Mitt bil-ointresse

Jag har aldrig varit intresserad av bilar. I alla fall inte mer än att de ska fungera när man behöver dem och möjligtvis tankas nån gång ibland. Jag tycker att motorer, prestanda och extrautrustning är mördande som samtalsämnen.

Det här ointresset gör att jag inte hälsar på folk jag känner när jag är ute och kör eller promenerar. Jag känner helt enkelt inte igen deras bilar. Jag vet möjligen färgen på någon enstaka bekants bil. Detta gör nog att jag verkar lite nonchig emot folk, som tycker att jag väl åtminstone kan vinka lite när de kör förbi.

Det där med att inte känna igen bilar har ibland försatt mig i ganska löjliga situationer. En gång stannade jag utanför Åhléns i Borås för att gå in och handla. När jag kom ut igen och satte mig, kände jag mig plötsligt väldigt vilsen och undrade om jag hade blivit allvarligt sjuk. Det var nåt som inte stämde. Det såg inte ut som det brukade i bilen. Det visade sig att jag hade satt mig i en annan likadan röd bil, som stod parkerad bakom min!

Några år tidigare hade jag hälsat på mina vänner i Skåne. De höll på att måla om hemma, så jag erbjöd mig att åka och handla mat. Jag lånade deras bil och körde till ett stort köpcenter. När jag hade handlat och kom ut, hade jag ingen aning om var bilen stod. Parkeringen var gigantisk och sträckte sig runt flera sidor av köpcentret. Jag visste bara att deras bil var vit, liksom majoriteten av alla bilar på parkeringen.

Efter att planlöst ha letat i en dryg halvtimme, ringde jag mina vänner och fick veta vilket registreringsnummer bilen hade. Sen tog det väl ungefär lika lång tid till innan jag äntligen hittade bilen.

En annan gång var jag och jobbade med min vän Fotografen i Motala. När vi var klara sent på eftermiddagen hade det fryst på och bilen var täckt av frost. Inte nog med det – låset hade frusit. Jag stod en lång stund och pillade med låset och så småningom fick Fotografen se att jag var kvar. När han såg mitt problem, kom han ut med en burk låsolja och sprayade.

Trots våra gemensamma anstängningar, var det lögn att få upp låset. Jag började ställa in mig på en övernattning i Motala, när vi plötsligt kom på vad problemet var. Jag hade försökt låsa upp Fotografens bil, som var av samma färg och modell som min. Och dessutom hade han under en lång stund försökt hjälpa mig med detta. Slutet gott, allting gott.

Annonser

3 svar to “Mitt bil-ointresse”

  1. Elin Says:

    Kära, kära pappa. Du är så fin! Vilka roliga små historier!

  2. Calle Rydberg Says:

    Håller med till fullo Tony! Vill även påpeka att bilar, tillsammans med ett stort intresse för t.ex. fotboll eller hockey, är något av det mest oattraktiva som finns! 🙂

  3. Etta nolla nolla! « Ditt & datt Says:

    […] mig. Här är ett par tips: En icke-praktikers vedermödor, När mitt finger gjorde ett felsteg och Mitt bilointresse. Och mina dramatiska upplevelser i Sjukvård för hårdhudade och uppföljaren Kan man skratta […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: