställde en man böjd under en stor säck som han hade på ryggen. Statyn hade texten ”Skattebördan”. Sen ett par år finns statyn inte kvar. Blev den bortcensurerad?

Visst har vi världens högsta skatter, men jag tycker givetvis att skatt ska betalas av alla. Det som får mig att må dåligt är den tid på året då dekarationen ska göras. Jag är inte allergisk mot något – förutom blanketter.

nysning

När det är ”dags att deklarera” händer det saker i min kropp. Jag kan känna tydligt hur det byggs upp ett massivt motstånd inom mig. Jag vet att jag måste göra det där, men jag vill verkligen inte. Det brukar resultera i att det finns minst hundra andra saker att göra som är högprioriterade. Och sen till slut – med en smärtsam ansträngning – lämnar jag in deklarationen alldeles för sent.

Det är inte bara deklarationsblanketten som framkallar klåda hos mig. Det räcker att försöka förstå sig på elräkningen eller brev från något försäkringsbolag. Jag ryser!

I kyrkan där jag är med, får vi ibland veta hur ekonomin ser ut. Då brukar en kassör lägga upp overhead-blad med sida efter sida av siffror i olika spalter. Det blir abstrakt, svårbegripligt och oengagerande. Varför inte bara säga ”Det här är målen och detta är dagsläget”?

hjarnhalva

Egentligen tror jag att det handlar om hjärnhalvor. Jag är kreativt lagd, vilket betyder att min högra hjärnhalva är mer dominant.. Ekonomer verkar komma från en helt annan planet, tänker med vänstern och tror att alla tänker som de. Och just det där sista är ett allvarligt feltänkande.

Min digitala konstsamling, del 4

september 15, 2009

kruger01

Konstsamlingen i min dator innehåller många skatter och den här gången vill jag presentera ännu en favorit. Sebastian Krüger, tysk konstnär född 1963, är i mitt tycke världens bästa karikatyrtecknare. Han är helt enkelt i en klass för sig.

kruger02

Krüger föddes vänsterhänt, men som det ofta var förr blev han tvingad att använda höger hand i stället. Så som vuxen skriver, ritar och målar han med högerhanden, medan han exempelvis kastar boll med vänstern.

kruger03

Som barn fascinerades han av Disney’s figurer och ville rita av dem. Men då hans pappa vägrade att köpa Kalle Anka, sprang Sebastian till tidningskiosken, tittade på omslagen och gick sen hem och ritade. Och när han var osäker på någon detalj tog han en tur till kiosken igen. Det där gav honom ett öga och ett minne för detaljer, som har format honom till den konstnär han är idag.

kruger04

Sebastian Krüger är personlig vän med medlemmarna i Rolling Stones och har porträtterat dem massor av gånger. Jag har hans bok Stones, där de flesta av bilderna finns samlade. Den är ett fantastiskt galleri med vansinnigt roliga och även finstämt känsliga bilder. Den kreativa bredden är enorm.

kruger05

Personerna som figurerar i hans bilder är så gott som uteslutande kändisar inom film, musik och politik.

kruger06

Krüger gör mest karikatyrer, men ibland blir det även seriösa porträtt. Han behärskar en rad tekniker och levererar alltid högsta kvalitet, vare sig det handlar om pennteckningar, målningar i nästan fotografiskt utförande eller abstrakt stil.

kruger07

Sebastian Krüger ger intryck av att kunna förvränga ett ansikte nästan hur mycket som helst och ändå behålla porträttlikheten. Vill du se fler av hans bilder och i större format, kan du till att börja med klicka här.

kruger08

Personerna på bilderna är i tur och ordning: Keith Richards, Bill Clinton, Elvis Presley, Marilyn Monroe, George W Bush, Mick Jagger, Keith Richards, Bruce Springsteen, Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jack Nicholson och Sylvester Stallone.

All pics in this post © Sebastian Krüger.

Film film film, del 13

september 13, 2009

film013

Ibland händer det att riktigt bra filmer går oförmärkt förbi på ett sätt som inte gör dem rättvisa. Ett exempel är Nyckeln till frihet, som var en flopp på biograferna, men som fick revanch på DVD och nu anses vara en av världens absolut bästa filmer.

Vad det beror på är svårt att säga, men vissa filmer glöms nog bort bara för att de har en ointressant titel. Jag har  en känsla av att filmen Vänner för livet kan vara rätt bra, men den svenska titeln utlovar ingen konflikt eller nåt annat spännande, så jag saknar tillräcklig motivation för att se den.

Idag såg jag åter igen den utmärkta An unfinished life – ett drama av Lasse Hallström med den korkade svenska titeln En dag i livet. Originaltiteln sitter mitt i prick, men den svenska har inget med storyn att göra.

hallstrom_redford

Huvudpersonerna i filmen är Robert Redford, Morgan Freeman och Jennifer Lopez. Lasse Hallström är känd för att ge extra mycket karaktär och mänsklighet åt rollfigurerna och i det här fallet har han haft guldskådisar att jobba med. Redford och Freeman är ju legendariska och är så pass tunga skådespelare att man nästan missar hur bra den tredje personen är.

Jennifer Lopez, som sjungit in en rad skivor och som ibland fotograferas i minimala utstyrslar som känns too much, tas inte alltid på allvar som skådis. Men faktum är att hon har gjort en rad bra roller (och i ärlighetens namn också ett par stycken som inte har varit så minnesvärda).

Hur som helst är den här filmen en riktigt bra historia som går direkt till hjärtat och lämnar en god eftersmak. Inte så mycket action, men bra ändå. Om du har missat den har du nåt att se fram emot.

Kvinnokamp i bokform

september 10, 2009

modesty1

Jag är en stor älskare av tecknade serier och har en hyfsad samling seriealbum där hemma. Ända sedan 1970-talet har jag läst  Modesty Blaise, en äventyrsserie skapad av författaren Peter O’Donnell tillsammans med några olika tecknare, bl a Jim Holdaway och Enrique Romero.

Så småningom råkade jag hitta Modesty Blaise som vanlig roman. Den hette ”Drakklon” och det tog bara ett par sidor innan jag var helt uppslukad av den. Det visade sig att Peter O’Donnell vid sidan av sina seriemanus även skrev äventyrsromaner om sin hjältinna. Med åren har det blivit elva romaner och två novellsamlingar och de är faktiskt ännu bättre än den populära tecknade serien.

modesty2

Modesty Blaise är en ung kvinna som har dragit sig tillbaka med sina rikedomar efter att ha lett ett brottssyndikat under ett antal år. Tillsammans med sin bästa vän och vapendragare Willie Garvin försöker hon leva ett lugnt och stilla liv. Men genom olika omständigheter hamnar de båda förstås alltid i dramatiska situationer. Båda är experter på närstrid och tvingas ofta möta farliga motståndare.

Peter O’Donnell har god känsla för dramaturgi, har en välgjord bakgrundshistoria och presenterar ett antal intressanta karaktärer. Och ibland kryddas berättelserna med en slags okynnig humor.

Jag har läst alla böckerna ett par gånger och nu gör jag det ännu en gång. Jag läser två eller tre om året och just nu har jag kommit fram till Drakklon, som var den första jag läste för många år sen.

Det har gjorts två försök att skildra Modesty Blaise på film – båda gångerna med uselt resultat, vilket är märkligt. Historierna borde funka hur bra som helst på vita duken, men de har väl hamnat i fel händer helt enkelt.

Modesty Blaise-böckerna är väl inte Shakespear precis, men om du gillar spännande läsning ska du inte missa dem.

modesty2

Vacker utsikt

september 9, 2009

selma1

Vi kanske inte tänker på det så ofta, men nästan alla namn har en betydelse. I andra kulturer väljer man namn med stor omsorg när ett barn föds. Man tänker att namnets betydelse är en av faktorerna som formar den nya människans liv och framtid.

Min kompis Kjell är inte så lite stolt när han berättar att hans namn betyder ”hjälmprydd hövding”. Mitt eget namn betyder ”den oskattbare” och det är väl inte heller så dumt.

När mina fem barn föddes, tänkte vi nog inte alls på vad namnen betyder. Men när jag kollar nu i efterhand så lyckades vi allt pricka in några rätt goda betydelser i alla fall. Varje gång hade vi namnförslag innan födseln, men när man väl höll barnet i sina armar behövdes det ett par dagar innan man kunde känna vad som verkligen passade den lilla.

selma2

I förrgår fick jag äntligen chansen att åka till Örebro och träffa mitt nya barnbarn för första gången. Åh, vilken fin liten tjej! Man glömmer bort hur små de är i början. Jag höll henne i min famn och förundrades ännu en gång över livets mirakel. På bilderna här är hon nio dagar gammal.

Flickan har fått namnet Selma. Det fick jag veta redan en vecka tidigare. Det kändes ovant första gången jag sa det, men nu har det redan satt sig.

Namnet  Selma har också en fin innebörd. Det betyder ”vacker utsikt”.

Om du vill kolla vad olika namn betyder, klicka här!

Onödig nödåtgärd

september 2, 2009

mick

Det har inte hjälpt hur många tummar vi har hållit de senaste åren. De svenska bidragen i Eurovision Song Contest har fått ganska pinsamma placeringar i den internationella finalen. Ändå har vi ofta skickat bra låtar, som dessutom har rankats högt bland förstå-sig-påarna.

Nu senast hamnade Sverige på 21:a plats, efter att de två åren innan blivit nr 18. Det har gett Christer Björkman & Co riktigt kalla fötter och idag presenteras en ny idé – en webb-joker. Det handlar om att hitta en ny och helt oetablerad artist som är med och tävlar i de svenska uttagningarna. Läs mer om det i Expressen och Aftonbladet.

Visst är det kul att försöka hitta nya artister, men den här frampressade nödåtgärden kommer inte att rädda festivalen eller Sveriges anseende. De senaste årens resultat talar sitt tydliga språk. Antingen har svenska folket usel musiksmak eller också får vi inse att en tävling med mer än 40 deltagande länder faller på sin egen orimlighet.

Vi kan inte förvänta oss att man ska dela vår musiksmak i alla hörn av Europa. Och så länge det kompisröstas på grannländerna hamnar vi för långt bort på kartan för att ha några större vinstchanser. Ett lysande undantag är förstås Norges brakseger i år.

Eurovision Song Contest behöver formas om för att bli intressant igen. Jag läste ett förslag från någon musikjournalist, som lät vettigt. Varför inte göra fyra Europa-festivaler – norr, söder, öster och väster. Sen kan kanske de två bästa från varje väderstreck tävla i en slutfinal. Då skulle vi komma ifrån det irriterande grannröstandet, som förstör festivalen nu.

Om ingen förändring görs på det internationella planet, får vi acceptera att det bara är de svenska deltävlingarna och den svenska finalen som berör oss. Europa-finalen behöver vi inte ens titta på.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.