Tävlingen Talang tycker jag hör till TV:s mest korkade idéer. Det är tillräckligt svårt att tävla i musik eller i dans. Men att tävla i allt är ju en ren omöjlighet.

Därför är det många duktiga deltagare som blir dissade av juryn, trots att de är riktigt bra. Men det är klart, de får ju ändå en chans att visa upp vad de kan inför en stor TV-publik – om de inte blir avbrutna innan de har hunnit komma igång.

Tävlingen finns i många länder och visst har en del fantastiska talanger upptäckts på det viset. Jag vill visa ett klipp från Talang Ukraina. En av deltagarna – Kseniya Simonova – gör konst i sand på ett fantastiskt sätt och ändrar motivet i takt med bakgrundsmusiken.

Hon illustrerar antagligen någon händelse ur landets historia, för många i publiken är märkbart tagna.

Men det skulle nog inte ha funkat här. Troligen skulle Bert ha kastat sig på stoppknappen inom fem sekunder och då hade väl allt runnit ut i sanden.

Idag var jag ute en stund i julhandeln och hade två små upplevelser som fick mig att skriva det här inlägget.

Först gick jag in på Indiska. Jag har minst två barn som älskar deras prydnadssaker, så jag tänkte jag skulle ta en titt. I högtalaren spelades julmusik och det råkade vara en sång som heter Mele Kalikimaka. Det betyder God Jul på det språk som talas av urinvånarna på Hawaii.

Jag tyckte det var en rätt märklig upplevelse att gå på Indiska i Jönköping, bland orientaliskt krimskrams och Buddha-gubbar och höra en God Jul-hälsning från Hawaii. Varför Buddha förresten? Indien är väl nästan helt hinduistiskt. Och egentligen firar de väl inte jul där heller.

Kulturkrocken i högtalarna fortsatte. Nästa låt var en irländsk julsång.

Även om det ibland går runt i skallen, tycker jag att det är kul att Sverige har blivit så mångkulturellt. För bara ett halvt sekel sen kunde man varken äta pizza eller kina-mat i vårt land – och inte hamburgare heller för den delen. Och ville man krydda med vitlök eller paprika fick man handla det på apoteket.

En stund senare i korvkön på IKEA stod en fantastiskt vacker koreansk eller vietnamesisk tjej i 20-årsåldern bakom mig. Jag väntade mig att få höra henne prata engelska, men överraskades i stället av en klingande Helsingborgs-skånska.

Nu för tiden vet man inte vem som är svenskfödd eller vem som är nyinflyttad. Jag tycker det är kul och nästan alltid positivt med alla olika nationaliteter som finns representerade här. Det sätter liksom färg på vårt annars lite gråtrista land.

I år skulle jag jobba natt både den 23 och 24 december. Men en jobbarkompis som är muslim ska hoppa in i mitt ställe. Härligt! Det mångkulturella Sverige har räddat min jul.

Idag tänkte jag visa några bilder av den amerikanske konstnären och illustratören Robert E McGinnis. Hans konstverk är oftast av det mer hårdkokta slaget.

McGinnis är mest känd för sina omslagsillustrationer till deckare och romantiska romaner. Genom åren har det blivit mer än 1.200 sådana. Han anses vara en av världens mest kända omslagskonstnärer till pocketböcker.

Han ligger också bakom en rad filmposters, bland andra den välkända affischen för Breakfast at Tiffany’s och många klassiska James Bond-posters, till exempel Åskbollen, Diamantfeber och Leva och låta dö.

Robert E McGinnis föddes i Cincinatti 1926. Han fick plats som lärling på Walt Disney Studios och studerade senare konst på Ohio State University. 1958 blev han introducerad för Dell Publishing och det blev starten för hans halvsekel-långa arbete med bokomslag. 1993 blev han invald i den prestigefyllda Illustrators Hall of Fame. Trots sin höga ålder är han fortfarande aktiv som illustratör.

McGinnis har inte bara känsla för färg och form. Hans kännetecken är också fina kompositioner, detaljrika mönster och spännande grafiska lösningar, som både är dekorativa och lättavlästa.

Kvinnor har ju genom alla tider varit favoritmotiv för konstnärer och McGinnis är inget undantag. I hans illustrationer hamnar männen ofta i bakgrunden och kvinnorna är de som upplevs som starka personligheter.

Robert E McGinnis omslagsbilder håller nog oftast en betydligt högre klass än innehållet i böckerna.

All pics in this post © Robert E McGinnis

På det glada 80-talet utökades min brorsas LP-samling med en hel del bra musik. På det sättet lärde jag till exempel känna Sade och den kärlek som uppstod då har hållit i sig genom åren.

En annan upptäckt var nån slags syntpopgrupp som hette Rah Band. Soundet var elektroniskt och säkert väldigt häftigt på den tiden. Det fanns en speciell låt på skivan som jag fastnade för – Clouds across the moon. Jag spelade in den på ett band, men när kassettbandspelare och freestyles blev något forntida glömde jag bort låten.

Härom veckan blev jag påmind om den igen av min vän K, som hade hittat den på nätet. Så jag gjorde själv en sökning och lyckades köpa den som Mp3. Det blev ett kärt återhörande.

Idén till texten är fantastisk. Den sjungs av en kvinna som längtar efter sin älskade som är långt borta – ett tema många kan känna igen sig i. Men här har man mångdubblat problematiken genom att mannen befinner sig på Mars. Det hela utspelar sig nån gång i framtiden och 80-talssyntarna bildar en kall och elektronisk bakgrund till storyn.

Kvinnan ringer genom nån framtida teknik och får prata med sin man på Mars. Hon berättar att hon längtar efter honom och inte står ut med att vara själv. En datoriserad röst meddelar plötsligt att kontakten med Mars har brutits. Och kvinnans kommentar får mig nästan att fälla en tår: ”OK, thank you. I’ll try again … next year”.

Kan man tänka sig nåt sorgligare? All saknad man själv kan känna blir ganska överkomlig i jämförelse med detta. Och även om historien är ren fantasi känns det fint att jag i alla fall inte har det SÅ illa.

Det finns en video på YouTube som är så överdriven och knäpp att man inte kan koncentrera sig på texten. Så här är en annan där sången är i huvudrollen:

Idol 2009 närmar sig sitt slut. Det var ett starkt startfält som hade sållats fram i höstas och under veckorna som gått har fler och fler fått lämna tävlingen. Nu återstår bara tre och i mitt tycke är det de tre bästa – Calle, Erik och Tove.

Det är riktigt spännande inför semifinalen och finalen de närmaste två fredagarna. Det känns som att det kan gå hur som helst och alla tre är värdiga vinnare. Men jag tror på Tove.

För att kunna kallas idol räcker det inte med att vara en bra sångare. Det gäller också att ha det rätta självförtroendet, utstrålningen, scennärvaron och publikkontakten. Det handlar kort sagt om att ha scenen som sitt naturliga element.

Tove har allt det där och dessutom massvis av charm och attityd. Och hon lyckas alltid pricka helt rätt med scenkläderna. Men det är klart – allt klär en skönhet, brukar man ju säga. Hennes svagaste insatser i tävlingen har mest haft att göra med olyckliga sångval. Men för det allra mesta har hon hittat rätt även där.

Härom veckan sjöng hon Sandie Thom’s I wish I was a punkrocker, först a capella och sen bara ackompanjerad av trummor och lite kör. Det var en musikalisk högtidsstund som gav mig rysningar. Jag tänkte bara ”världsklass” och kände på mig att den här tjejen kan gå hur långt som helst. 16 år och redan en fullfjädrad artist!

Därför hoppas jag på att Tove blir årets idol. Eller som Agneta Sjödin en gång sa: ”Jag håller alla tummar jag har”.

Jag är van att ha många bollar i luften, men ibland närmar jag mig gränsen för vad som över huvud taget är möjligt. Då börjar de där eländans bollarna att studsa mot varann och så blir det kaos i tillvaron.

Som tur är har jag min lediga vecka från nattjobbet. Det är nu jag ska hinna med allt det andra. Men på grund av mig själv och olika omständigheter har jag dröjt lite för länge med vissa saker och så är det plötsligt superpanik.

Jag har sedan länge lovat att skriva och illustrera en novell till en tidning, där jag även gör layouten. Min plan var att lägga in allt annat som skulle med i julnumret och sen skriva novellen så den passade in på platsen som blev över. Men en del material dröjde och när det väl kom blev det största möjliga brådska.

I natt satt jag till 04.30 med ett annat jobb jag hade lovat att göra. Då var mina ögonvrår blodröda. Inte bra. Sen fortsatte jag med mina illustrationer på förmiddagen. Novellen är bara påbörjad, men bilderna är nu ritade och ska ”bara” färgläggas.

Parallellt med mitt privata kaos är jag inne i nån slags kulturell period. I förrgår hörde jag Py Bäckman live. Hon har ju skrivit Nordmans sånger och flera låtar till Melodifestivalen, till exempel Stad i ljus. Det var en kyrkokonsert och en del låtar var lite väl sega för min smak, men framemot mitten av konserten tog det fart och blev bara bättre.

I kväll ska jag gå på konsert igen och höra Andreas Johnsson och Tranås Big Band. Låter som en spännande kombination, tycker jag.

Och i övermorgon ska jag se New moon – den efterlängtade fortsättningen på Twilight. Det borde bli en riktig högtidsstund.

Så med lite kultur blir det andrum mellan uppdragen. Välbehövligt!

Äntligen fredag! Idag är det fredagen den 13:e och en del människor ryser av obehag bara genom att bli påminda. Inte jag!

Att tro att den här dagen skulle vara späckad med extra mycket otur, bara för att det är en viss veckodag och en viss dag i månaden, känns totalt främmande för mig. I tonåren var jag så irriterad över att siffran 13 ansågs betyda otur, att jag tog just den som mitt ”lyckonummer”. Inte för att den ger vare sig tur eller otur. Det var mer som ett slags motreaktion mot den allmänna uppfattningen.

Att folk var skrockfulla förr, när man var obildade och oupplysta är väl en sak. Men nu när vi sätter så stor tilltro till forskning och vetenskap (som jag skrev om i ett tidigare inlägg), är det helt obegripligt att folk är skrockfulla på allvar.

För några år sen hade jag lånat bilen av en jobbarkompis. När jag kom tillbaka satt han tillsammans med några andra i konferensrummet. Jag gick in, tackade för lånet och la nycklarna på bordet. Tre stycken i sällskapet skrek ”Nej, nej, nej!”. Jag fattade ingenting, men fick höra att det betydde otur att göra så. En olycka skulle hända. Man blir förvånad över hur troende somliga människor är, som inte ger sken av det annars.

En av mina närmaste släktingar säger ”Tvi, tvi, tvi” om en svart katt passerar över vägen.

I stället för att undvika att gå under stegar eller vara överdrivet försiktig med speglar, vill jag satsa på turen. Flera forskare har undersökt hur det ligger till med tur. Resultaten visar att inställningen till livet avgör hur stor ”tur” man har.

En människa med positiv livssyn ser möjligheter, vågar satsa och låter sig inte slås ner av eventuella svårigheter. Han lyckas ofta och struntar i de svarta katterna.

Igår åkte jag till Ullared. En Facebook-kompis kommenterade lite skämtsamt ”Fint att du står för det”. Och varför skulle jag inte det?

Jag bestämde mig ganska hastigt kvällen innan och blev jätteglad när min vän R bestämde sig för att hänga med. Två och en halv timme i bilen dit och lika långt hem kan vara rätt trist om man är själv. Nu blev det i stället en massa prat om ditt & datt, både lättsamt och seriöst.

Jag åker till Ullared åtminstone 3-4 gånger om året. Där ligger priserna på en sån nivå att man med gott samvete kan hänge sig åt lite shoppingfrossa. Och sedan jag var i Kina för tre år sen, där allt var skrattretande billigt, kan jag inte handla kläder i vanliga affärer. Jag tycker inte att nånting är värt pengarna. Men Ullared funkar.

Andra kanske stoltserar med dyrbara märkeskläder, men själv mår jag allra bäst när jag kan göra riktiga fynd. Jag berättar gärna hur billigt jag har kommit över saker och ting.

Somliga vill inte erkänna att de handlar i Ullared. Jag har hört talas om folk som på vägen hem flyttar över sina inköp i andra kassar, för att grannarna inte ska se var de har varit. Löjligt!

Jag hittade massor av julklappar och en hel del till mig själv också, efter att ha varit inne i butiken från 9.30 till 16.00. Sen styrde vi kosan hemåt med fullastad bil. En kanondag!

Med anledning av den krystat ordvitsiga rubriken, har jag illustrerat det här inlägget med några Frazetta-bilder. Fler sådana kan du se i ett av mina tidigare inlägg genom att klicka här.

All pics in this post © Frank Frazetta.

När jag var liten hade jag en lekkamrat som bodde tillsammans med bara sin mamma. När vi andra frågade varför, berättade han att hans pappa var sjöman och var ute på haven. Det är först på senare år som jag har tänkt att det där kan ha varit en lögn.

På den tiden var det nog en skam för en kvinna att leva ensam med sitt barn – kanske efter en tillfällig romans eller ett kraschat äktenskap. Den där sjömanshistorien var nog ett sätt att slippa berätta sanningen.

Nu för tiden lever de flesta svenska barn inte med sin biologiska pappa. En ganska tragisk utveckling, tycker jag. Men å andra sidan behöver ingen dra historier om fäder till sjöss längre.

Kvinnorollen har stärkts mer och mer under decennier och de flesta orättvisorna mellan könen har raderats ut. Det ska vi vara tacksamma för. Men pendeln har liksom bara fortsatt och vi befinner oss farligt nära det andra diket. På liknande sätt som kvinnan förr ansågs underlägsen, har nu männen och framför allt papporna marginaliserats.

Det finns en allt vanligare attityd som föraktfullt fnyser att mannen inte är till någon särskild nytta, efter att ha gjort sitt jobb i befruktningsögonblicket. Med en sån inställning kan pappan lättvindigt bytas ut mot ett substitut eller ingenting alls.

Jag kan inte låta bli att undra hur nästa generation kommer att se ut när de växt upp utan andra manliga förebilder än de som finns på film. Någon kanske tycker att pappor inte alltid är så bra förebilder. Och visst finns det skräckexempel. Men de flesta försöker nog ändå göra sitt bästa.

Melker i mitt förra inlägg misslyckades ofta och var ibland rätt missnöjd med sig själv. Han var långt ifrån perfekt, men han fanns där för sina barn. Och det var det som betydde något.

Dagens rubrik är ett citat ur TV-serien Vi på Saltkråkan. Just det avsnittet hör till det roligaste som gjorts för barn och familj i svensk TV-historia. Det är Farbror Melker som kläcker visdomsorden en solig sommarmorgon och han tycker själv att det är lysande.

Just den dagen bestämmer han sig för att bygga en vattenledning direkt in i köket. Han häller vatten från brunnen i en ränna uppe i ett träd. Det han inte vet är att någon har tagit bort hinken i köket. När han frågar om det inte är fullt snart, svarar Tjorven: ”Nä, det går bara till tröskeln”.

Samma dag fiskar han med sönerna och tillagar sen en fiskgryta med kommentaren ”En bra karl reder sig själv”. Enligt receptet ska man krydda med ”salt efter behag”. Och naturligtvis blir middagen oätlig. Han blir sedan anfallen av getingar, slår efter dem med en planka, råkar samtidigt slå sönder sin nysnickrade vattenledning och jagas till slut ner i sjön av getingarna.

Det var inte mycket som gick bra för Melker den dagen, men han gav oss i alla fall ett citat som tål att tänka på. Jag associerar direkt till filmen Cousins, där någon säger om huvudpersonen: ”Han har misslyckats med allt utom med livet”.

”Denna dagen – ett liv” har egentligen samma andemening som den romerske poeten Horatius kända ord ”Carpe diem”. Det betyder ungefär ”ta vara på dagen” eller ”njut av dagen”.

Det där tycker jag är en högaktuell hälsning till oss i vår tid. Vårt tempo är alldeles för högt och livet rusar förbi utan att vi riktigt hinner med. Ibland måste man stanna till för att upptäcka blommorna vid vägkanten.

Dagarna som har gått kan vi aldrig få tillbaka och morgondagen vet vi inget om. Men den här dagen kan vi ta vara på, njuta av och fylla med nånting vettigt.