Archive for the ‘Fika’ Category

Etta nolla nolla!

maj 20, 2009

100

Detta, mina damer och herrar, är mitt blogginlägg nr 100! Det känns helt fantastiskt och måste firas med tårta. Dessutom passerade antalet besökare 10.000 i söndags natt. Och det finns fler anledningarna till att det här är en spännande dag. Den första dagen på resten av mitt liv. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag…

Dagen till ära har jag kompletterat en del av mina filmkommentarer med trailers, så det kan löna sig att titta bakåt i bloggarkivet. I spalten här till höger går det att söka, antingen på månad eller via kategorierna. Om du inte ser nåt i högerspalten, klicka i den röda bilden med ”Ditt & datt” här ovanför.

ballonger

Nytillkomna läsare har antagligen missat många godbitar som kommit till sedan oktober 2007, då jag började blogga. Många gillar till exempel att läsa om när jag har gjort bort mig. Här är ett par tips: En icke-praktikers vedermödor, När mitt finger gjorde ett snedsteg och Mitt bilointresse. Och mina dramatiska upplevelser i Sjukvård för hårdhudade och uppföljaren Kan man skratta ihjäl sig? har fått somliga att nästan göra just det.

Som stockholmare i förskingringen har jag lärt mig uppskatta min födelsestad mer och mer. Vill du ha en dos lovsång om Huvudstaden och se lite fina bilder, kan du kolla här: Hatten av för Huvudstaden, Fotosafari i storstadsdjungeln och Stockholm från solsidan.

Inlägg som jag själv tycker är viktiga är positiva injektioner, som kan påminna oss om att det går att stiga ut ur den gråsvenska deppigheten. Läs till exempel: Rätt sida, Jakandets lov, Miljonär-tänkandet och Hinkvis. Eller mitt recept på hur man kan få kärleken att fungera.

För att fira denna stora dag extra mycket, ska jag dela med mig av ett fantastiskt filmklipp som jag hittade på Emanuel Karlstens blogg. Se hela klippet! Du kommer inte att ångra dig.

Annonser

Väckt av vänner

mars 21, 2009

hearthands

När jag kom hem från nattjobbet i morse åt jag lite frukost och satt vid datorn en stund, innan jag till slut kom i säng. Jag hade noga stängt av mobilen och dragit ur samtliga telefonjack. Ibland händer det att jag glömmer det där och då ringer alltid nån försäljare som jag inte alls har lust att prata med.

Jag hade väl sovit i två och en halv timme, när det ringde på dörren. Det tog en stund innan jag kunde identifiera vad som hade stört mig, men det fortsatte ringa. Jag stapplade upp ur sängen, slängde på mig en morgonrock och funderade på vad det kunde vara för en idiot som ringde på den här tiden på dygnet. Ja ja, klockan var visserligen 13.00, men jag var inte riktigt där i tanken än.

Utanför dörren stod mina vänner R, O och A. De såg lite förlägna ut när de förstod att de hade väckt mig, men så fort jag var vid fullt medvetande bestämde vi oss för att fika. De tre åkte och fixade fikabröd och jag satte på te och klädde på mig. När de kom tillbaka fyllde de bordet med alla möjliga och omöjliga fikatillbehör.

Vi hade en go fikastund, lyssnade på lite blandad musik och tjatade om ditt & datt. R som precis hade skaffat pojkvän, försvann snart till rummet intill och pratade länge och väl med honom i telefon. Hoppas det är en bra kille. Det är hon värd.

En stund senare var gästerna tröttare än jag och bestämde sig för att gå. Själv återupptog jag mitt sovande och nu är jag tillbaka på nattjobbet igen. En tråkig dag mellan nattpassen blev alltså oväntat förgylld. Vad vore livet utan vänner?

Film Film Film, del 2

februari 5, 2008

film0021.jpg

Tänk vad olika man kan tycka…

Det finns hyfsade filmer och bra filmer. Och så finns det Filmer med stort F – såna som man har ett slags förhållande till. Filmer som man njuter extra mycket av och som man kan se hur många gånger som helst. Nu har min vän R dissat fyra såna Filmer.

Idag var hon och J hemma och fikade och då sa hon att Breakfast Club är en ”tråkig” film. Och för mig och många andra är den en kultklassiker som tar upp ungdomars situation på ett bra sätt. En annan film som hon har gett samma omdöme är Elizabethtown. Och den filmen som jag älskar, småskrattar mig igenom och blir varm inombords av.

Sen har vi världens bästa romantiska komedi Love Actually. Trots en del barnförbjudna inslag och ett språk som får öronen att krulla sig, är den helt fantastisk. Enligt R är den ”inget speciell” och ”sådär”. Och mästerverket Tillbaka till Framtiden avfärdar hon som ”über-töntig”.

Jag har stor respekt för det mesta hos R, men på det här området är vi helt enkelt inte kompatibla.

Ibland har jag och min vän K filmkvällar hos varann. Han och jag har delvis samma filmsmak, men det finns undantag. Den utmärkta thrillern Swordfish med John Travolta och Halle Berry har en smart intrig och actionscener som tar andan ur en. Men K förstår inte filmens storhet och tycker den är ”obegriplig”.

K har också en annan egenhet. Om tjejen i filmen ser för bra ut, är hon en ”dålig skådis” och detta kan ibland smitta av sig på hans omdöme om filmen.

Ja ja. Det är väl tur att man kan ha olika åsikter. Men det kan vara frustrerande när andra inte förstår att uppskatta filmer som man själv avnjuter med ett leende på läpparna.

Duschning med förhinder

januari 30, 2008

dusch.jpg

Vårt badrum ska bli fint, fick vi veta nyligen. Alla i bostadsrättsföreningen ska få nytt porslin och nya väggar och golv. Det är bara att tacka och ta emot.

Förra måndagen blev vi väckta tidigt. Det var hantverkarna som kom, högljudda och extremt morgonpigga. Ida SMS:ade till mig från sin säng och skrev: ”Pappa, dom skriker!”

Snickaren, rörmokaren, elektikerna och målaren rev ut allt och snart var badrummet grått och kalt. Under hela förra veckan sprang det folk in och ut ur huset. På fredagen var det mesta klart. Men elektrikerna lyste med sin frånvaro.

Helgen gick och på måndagen blev jag plötsligt varse att något luktade riktigt illa. I nästa ögonblick gick sanningen upp för mig: Det var jag som stank. Jag hade inte kunnat duscha på en hel vecka. Illa! Riktigt illa.

Nöden har ingen lag. Genom nån slags kombination mellan diskhon i köket och det halvfärdiga badrummet utan duschdraperi, lyckades jag bli presentabel igen.

När elkillarna inte kom nästa morgon heller, ringde jag och pratade med deras telefonsvarare. Ingen ringde tillbaka. Jag visste inte om jag vågade gå hemifrån. Tänk om de kom när jag inte var hemma och det blev ännu mer väntetid. Nu i eftermiddags fick jag äntligen tag på dem och fick veta att de kommer i slutet av veckan.

Två veckor utan något som annars är en självklarhet har varit värre än jag kunnat tänka mig. Men till helgen kan jag äntligen duscha på riktigt. Det borde firas med tårta!

Hur goda vänner blir godare

december 12, 2007

skapligt2.jpg

Nu när vårt mäktiga musikalprojekt är genomfört, har ett visst lugn infunnit sig. Ett andrum. En parkeringsplats med utsikt och tid för insikt.

Äntligen hinner jag stanna upp och tänka på allt som den här processen har gett oss. Visst, vi har fått massor av lovord och uppskattning och vi har fått glädjas åt att ha lyckats i våra avsikter. Men det finns fler plusvärden än så.

Vi i SKAPLIGT-gänget har lärt oss jättemycket om hur ett stort projekt ska genomföras. Vi har insett att vi inte kan lita på att andra känner samma engagemang som vi, vilket betyder att vi själva har fått jobba lite hårdare. Vi har mer än någonsin lärt oss att sätta oss in i publikens situation: Hur ska vi uttrycka oss för att nå fram? Hur uppfattas det vi framför? Hur balanserar vi vårt framförande så att det tas emot på rätt sätt?

Men framför allt har vi fått se hur det här har påverkat vår vänskap. Visst kan man träffa goda vänner år efter år och fika, prata eller se en bra film. Men att jobba med ett gemensamt projekt och sträva mot samma mål, det fördjupar vänskapen på ett speciellt sätt.

Då lär man sig respektera de andras åsikter och talanger och relationen blir mer och mer tajt. Och när man är framme vid målet får man känna att delad glädje verkligen är dubbel glädje.

Scen-liv

december 11, 2007

juligen.jpg

”Vi gör en julmusikal!” sa min vän R vid mitt köksbord den 8 oktober. Alla som var med tyckte det lät som en kul idé. Vi anade inte då vilket oerhört arbete vi hade framför oss och hur mycket tid vi skulle behöva lägga.

I lördags (exakt två månader efter att idén föddes) framförde vi musikalen ”Nu är det jul (igen)” i Aneby Konserthus. Hela dagen fram till första föreställningens början var ett enda stort kaos. Vi hade räknat med att repa hela musikalen fyra eller fem gånger den dagen, men det blev en och en halv.

Men när publiken var på plats och ridån gick upp, flöt allting på ett helt fantastiskt sätt. Över 40 personer var engagerade som skådisar, sångare, musiker, dansare, konferencier, ljud- och ljusansvariga, scenarbetare, biljettförsäljare, fikaansvariga mm. Och i kulisserna fanns min vän E (15 år) som var koordinator och hade stenkoll på allt som hände. Utan henne hade det inte funkat.

Att döma av de massor av positiva kommentarer vi fick efteråt, blev musikalen en braksuccé!

Och nu efter två föreställningar är allting över. Det känns som om det här bara var premiären. Hade vi haft tid och pengar hade vi gärna kört varje kväll ända fram till jul.

Vi har satsat massor av tid och kraft, men det var det värt. Människor kom och blev berörda av det vi ville ha sagt. Själva är vi lite trötta, men mycket nöjda med vad vi har åstadkommit.

Andra bullar

november 7, 2007

andrabullar.jpg

När jag var liten sa min pappa en gång: ”Nu får du vara snäll, annars blir det andra bullar!”. Jag svarade: ”Jag är snäll, får jag andra bullar då?”.

Denna tänkvärda anekdot bevisar att mitt intresse för bullar sträcker sig långt bak i historien. Min mormor hade ett litet bageri i Atlas-området i Stockholm och dit gick jag gärna. Under decennier har jag provsmakat det mesta. Ett slags kall, antar jag.

Med detta i bagaget var jag rätt självsäker när jag i fredags satte igång med bullbak hemma. Ida var med, liksom vår vän Re och dom fixade degen med nästan noll fel. Bak-grunden var att vi måste finansiera vår kommande julmusikal. Ett sätt är att fixa kyrkkaffe och vi har bokat in oss på tre söndagar.

Det är flera år sen jag bakade bullar sist och det gick inte helt smärtfritt. Vi försökte hinna äta middag medan degen jäste, men det drog ut lite på tiden och när vi var klara hade degen växt över skålens kanter som nåt obehagligt ur en gammal skräckfilm. Tjejerna var tvugna att gå, så det blev jag som fick brottas med den klibbiga massan.

Efter diverse vedermödor under lååång tid (baket tog hela dan, kändes det som) hade jag åstadkommit 130 kanelbullar. Men dom såg varken ut som mormors eller andra kända modeller. Vissa var pyttesmå och andra hade svällt ut i groteska former. Jag valde ut dom som såg minst skräckinjagande ut och tog med till kyrkan på söndagen.

Min andra vän R hade bakat en sats på sitt håll. Men hon skämdes ännu mer över sina bullar (som inte heller såg helt estetiska ut) så dom blev kvar i påsen. Slutet gott, allting gott. Folk höll ganska god min och en del pengar strömmade in. Om två veckor är det dags igen. Men då blir det andra bullar…

Kanelbullens dag

oktober 4, 2007

kanelbulle.jpg

Idag – den 4 oktober – är det Kanelbullens dag. Men jag var tidig för en gångs skull och trodde att den var igår. ICA annonserade ut 4 st för en tia, så jag gick dit. Blev lätt irriterad när det inte fanns en kanelbulle i hela affären. Gick till konditoriet och köpte två dyra i stället.

Bjöd sen hem min vän R på fika. Hon hade inte hört talas om denna högtidsdag, men vi hade mycket trevligt ändå och snackade om ditt & datt.

Idag på morgonen gick sanningen upp för mig. Det var IDAG som var den riktiga Kanelbulledagen. Suck! Så jag åkte bort till ICA och visst kryllade det av bullar där idag. Köpte åtta stycken, fast jag är ensam hemma och försökte sen reparera skadan genom att bjuda hem R en gång till. Fick ett vagt ”kanske” till svar och sitter fortfarande och väntar på att hon ska dyka upp kanske möjligtvis eventuellt. Annars hamnar alla åtta i frysen.