Mot oändligheten… och vidare!

Dagens rubrik är ett känt citat från Buzz Lightyear i filmen Toy Story. Jag tycker den passar rätt bra när jag tänker på Måns Zelmerlöw.

TV-serien Idol kan uppfattas som ett ganska lättviktigt spektakel, men nu efter några årgångar kan man med facit i hand konstatera att ett antal stjärnor har fötts där. Tänk bara på Daniel, Darin, Agnes, Amanda och allt vad de heter. Och så Måns förstås.

Måns berättade själv, när han var gäst hos Babben Larsson förra året, att han tog tiden i Idol med en klackspark och mest njöt av uppmärksamheten. Det var först när han var med i Let’s dance och såg hur hårt hans medtävlare tränade, som han insåg att han borde kämpa för att komma någonstans. Och så visade det sig att han behärskade både sången och dansen.

Sen fick han vara Elaka Måns i musikalen Footloose och har varit med ett par gånger i Melodifestivalen och dessutom i 2007 års mest älskade julreklam. Den lite omogne Idol-deltagaren med pojkbandsvarning har visat sig vara en mångsidig artist, som vi kommer att få se mycket av. Jag hoppas bara att han kan behålla spelglädjen och den positiva attityden. Det är inte alla som mår bra av framgång, har man förstått.

När jag åkte hem från nattjobbet härom morgonen och lyssnade på Rix MorronZoo på bilradion, sjöng Måns en akustisk version av årets Melodifestival-låt Hope and glory, ackompanjerad av vår gemesamme vän Moh Denebi. (Jo, jag har också turnerat med Moh när jag var körledare i tidigare tider.) Den avskalade versionen av sången, utan festivalarr och danstjejer, lyfte låten till nya höjder. Så där i bilen blev jag till slut övertygad om att Måns verkligen är en riktig stjärna.