Uppmuntran från oväntat håll

Jag jobbar natt på ett behandlingshem för barn med bokstavsdiagnoser eller andra problem som gör att de har svårt att fungera socialt. Många är aggressiva och är vana att lösa problem med en smäll på käften.

Vårt jobb är att hjälpa de här barnen att vänja sig av med sitt inlärda aggressiva beteende och lösa konflikter på ett fredligt sätt i stället. De ska ju kunna fungera ute i samhället så småningom. Våra verktyg i jobbet är bland annat struktur, tydliga regler och vår metod ART – Aggression Replacement Training.

Somliga av barnen kan inte låta bli att provocera andra och en del har mycket svårt att tala gott om andra, utan tar kontakt med dryga eller kränkande kommentarer. Trots det är de ofta goa och mysiga ungar.

När jag kom in på jobbet härom kvällen för att jobba mitt nattpass, möttes jag som vanligt av flera barn som ville bli nattade av mig. Jag brukar rita och berätta sagor som jag hittar på. Varje barn får en egen saga som ingen annan har hört tidigare – inte ens jag.

När ytterligare en kille och en tjej bad mig om nattning, frågade en arbetskamrat: “Varför är du så populär?”. Innan jag hann svara, sa tjejen: “Han är som en lugnande medicin”.

Jag blev jätteglad och sa: “Det var fint sagt!”. Tjejen rodnade lite men såg också glad ut.

Den där kommentaren lever jag länge på. Alla behöver uppmuntran och en sån tar lite extra skruv när den kommer från ett oväntat håll.

De flesta är alldeles för dåliga på att uppmuntra och ge beröm – jag också. Vi borde träna på det och göra det till en daglig rutin. Inte nog med att man kan glädja en annan människa. Man blir glad själv också!