För bara någon timme sen avgjordes Idol 2011 – den åttonde och sista omgången av svenska Idol. Tävlingen kunde inte ha fått ett bättre avslut. Av alla talangfulla deltagare blev Amanda Fondell den slutliga och värdiga vinnaren. Yes!

Jag har följt Idol ganska flitigt i år och bestämde mig tidigt för att Amanda borde vinna. Den lilla 17-åringen som var så lågmäld och tillbakadragen i intervjuerna, blev som en helt annan människa när hon äntrade scenen och slog oss med häpnad när hon öppnade munnen och började sjunga. Varje vecka har hon bjudit oss på artisteri av världsklass.

Jag vågar påstå att en stor stjärna har blivit född. Vi har bara sett början på en lång artistkarriär.

Nu fortsätter jag att hålla tummarna för att Amanda ska kunna behålla sin personlighet och sin integritet i den tuffa showbranschen. Grattis Amanda!

När jag var i tonåren bestämde jag mig för att jag skulle tänka positivt. Det där har präglat mig ända sen dess och varit något som nästan alltid hjälpt mig att må riktigt bra. Baksidan av det var att jag hade svårt att förstå människor som hade problem. Jag tyckte det skulle va så enkelt för dem att bara tänka positivt och så skulle allt bli bra igen.

För sju år sen började jag jobba på ett behandlingshem. Då öppnades mina ögon inför de stora problem som finns i vårt land. Jag hade ingen aning om att så många människor mådde så dåligt. Till oss kommer barn och ungdomar som ofta har en tragisk bakgrund. Många har problem med ångest och självmordstankar.

Jag tror fortfarande att man kan öka sin livskvalité avsevärt genom att tänka positivt. Men jag har också förstått att många har problem som är så djupa att resan från mörker till ljus i livet kan ta lång tid.

Igår fick jag ett tips via en tjej på Instagram. Hennes kompis hade spelat in en video och när jag tittade på den blev jag djupt berörd. Så nu tänkte jag dela med mig av den här. Glöm allt annat för fyra minuter och se videon. Och tänk efter om du känner någon som du borde skicka länken till.

Min äldsta dotter Elin säger ofta att hon älskar hösten. Själv har jag svårt att instämma riktigt helhjärtat. Jag gillar sommaren när det är varmt och skönt. Hösten är alldeles för mycket förknippad med det mörka, kalla och blöta november, tycker jag.

Men det finns förstås många fina höstdagar också. Då brukar jag ta med lilla kamera eller min iPhone och ge mig ut på bildjakt. Så här kommer ett inlägg med lite färska höstbilder.

I morse när jag vaknade var det inte ett moln på himlen och frost på  marken. Jag hoppade över frukosten och begav mig ut, för att hinna plåta lite innan solen tinade bort frosten.

Just nu är nog hösten som bäst. Det är färgglatt överallt och träden har inte hunnit bli kala än. Idag rasslade det av fallande löv omkring mig hela tiden och jag gick och hummade på den där sången: ”När löven faller”.

”Nu ser jag din kärlek mot mig, Nu känner jag livet ifrån dig, När löven faller av och kvar är vi, Då vet jag att du älskar…”

En sak som jag gillar med hösten kan man lätt missa om man inte ställer väckarklockan eller jobbar natt som jag gör: Tidiga morgnar med dimma! Då får hela naturen en slöja som mjukar upp allt och klär den i andra färger.

Så idag känner jag nog att jag älskar hösten lite grann i alla fall. Men november hoppar jag gärna över.

I förra veckan dog Steve Jobs. När jag fick höra det kände jag mig berörd till ungefär 10 procent.

Steve Jobs var ju VD på Apple och var en nyckelfigur i datorutvecklingen under många år. Själv är jag en trogen Mac-användare och skulle aldrig ha en PC i mitt hus, så visst tyckte jag det var en smula sorgligt att höra om dödsfallet.

Men när sedan Internet, Facebook och Instragram började översvämmas av bilder på Jobs och när massor av människor uttryckte sin sorg, tyckte jag att det gick till överdrift. Det verkade som nån slags frälsare hade avlidit.

Idag fick jag se en bild som bekräftade det jag kände. Här är den.

Den där bilden tycker jag ger lite perspektiv på saken. Visst är det sorgligt när någon går bort, men samtidigt är det väl det enda vi kan vara helt säkra på i livet – att vi en dag ska dö. Att massor av människor dör av svält eller andra katastrofer borde väl vara betydligt allvarligare än att en enda person dör. Apple kommer i alla händelser att överleva.

Härom dagen hittade jag det här citatet på nätet: ”10 years ago we had Steve Jobs, Bob Hope and Johnny Cash – Now we have no Jobs, no Hope and no Cash.” Låter lite väl deppigt, tycker jag.

Det är upp till dig och mig att göra nåt vettigt av livet, hjälpa och uppmuntra andra och sprida kärlek. Då kan vi den dag våra liv slutar se tillbaka och veta att våra liv betydde nåt, även om vi inte hette Steve Jobs.

Idag är det tio år sedan terroristattacken i New York den 11 september 2001, när två flygplan tvingades ramma de två World Trade Center-skyskraporna. Den händelsen chockade hela världen, men allra mest det amerikanska folket förstås.

Jag befinner mig just nu i USA och känner av stämningarna här tio år efteråt. Vi andra känner kanske att det var en ruskig händelse, men att den redan hör till historien. Här är det något som fortfarande lever starkt i människors medvetande. Alla vet var de befann sig när de fick höra om händelsen.

I alla offentliga sammanhang påminns vi om det som hänt. Man talar mycket om de 400 brandmän som dog som hjältar under räddningsarbetet och om de passagerare i ett annat plan på väg till Washington som övermannade terroristerna och kraschade i en åker.

Terrorhandlingar har ju som syfte att sprida skräck och osäkerhet hos människor. Men de som låg bakom händelserna för tio år sen räknade nog inte med att deras dåd skulle få motsatt effekt. Det ledde i stället till att det amerikanska folket blev mer enade och växte i mod och gemensam styrka – något som fortfarande är fallet. Så i stället för att vara ett splittrat och skräckslaget folk, står nu amerikanerna mer enade än någonsin.

De flesta i USA står också enade i samma gudstro, som kan vara mer eller mindre stark och ta sig olika uttryck. Men den finns här som en enande kraft.

Som svensk kan jag känna att allt det där är nåt som vi till stora delar saknar. Vi är fattiga på tro och vi är fattiga på stolthet för vårt land. Vi är rika när det gäller ekonomisk välfärd, men på områden som betyder nåt på djupet har vi mycket att lära.

När skyskraporna i New York hade rasat reste sig mirakulöst ett par balkar som bildade ett kors. Det korset är nu ett officiellt minnesmärke från händelsen och påminner amerikanerna om den tro som förenar dem.

Då och då blir vi människor påminda om vår litenhet, som nu när östra USA härjas av orkanen Irene. I sydstaterna är man van vid orkanrisken varje år, men Irene drabbar även områden längre norrut. I skrivande stund har utkanten av orkanen nått New York.

Jag befinner mig just nu i USA med mina föräldrar och vi kan knappt fatta vilken sagolik tur vi har haft. Vår resa har varit planerad sedan länge. Vi var i New York i början av den här veckan och hade strålande väder. När vi flög vidare mot Florida under torsdagen blev det en riktigt gropig färd. Vi landade i West Palm Beach kraftigt försenade eftersom orkanen just passerade och att dess ytterkant touchade Floridas kust.

Det var problem att få ner planet, som cirklade runt gång på gång innan man lyckades gå in för landning. Flygkaptenen såg rätt medtagen ut när vi lämnade planet. Vi fick senare veta att 800 flyg har blivit inställda efter vårt.

Jag antar att det sägs en del om orkanen i svenska media, men här är den helt dominerande i TV dygnet runt. Sällan har så många människor berörts av en orkan här. I Florida andas man nu ut, när Irene har passerat. Men i North Carolina är folk inte lika glada. Och tidigare ställde den till stora skador på Bahamas.

I New York har alla Broadway-shower ställts in och tunnelbanor och flygplatser är stängda sedan lunchtid idag. Borgmästaren Michael Bloomberg har varnat allvarligt för vad som kan hända när Irene går rakt in över Manhattan. 300.000 människor har beordrats att evakuera. Bloomberg slår fast att det inte bara är korkat att stanna kvar – det är dessutom ett lagbrott.

Hur det går till slut får vi veta de närmaste dygnen. Själva konstaterar vi att vi undgick alla problem med orkanen trots att vi besökt både New York och Floridas östkust under den här veckan. Känns som änglavakt.

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gjort. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Skådespelerskan Audrey Hepburn (1929-1993) var en av de största stjärnorna i amerikansk film under 50- och 60-talet. Lite överraskande kanske, för hon var inte precis stöpt i samma form som sina överdrivet kurviga kvinnliga kolleger, som Mae West, Rita Hayworth och Marilyn Monroe.

Audrey fick som 24-åring en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Prinsessa på vift och gjorde en rad andra minnesvärda roller, till exempel i My fair lady och Frukost på Tiffany’s. Hon var otroligt populär och blev något av en modeikon under sina glansdagar. Under senare delen av sitt liv var hon UNICEF-ambassadör.

Vad jag inte visste tidigare är att Audrey Hepburn ibland kom med underfundiga kommentarer, som tyder på både humor och livsvisdom. Här är ett exempel:

”Vill du ha vackra ögon, se det goda hos andra. Vill du ha vackra läppar, använd bara vänliga ord. Och vill du ha balans i livet, gå med vetskapen att du aldrig är ensam.”

Kloka ord, som det är lätt att skriva under på även idag.

Ett annat av hennes mest kända citat, är en slags självdeklaration eller trosbekännelse, kanske man kan säga. Den är också väldigt tänkvärd:

Om någon skulle fråga om min trosbekännelse så tror jag förstås på Gud Fader allsmäktig o.s.v. Men jag har även en trosbekännelse på ett mer jordnära plan, de principer som jag ser på världen genom. De stämmer rätt väl överens med Audrey Hepburns.

Nu för tiden verkar det som om många inte har några principer alls, utan bara följer med dit vindarna råkar bära. Men har man tänkt och vet vad man tycker, kan man påverka sina omständigheter och få ett bättre liv dag efter dag.

Om du tycker att livet mest är förvirrande och låter dig styras av omständigheter, kanske det är dags att du också formulerer nån slags trosbekännelse, precis som Audrey Hepburn.

Mina blogginlägg brukar inte handla om vad jag har gjort sen sist, men nu får jag göra ett undantag. Det har hänt så mycket nu på försommaren och därför har jag inte skrivit här på över en månad. Men skärpning utlovas.

Den 7 juni föddes mitt femte (!) barnbarn. Hon är jättefin och heter Sigrid, som ungefär betyder ”segerrik skönhet”. I förra veckan var jag några dagar i Falun för att träffa både henne, storasyster Selma och föräldrarna Anna och Richard.

Just i dagarna då Sigrid föddes var det full fart. Jag lyckades pricka in studentfester både i Stockholm och hemma i Småland mellan arbetspassen på mitt nattjobb. Det blev tårta i långa banor och en massa annat gott förstås.

Sen närmade sig sommarens STORA händelse. Min dotter Malin skulle gifta sig med sin David den 2 juli. Tiden innan präglades av förberedelser inför den stora dagen. Det blev full fart in i det sista, men jag lyckades anlända minuterna innan vigseln skulle börja, då jag skulle föra Malin fram till den blivande maken, hans best man och prästen.

En överraskning för bröllopsgästerna var att vigseln hölls utomhus. Strax intill kyrkan fanns ruinen av en gammal fornkyrka. Av den fanns det bara en låg mur kvar och man hade placerat ut enkla träbänkar – eller egentligen kraftiga plankor – att sitta på. Det blev en speciell och härlig stämning och väldigt fint alltihop.

Bröllopsfesten kunde inte ha varit mer perfekt. En fullsatt festsal, god mat, bröllopstårta i många våningar, en lång rad fina tal och en massa andra roliga inslag.

När jag såg på brudparet, tänkte jag att det är fantastiskt att se när en kille och en tjej passar så perfekt ihop. Då är kärleken verkligen värd att fira. Det tror jag att alla som var med på festen håller med om.

2006 reste jag till Beijing, Kina. En av många spännande upplevelser där var shopping. Märkeskläder eller mycket bra kopior gick att köpa till kraftigt nedprutade priser.

Jag hittade bland annat ett par snygga söndagsskor. Samtidigt som jag förhandlade om priset på dem, tjatade killen från butiken bredvid om ett annat par skor. Jag tyckte att de var rätt fula och sa nej gång på gång, men när han till slut hade sänkt priset till 85 kronor gav jag med mig.

Det visade sig att de där fula skorna var sköna att gå i. Jag har haft dem varje dag under vinterhalvåret i fem år. Nu börjar de se lite slitna ut, men klarar sig säkert ett år till.

Året efter köpte jag ett par slip-in på ICA Maxi för det löjliga priset 25 kronor. Jag var inte så imponerad av utseendet som av priset. De skorna har jag haft så gott som dagligen under den varma årstiden de senaste fyra åren, men nu börjar de falla i bitar och blir degraderade till gräsklipparskor. De nya sommarskorna jag köpte härom dagen kostade tio gånger så mycket, men lär väl knappast hålla tio gånger längre.

De senaste åren har jag alltså haft sköna skor på fötterna till en kostnad av knappt 7 öre om dagen.

Så man kan lugnt konstatera att mitt första intryck av de där skorna var fel. Det som jag tyckte var fult och ointressant, visade sig ha kvalitéer som höll år efter år.

Man kan göra samma misstag med människor, genom att bara döma efter vad man ser först. Men när man lär känna en person finns det mycket mer än det man ser på ytan.

Alla människor är värdefulla och många är både trevliga och lätta att tycka om. Det gäller bara att ta sig tid att upptäcka det.