Archive for the ‘Dans’ Category

Plåstret som fastnade

maj 15, 2011

I ett gammalt Tintin-album handlar en hel sida om hur en rad människor på ett flygplan försöker bli av med ett klistrigt plåster. Ungefär samma sak hände mig för en dryg vecka sen.

Jag är en sån där som alltid har musik i huvudet och som går och hummar på melodier när jag är ute och handlar eller är på jobbet. Under hela torsdagen och halva fredagen kom jag på mig själv med att nynna på ”Popular”. Helt oförklarligt. Jag gillar inte ens låten.

Jag tycker att den irriterande refrängen är så banal att ett barn kunde ha hittat på den. Och ändå satt den i min skalle som ett envist plåster. Men det är klart, det är väl så en hitlåt ska fungera.

Trots mina känslor för låten, kunde jag inte låta bli att glädjas när jag såg omröstningen i Eurovision Song Contest i kväll. Eric Saade sjöng Popular hur bra som helst och framförandet och dansen var i världsklass. Att den hamnade på tredje plats efter att 43 oberäknerliga länder hade röstat, får väl betraktas som ett  mirakel. Det är många år sen Sverige har lyckats så bra i Europa-finalen.

Så grattis Eric! Du gjorde ett bra jobb och jag kände mig lite extra stolt över att vara svensk.

Annonser

På villovägar med systrarna B

maj 24, 2010

I lördags åkte jag till Malmö. Med mig i bilen hade jag min dotter Malin och de tre systrarna B. När vi startade vår färd från Småländska höglandet anade vi inte vad vi skulle råka ut för – mest på grund av min egen förvirring.

Systrarna B är härliga och roliga människor som det är kul att umgås med, så humöret var på topp redan från början.

Vi skulle stanna och ha picnic i en bokskog, hade vi bestämt. Efter lite letande hittade vi rätt. Malin lyckades doppa sin vita sko i gyttja och någon undrade vad det var som lät under växterna där vi trampade fram. Ormtjuserskan här nedanför försäkrade oss att det inte finns några ormar i Skåne, strax innan vi hittade den här krabaten.

Efter att ha ätit och tagit en massa bilder, satte vi oss i bilen igen. Solen sken och alla i baksätet blev tigerrandiga.

Jag lyckades missa avfarten mot Malmö, men till slut kom vi in i stan från helt fel håll.

Min yngsta dotter Ida har gått en dansutbildning här och målet för vår resa var att se hennes slutföreställning på teatern Palladium. Det var en proffsig show och Ida strålade som vanligt.

När vi började åka hemåt körde jag fel för andra gången. Vi skulle åka mot Jönköping, men plötsligt stod det Kalmar på skyltarna. Vi fick krångla oss igenom Lund för att komma på rätt väg igen.

Vid Helsingborg ska man svänga av norrut, men vi pratade och hade så trevligt i bilen att jag missade det också! När det stod Halland och Laholm på skyltarna började vi ana oråd. Vi hade åkt fyra mil åt fel håll. Till slut hittade vi en liten väg som tog oss tillbaka mot E4:an.

Vi pratade skoj och allvar och hade lite roliga bilaktiviteter. Alla fick till exempel berätta nåt om sig själv som de andra inte visste om. Vi hade så kul att jag helt glömde bort att vi skulle ha tankat för länge sen.

Som tur var närmade vi oss Hamburger Hill utanför Värnamo. Det är en kulle utefter motorvägen med en bensinmack och Burger King, Max och McDonald’s. När det var två kilometer kvar dit började bilen hosta. Vi kröp fram på de sista bensindropparna, men när det var 500 meter kvar till avfarten kom vi inte längre.

Det var bara att börja promenera utefter motorvägen i mörkret. Macken såg ut att ligga ganska nära, men det tog ändå 20 minuter att komma dit. Jag köpte en dunk med bensin. Promenaden tillbaka till bilen kändes inte så lång, eftersom vi körde sångleken medan vi gick.

Resten av resan gick utan missöden och vi kom hem flera timmar senare än vi hade tänkt. Men vem bryr sig? Missödena berodde mest på att vi hade så kul i bilen. Alla var överens om att hemresan var det roligaste på hela dagen.

Singelliv, del 2

maj 15, 2010

När jag blev tvingad in i singellivet, började den mörkaste tiden i mitt liv. Under mer än ett år dominerades min tillvaro av grubblerier och eländestänkande. Jag kände mig helt värdelös och undrade varför jag över huvud taget hade blivit född.

Till slut kom jag till sans och bestämde mig för att det fick räcka med tråkigheter. Jag ville använda min energi till bra saker i stället, även om jag fortfarande kände mig lite skör.

Ett par månader senare fyllde jag 50, vilket var en absurd upplevelse eftersom jag liksom Bryan Adams känner mig betydligt yngre. Men jag ville i alla fall fira tilldragelsen. Jag hyrde konserthuset och ordnade en musikfest.

Festen blev helt fantastisk. 100 gäster från när och fjärran kom och många av dem medverkade i festkonserten. Det blev en helkväll med sång, musik, dans, tal och olika upptåg.

För mig som hade varit så långt ner i botten, var det en otrolig upplevelse att höra alla sångerna och alla goda ord. Och jag blev väldigt rörd över att så många ville komma för min skull.

Så här efteråt kan jag se att min fest blev den slutgiltiga upprättelsen för mig, då jag fick klart för mig hur många som tyckte om mig och ville förgylla min dag. Då försvann de sista resterna av mörka tankar om mig själv.

Min vän R gjorde festens kanske märkligaste inslag. Hon framförde en specialkoreograferad dans – utan musik! Den kändes rätt konstig, men berörde mig väldigt starkt. Under dansen lästes en kort text, som jag senare fick av henne på en liten tavla.

Just den där texten sammanfattar vad min fest kom att betyda för mig. Tavlan står på mitt nattduksbord och jag ser på den varje kväll innan jag somnar. Den påminner mig om att jag har goda vänner och att jag aldrig mer ska nedvärdera mig själv.

Uppblåst dans

april 18, 2010

Under det tidiga 1980-talet fanns det bara två TV-kanaler i Sverige – TV1 och TV2. Det innebar att väldigt många fler människor såg samma program, jämfört med hur det är idag.

På fredagkvällarna såg den största delen av svenska folket på TV-underhållningen Nöjesmaskinen. Det innehöll musik, gäster, sketcher och andra roliga inslag och leddes av Sven Melander och Stina Dabrowski (som då hette Lundberg).

Varje fredag var det ett par inslag som återkom – antagligen för att de var så sjukt roliga. Ett av dem var Ballongdansen. Det var tre nakna engelska herrar som dansade endast skylda av några ballonger. Det där inslaget blev mäkta populärt och så småningom gjordes även en version med Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson! Men den var inte på långa vägar så kul som ursprungsversionen.

När det där var som mest populärt, stegade några högstadiegrabbar in på rektorsexpeditionen i det lilla småländska samhälle där jag nu bor. De ville göra ballongdansen på en julfest i skolan och ville kolla att detta var OK. Rektorn var mycket tveksam, men gav till slut sitt tillstånd under förutsättning att grabbarna skulle ha på sig gymnastikbyxor under framförandet.

När det blev dags för julfesten gjorde grabbarna sin dans och de hade verkligen på sig gymnastikbyxorna. Men de hade satt dem på sina huvuden!

Här kan du se ursprungsversionen. Fortfarande lika kul.

Sveriges King of Soul

februari 24, 2010

Stora delar av svenska folket har hört honom sjunga, men få vet vem han är. Jag talar om Samuel Ljungblahd – en av landets bästa sångröster.

Samuel är för sjätte året i rad den anonyme manlige sångaren i TV-underhållningen Let’s dance. Han sitter lite undanskymd i orkestern och om man har tur kan man få en skymt av honom när något av dansparen virvlar förbi.

I november gjorde han succé i Globen under en konsert med Kirk Franklin – vår tids största namn inom modern gospel. Kirk trodde inte sina öron och utbrast: ”Dig måste vi ta till USA!

Samuel Ljungblahd har nyligen släppt sin tredje egna CD. Den heter kort och gott ”No. 3”. Liksom på de tidigare skivorna bjuder han på svängig soul, som gör det svårt att sitta still. Och det låter inte det minsta svenskt, utan snarare som klassisk Motown-soul.

Jag vet inte om det är hans egen idé eller någon annans, men det var ett genidrag att i samband med nya CD:n styla honom på 60-talsvis i pullover eller cardigan, fluga och hornbågade glasögon. Det gör att allt känns helrätt, från omslaget till arrangemanget och stämningen på skivan. No. 3 finns att köpa till exempel på cdon.com.

I april förra året var Samuel Ljungblahd en av gästerna i Så ska det låta och lämnade även där ett outplånligt intryck. I en omröstning på SVT:s hemsida om vilka artister publiken ville återse nästa säsong, fick Samuel dubbelt så många röster som de flesta välkända artister. Här är ett klipp från programmet och det är värt att lyssna på hela låten. Avslutningen är magnifik!

Bäst i Sverige

januari 31, 2010

Idag vill jag helt enkelt ösa lite välförtjänta lovord över en mycket speciell person. Agneta Sjödin har varit en frisk fläkt i svensk TV under två decennier och jag tvekar inte att utnämna henne till Sveriges Bästa Programledare.

Agneta jobbade som ljustekniker på TV4 i början av 90-talet, när hon ”på skoj” blev tillfrågad om att bli programledare tillsammans med Adam Alsing i Tur i kärlek. Agneta gjorde en audition och fick jobbet. Sen dess har vi sett henne i en lång rad underhållningsprogram och galor, till exempel Let’s dance där hon var en perfect match till programledarpartnern David Hellenius.

Efter två säsonger drog sig Agneta tillbaka för att ägna sig åt att skriva böcker. Hennes efterträdare Jessica Almenäs gör nog ett bra jobb, men känns blek som programledare. Det är säkert otacksamt att ta över efter Agneta Sjödin.

I år återvände Agneta till Let’s dance – den här gången för att tävla. Hon visade redan från början stor talang och favorittippades av många. Men i fredags åkte hon överraskande ut. Svenska folket trodde nog att hon satt säkert efter att ha fått en fjärdeplacering av juryn, men alltför få ringde och röstade och så blev det som det blev. Tråkigt, för vi får inte se henne i TV-rutan så ofta nu för tiden.

Som författare har Agneta Sjödin visat att hon är en klok och reflekterande person. Själv har jag läst den självbiografiska En kvinnas resa och jag fick en av hennes andra böcker – En av de tolv – i julklapp.

Agneta är Sveriges bästa programledare för att hon tillför en stor portion glädje med sin spontanitet och sin positiva energi. Människor som hon, som kan skapa en färgklick i vår ibland gråsvenska tråkighet, såna behöver vi fler av.

Super-succé!

januari 29, 2010

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det beror på att arbetet med vår Café-show Living on a prayer blev väldigt intensivt på sluttampen. Efter drygt fem månaders förberedelser, planering och övningar fick vi lön för mödan i lördags. Då var det äntligen dags att framföra showen i två föreställningar.

Det var spännande in i det sista. Skulle vi sälja tillräckligt många biljetter? Eller skulle vi själva bli tvingade att betala en del av kostnaderna? Men till sist blev det två utsålda hus. Ekonomin gick ihop och vi drog en lättnadens suck.

De som kom fick avnjuta showen till extra festligt fika. Mina vänner AA och Ha hade skapat en riktigt aptitretande fikabuffé och efter halva föreställningen bars chokladtårtorna in, prydda med sprakande fyrverkeribloss.

Vårt musikurval hade en enorm bredd, så här fanns något för alla. Och kanske var det just mixen av musikstilar som gjorde att besökarna var så nöjda och imponerade. Av alla kommentarer att döma hade vi överträffat allas förväntningar och gjort super-succé. Härligt!

Närmare 30 personer har stått på scenen och alla har gjort ett kanonjobb – musiker, dansare och sångare. Under repetitionerna la vi mycket krut på att allt skulle flyta utan onödiga tidsglapp – och det blev som vi ville.

Efter en och en halv timmes show gick publiken motvilligt hem. De hade gärna sett att föreställningen hade fortsatt lite längre. Själva är vi jättenöjda. Det blev precis så bra som vi hade tänkt. Kanske bättre.

Nedräkning

januari 13, 2010

Den 10 augusti ringde min vän R till mig. Hon undrade om vi kunde träffas och ”visionera”. Sagt och gjort. Redan samma kväll satt vi vid mitt köksbord och funderade på ett nytt musikprojekt. Innan vi skildes åt hade vi dragit upp grunderna för en café-show.

Vi har setts i stort sett varje vecka sen dess och satt ihop en reviderad upplaga av Idégruppen Skapligt. Det är många praktiska frågor som har ältats, repertoaren har spikats, sångsolister, musiker och dansare har engagerats, en maffig fikameny har komponerats. Och mycket annat.

R, som är en duktig dansare och koreograf, har jobbat med ett par olika dansgäng, O och El har fixat noter och repat med musikerna, AA har planerat vad som ska bakas och själv har jag jobbat med affischer, biljetter och programhäfte.

I måndags hade vi för första gången en träff för alla inblandade. Vi blev 24 stycken hemma hos mig och då fattades 6. Sen tillkommer väl några stycken som ska kolla biljetter och sköta en del andra kringsysslor. Det var en härlig känsla att ses och få ansikten på alla medverkande.

I kväll var den första allvarliga repetitionen med både musiker, sångare och dansare, med olika klockslag för varje sång som skulle köras. Jag hann med att repa min innan jag gick till nattjobbet. Det känns att det här kommer att bli riktigt, riktigt bra.

Så kolla hur det ser ut i almanackan den 23 januari. Två föreställningar: 16.30 och 19.30. Det blir en glittrig show och maffigt fika för endast 90 kr. Biljetter kan beställas på Milk & Honey, telefon 0380-41502. Hoppas många kommer!

Rena sandlådan

december 10, 2009

Tävlingen Talang tycker jag hör till TV:s mest korkade idéer. Det är tillräckligt svårt att tävla i musik eller i dans. Men att tävla i allt är ju en ren omöjlighet.

Därför är det många duktiga deltagare som blir dissade av juryn, trots att de är riktigt bra. Men det är klart, de får ju ändå en chans att visa upp vad de kan inför en stor TV-publik – om de inte blir avbrutna innan de har hunnit komma igång.

Tävlingen finns i många länder och visst har en del fantastiska talanger upptäckts på det viset. Jag vill visa ett klipp från Talang Ukraina. En av deltagarna – Kseniya Simonova – gör konst i sand på ett fantastiskt sätt och ändrar motivet i takt med bakgrundsmusiken.

Hon illustrerar antagligen någon händelse ur landets historia, för många i publiken är märkbart tagna.

Men det skulle nog inte ha funkat här. Troligen skulle Bert ha kastat sig på stoppknappen inom fem sekunder och då hade väl allt runnit ut i sanden.

Kärlek eller kalla fakta?

oktober 22, 2009

bortamedvinden1

Vi som bor i den civiliserade västvärlden har sedan många årtionden lärt oss att förlita oss på vetenskapen. Vi gör det så till den milda grad att vi slutar äta morötter, potatis eller chips om nån forskare påstår att det är cancerframkallande. Vi ser oss nog som väldigt upplysta och tror inte på nåt som inte är vetenskapligt bevisat.

Men det finns sånt som inte så lätt bevisas med siffror och diagram. Som kärlek till exempel. Om någon försöker förklara kärleken genom att tala om kemiska reaktioner i våra kroppar, blir vi bara irriterade. Såna uttalanden förminskar det fantastiska som händer med oss när vi blir kära. Vem vill ha torr och gnistfri kärlek?

Om en sångare vill uttrycka sina känslor för sin älskade, sjunger han inte om procentsatser eller sannolikhetskalkyler.

borta med vinden

Trots att vi ibland klamrar oss fast vid vad forskarna säger, måste vi erkänna att det finns saker som påverkar oss starkt trots att de inte kan formuleras i vetenskapliga termer. Och de är inte mindre verkliga för det.

Nu är vi i Skapligt-gänget på gång med ett nytt musikprojekt. Vi ska ha en caféshow i januari och temat är precis sånt som jag skrivit om här. Stora och verkliga saker som påverkar oss starkt, men som inte förklaras så lätt med kalla fakta: Kärlek, medkänsla, tro.

Det är ju så att det som forskarna inte kan formulera, det tar sig de kreativa människorna an. Vi har valt ut ett dussin låtar kring det här temat. Det blir full bredd på musikstilarna. Från hiphop till svensktopp. Från Bon Jovi till Evert Taube. Sång, musik, dans och maffigt fika. Vad mer kan man önska sig?