Archive for the ‘Bilder’ Category

Mina minuter som kändis

augusti 22, 2017

15min-1

Konstnären Andy Warhol lär ha sagt: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”. I förra veckan var det min tur.

I Allsång på Skansen har TV-publiken varje vecka utmanats att spela in videoklipp och kanske få chansen att sjunga tillsammans med publiken i direktsändning. Inför sommarens sista program skickade jag in ett klipp med den utvalda sången Waterloo och fick snart det glada beskedet: Jag hade vunnit!

15min-2

På tisdagen bar det av till Stockholm och Skansen. Trevliga människor från SVT gav mig instruktioner om hur det skulle gå till. Först ett genrep vid 17-tiden och sen var det snart dags för den riktiga sändningen. En bit in i programmet efter en sång av Jill Johnson var det min tur. Jag fick ett par korta frågor av Sanna Nielsen, som presenterade mig innan min sånginsats.

Jag kände mig väldigt avspänd, inte det minsta nervös konstigt nog. Så allt kändes bara bra och roligt. Jag kom ihåg hela den lite trixiga sångtexten och höll tonen rätt hyfsat. Skönt!

15min-3

Det jag inte hade väntat mig var den stora uppmärksamheten kring min medverkan. Artiklar i ett par olika dagstidningar och två direktsända radiointervjuer i P4. På min Facebook-sida har det varit sprängfyllt med kommentarer och gilla-markeringar och alla möjliga människor jag träffar har sett programmet och tyckt att jag gjort det bra.

Det är väl så här det känns att vara kändis. Jag insåg så klart att det bara skulle vara några dagar för mig, men det var kul att få känna på.

Bortsett från min insats så var det en upplevelse att få sitta på en bra plats i publiken, känna stämningen och se den lysande showen. Man får stor respekt för de proffsiga artisterna och musikerna.

15min-4

Slutintrycket är att det var en jättekul upplevelse. Nu har några dagar gått, så livet har återgått till det normala. Underbart är kort.

Annonser

Min digitala konstsamling, del 11

december 19, 2015

tomten-1

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

tomten-2

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

tomten-3

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

tomten-4

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

tomten-5

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

tomten-6

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Stockholm har blivit kallt

januari 21, 2013

sthlmvinter1

I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Så sjöng Orup i sin sång ”Stockholm” och jag kan skriva under på alltihop. Jag är född i Stockholm och åker rätt ofta hit och hälsar på. Här bor mina föräldrar, mina syskon och två av mina barn. Och just nu är det kallt här. Kanske inte på det sätt som Orup menade.

sthlmvinter2

När jag är i Stockholm och det är vackert väder, brukar jag ge mig ut med min lilla kamera och jaga fina bilder. Så i lördags var det dags igen.

sthlmvinter3

Det var illkallt på stan – typ 18 minusgrader eller så – och det bet i kinderna. Vid Strömmen var det många som tog bilder i eftermiddagssolen.

sthlmvinter4

Jag tog av mig ena vanten och tog ett par bilder. På några sekunder började det värka i handen och fingrarna blev stela som fiskpinnar. Det blev i alla fall ett par fina bilder.

sthlmvinter5

Strax efter råkade jag stöta på min dotter Malin och hennes David som stod och hoppade i kylan. Vi bestämde oss för att smita in nånstans där vi kunde värma oss. Strax intill Stortorget ligger Café Sten Sture. Nere i deras källarvalv var det varmt och skönt och det blev ännu bättre med semlor och varm choklad med vispgrädde.

sthlmvinter6

När vi hade tinat upp och kom ut igen, hade solen redan börjat gå ner. Så det blev en kort fototur. Men ibland är det ju så att ”underbart är kort”.

sthlmvinter7

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Min digitala konstsamling, del 10

oktober 25, 2012

I slutet av förra året tog jag en titt på DesignTorget i Stockholm och blev överlycklig när jag hittade en bordskalender med bilder av Gil Elvgren – en av  mina favoritkonstnärer.

Gil Elvgren (1914-1980) föddes i Saint Paul, Minnesota. Han studerade på Mineapolis Institute of Arts och därefter i Chicago på American Academy of Art. Hans mentor var svenskättlingen Haddon Sundblom.

Efter studierna fick han jobb på Chicagos mest ansedda reklambyrå och gjorde illustrationer åt bland andra General Electric och Coca-Cola. Senare illustrerade han också noveller i en rad tidningar.

Men det som Gil Elvgren är mest känd för är sina pinup-bilder, som folk gärna klippte ut ur tidningar och nålade upp på väggen. Bilderna var av typen ”Hoppsan, jag råkade visa mitt strumpeband”. De ansågs kanske vara en smula vågade på sin tid, men nu lär väl ingen höja på ögonbrynen.

När man tittar på Elvgrens verk, upptäcker man ofta att det finns en liten historia i bilden.

När Gil Elvgren hade en idé till ett nytt konstverk, fotograferade han en modell och använde sedan fotot som förlaga för att måla i olja i stort format.

Gil Elvgren anses vara en av de största pinup-konstnärerna under 1900-talet. Flickorna på hans bilder är glada och käcka och gör att hans verk har en positiv anda.

Det kan vara skönt att blicka tillbaka i tiden genom Gil Elvgrens bilder – en tid då man kunde hylla kvinnlig skönhet, utan att få nåt hårt i skallen.

Älska hösten!

oktober 14, 2011

Min äldsta dotter Elin säger ofta att hon älskar hösten. Själv har jag svårt att instämma riktigt helhjärtat. Jag gillar sommaren när det är varmt och skönt. Hösten är alldeles för mycket förknippad med det mörka, kalla och blöta november, tycker jag.

Men det finns förstås många fina höstdagar också. Då brukar jag ta med lilla kamera eller min iPhone och ge mig ut på bildjakt. Så här kommer ett inlägg med lite färska höstbilder.

I morse när jag vaknade var det inte ett moln på himlen och frost på  marken. Jag hoppade över frukosten och begav mig ut, för att hinna plåta lite innan solen tinade bort frosten.

Just nu är nog hösten som bäst. Det är färgglatt överallt och träden har inte hunnit bli kala än. Idag rasslade det av fallande löv omkring mig hela tiden och jag gick och hummade på den där sången: ”När löven faller”.

”Nu ser jag din kärlek mot mig, Nu känner jag livet ifrån dig, När löven faller av och kvar är vi, Då vet jag att du älskar…”

En sak som jag gillar med hösten kan man lätt missa om man inte ställer väckarklockan eller jobbar natt som jag gör: Tidiga morgnar med dimma! Då får hela naturen en slöja som mjukar upp allt och klär den i andra färger.

Så idag känner jag nog att jag älskar hösten lite grann i alla fall. Men november hoppar jag gärna över.

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Full fart och festligt

juli 11, 2011

Mina blogginlägg brukar inte handla om vad jag har gjort sen sist, men nu får jag göra ett undantag. Det har hänt så mycket nu på försommaren och därför har jag inte skrivit här på över en månad. Men skärpning utlovas.

Den 7 juni föddes mitt femte (!) barnbarn. Hon är jättefin och heter Sigrid, som ungefär betyder ”segerrik skönhet”. I förra veckan var jag några dagar i Falun för att träffa både henne, storasyster Selma och föräldrarna Anna och Richard.

Just i dagarna då Sigrid föddes var det full fart. Jag lyckades pricka in studentfester både i Stockholm och hemma i Småland mellan arbetspassen på mitt nattjobb. Det blev tårta i långa banor och en massa annat gott förstås.

Sen närmade sig sommarens STORA händelse. Min dotter Malin skulle gifta sig med sin David den 2 juli. Tiden innan präglades av förberedelser inför den stora dagen. Det blev full fart in i det sista, men jag lyckades anlända minuterna innan vigseln skulle börja, då jag skulle föra Malin fram till den blivande maken, hans best man och prästen.

En överraskning för bröllopsgästerna var att vigseln hölls utomhus. Strax intill kyrkan fanns ruinen av en gammal fornkyrka. Av den fanns det bara en låg mur kvar och man hade placerat ut enkla träbänkar – eller egentligen kraftiga plankor – att sitta på. Det blev en speciell och härlig stämning och väldigt fint alltihop.

Bröllopsfesten kunde inte ha varit mer perfekt. En fullsatt festsal, god mat, bröllopstårta i många våningar, en lång rad fina tal och en massa andra roliga inslag.

När jag såg på brudparet, tänkte jag att det är fantastiskt att se när en kille och en tjej passar så perfekt ihop. Då är kärleken verkligen värd att fira. Det tror jag att alla som var med på festen håller med om.

Tips för pysslingar

maj 26, 2011

I mitt förra inlägg skrev jag om stolthet. Och en sak är klar: Om man är förälder är man väldigt ofta stolt över sina barn. Ibland utan nån särskild orsak, men ibland med all rätt.

Jag är stolt över att alla mina barn har fått en stor dos kreativitet. De skriver låtar, sjunger, dansar, spelar teater, fotograferar och mycket annat. Flera av dem pysslar och gör egna heminredningsdetaljer. För min äldsta dotter Elin har det blivit något av en livsstil. När man hälsar på hos henne möts man alltid av nåt nytt som har kommit till.

Elin har sedan några månader tillbaka en blogg där hon delar med sig av sina idéer och berättar hur hon har tänkt och hur olika saker har kommit till. Och om man inte vill pysslar själv, kan man beställa sköna ting av Elin.

När Husqvarna nyligen skulle lansera ett nytt kök på sin hemsida, bad de att få länka till Elins blogg. De tyckte att den var så inspirerande.

klicka här och låt dig inspireras du också!

Den här lilla dekorationen under en lampskärm hos Elin, påminner mig om ett av mina tidigare blogginlägg. Det hittar du genom att klicka här.

Stolthet och fördom

maj 20, 2011

Det är OK att vara lite stolt ibland, till exempel över platsen där man bor – en slags bekräftelse på att man är på rätt plats i livet. Jag är oerhört stolt över att vara född och uppväxt i Stockholm. Då var det absolut otänkbart att bo någon annanstans. Någonsin.

Nu bor jag sedan en massa år tillbaka i Aneby – ett litet samhälle på den småländska landsbygden. Aneby är precis ett sånt ställe som jag skrattade och fnös föraktfullt åt när jag bodde i Stockholm. Men nu sitter jag här själv och genom mitt köksfönster ser jag bara röda hus.

Vad finns det att vara stolt över här då? Tja, man får kanske anstränga sig en smula för att hitta något att skryta med. Här finns södra Sveriges högsta vattenfall. Men med sin höjd på 20 meter är det inte precis nåt Niagara.

Eftersom jag är lite svag för snygga fotomodeller, är jag stolt över att Mona kommer härifrån. Ja, hon kommer egentligen från Bälaryd, som är en slags förort till Aneby. Egentligen inte mycket mer än en krök på vägen.

Mona Johannesson var en hästtokig 14-åring som inte brydde sig det minsta om mode, när hon upptäcktes av en modellscout vid ett besökt på Gothenburg Horse Show. Hon började jobba som modell på skolloven och på heltid efter gymnasiet, då hon fick sitt internationella genombrott.

Nu är hon en av de mest kända svenska modellerna och har jobbat för stora namn som Chanel, Valentino och Dolce & Gabbana, bara för att nämna några. I Sverige känner vi igen henne som tjejen i JC-reklamen. För de miljoner hon har tjänat som modell, har hon skaffat sig en egen hästgård i Växjö-trakten.

Så jag sitter vid mitt köksbord, njuter av den lantliga utsikten och känner mig lite stolt över vattenfallet. Men mest över Mona.