Archive for the ‘Helger’ Category

Independence day

juli 4, 2016

independence-1

Om någon säger Independence day, tänker jag nog i första hand på en film från 1996, där Jorden attackeras av aggressiva aliens. Bill Pullman spelar presidenten som tillsammans med Will Smith och Jeff Goldblum gör hjältemodiga insatser och lyckas rädda Amerika.

En rätt osannolik historia, men hyfsad action. Nu – 20 år senare – har det gjorts en uppföljare, som hade premiär på svenska biografer härom dagen. Den engelska filmtidningen Empire tycker att den är ”Fantastic!”.

independence-2

För amerikanerna är Independence day USA:s nationaldag, som firas idag den 4 juli, till minne av när de tretton första staterna förklarade sig självständiga från det engelska styret just den här dagen år 1776.

Sveriges nationaldag firas också till minne av när Sverige blev en självständig stat. Det hände när Gustav Vasa blev kung och på samma dag bröt Kalmarunionen den 6 juni 1523. Men troligen tänker inte många svenskar på den händelsen på vår nationaldag. Det är länge sedan någon behövde kämpa för vår självständighet. Kanske är det därför det trötta svenska firandet aldrig kommer i närheten av USA:s eller till exempel Norges.

independence-3

Ordet ”Independence” betyder ”Oberoende”. Självklart är det viktigt för en nation att vara oberoende genom att inte behöva lyda under något annat land. Men för oss som tar den saken som en självklarhet, inser vi kanske inte att det är värt att fira.

Den individualism som har format oss så starkt på senare år, gör dessutom att vi saknar den vi-känsla som många andra länder har. Jag tycker att vi ska stryka bokstaven O ifrån ”oberoende” och i stället tänka ”beroende”. Ensam är inte är stark. Vi behöver varandra!

När vi satsar på gemenskap och goda relationer, då kan det nog bli fart på var nationaldag också.

Annonser

Påskcitat

april 24, 2011

Idag bjuder jag kort och gott på ett klassiskt påskcitat ur tidningen Svenska MAD nån gång på 70-talet:

”Den man älskar den äggar man.”

Hela världen i min hand

januari 2, 2011

Jag är inte särskilt prylfixerad och har inget behov av att ha det senaste av allting för att må bra. Men det finns en sak som under lång tid har väckt mitt ha-begär: En iPhone.

I slutet av året som gick blev det äntligen dags. Efter lång väntan anlände min iPhone 4 med posten. Den är en helt fantastisk apparat. Tänk att ha tillgång till internet, facebook, youtube och en massa annat genom att bara nudda vid en symbol på displayen. Och att dessutom ha all min musik lika lättillgänglig. Mina frågor får snabbt svar och jag kan nå alla mina kontakter via telefon, sms eller mail hur enkelt som helst.

Jag behöver inte ha några foton i plånboken längre, för jag har ett helt album i min iPhone. Och vill jag fotografera så gör den det också – med eller utan blixt.

Igår kom den första missräkningen. Jag hade ställt in väckning kl 18.00 på min iPhone, för att hinna till nattjobbet till kl 19.00. Men den ringde aldrig och jag försov mig till 20.00. Aj aj aj. Men idag fick jag veta att nån slags årsskiftesbugg hade drabbat alla iPhones på det där sättet och att problemet ska vara löst under morgondagen. Skönt!

Idag var jag hemma hos goda vänner och fick tips om en intressant musikupplevelse. Ett gäng killar i North Point Community Churh har lånat ihop ett antal iPhones och iPads, laddat ner olika musik-appar och spelar julsånger som en hel orkester. Och eftersom julen inte är utdansad än, vill jag bjuda dig på samma upplevelse. Du har den här nedanför.

Stresstid och julefrid

december 29, 2010

Du kanske anser att den glada julen redan är slut, slut, slut. Men det är den inte! Inte i min bok. Det ska vara mycket jul! Om det finns nån som sjunger med extra helhjärtat i Adolphson & Falks ”Mer jul”, så är det jag.

Det enda jag skulle vilja förbättra är tiden innan jul. Jag som är tidsoptimist tycker alltid att det är så långt kvar – flera veckor kvar till julafton,. Men så upptäcker jag plötsligt att det är fyra dagar kvar, att jag inte har julstädat, gjort årets julkort eller slagit in några julklappar.

Om man som jag har fem barn, som i de flesta fall har äkta eller oäkta män och barn, finns det många som det ska köpas klappar till.

Nåväl, all stress före jul får ett välkommet avslut på julafton. När jag slår mig ner framför Kalle Anka på TV känner jag att jag är i mål och att julefriden motar bort alla stressymtom.

På senare år har jag allt oftare lyckats se en annan julklassiker: Tage Danielssons suveräna Karl-Bertil Jonssons jul. Den utspelar sig i en tid ”då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse” och handlar om 14-årige Karl-Bertil, som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga.

Karl-Bertil Jonsson borde inte bara vara någon som vi ler lite åt på julafton, utan ett föredöme för oss alla. Att tänka på dem som är ensamma och har det svårt och att dessutom göra något för dem är ju nästan bortglömt, verkar det som. Att se bort från sina egna små bekymmer och vara en medmänniska borde vara något helt naturligt. Året runt!

I kväll ska jag fira min tredje julafton för i år, så jag tycker inte det är för sent att önska er alla en…

Film Film Film, del 15

december 22, 2009

I år har jag funderat på vilken som är den perfekta julfilmen. Då tycker jag att man glömmer Kalle Anka och alla tomtar och grinchar. Det ska vara en film som ger den där riktigt goa eftersmaken och julstämningen.

Först tänkte jag på Die hard eller Ensam hemma eller kanske Ett päron till farsa firar jul. De utspelar sig ju i jultid allihop. Men de kändes antingen för våldsamma eller lite väl hysteriska.

Sen kom jag på det. En film jag borde ha tänkt på från första början: Love Actually!

Det här är en riktig favorit som går att se hur många gånger som helst. Den utspelar sig under några veckor i december och julen har en viktig roll i filmen.

Manusförfattaren och regissören Richard Curtis insåg att han skulle få tillbringa resten av livet med att göra romantiska komedier, om han skulle förverkliga alla sina idéer. Så i stället stoppade han in en lång rad kärlekshistorier i en och samma film.

Vid första titten blev jag förvånad över att den här typen av film innehöll några ganska så avklädda scener och en del andra ”olämpligheter”. Men efter den första chocken ser man bara humorn och värmen bakom det hela.

I Love Actually kan man njuta av rollinsatser av Emma Thompson, Keira Knightley, Colin Firth och många andra. Bill Nighy är obetalbar som åldrad rocksångare, liksom Hugh Grant i rollen som Englands premiärminister.

Filmen var från början mer än en timme för lång. Men det mesta av det bortklippta finns med bland extramaterialet på DVD:n och det är många höjdarscener.

Om du hör till dem som ännu inte har sett Love Actually ska du veta att jag är grymt avundsjuk! Tänk att få se den utan att veta vad som ska hända. Det här är i alla fall mitt bästa filmtips för julen.

Dags att pensionera jultomten?

december 20, 2009

Vem behöver egentligen jultomten längre? Är det inte dags att inse att han har spelat ut sin roll? Alla skaffar ju det de behöver ändå.

Förr var önskelistorna långa och förväntan inför julklappsutdelningen var på topp. Men nu för tiden köper ju alla vad de behöver när de behöver det. Det kan bero på ökad levnadsstandard, men troligare på att vi blir mer och mer invanda att handla på kredit. Det blir ju så enkelt med det lilla plastkortet.

Om man frågar vad någon önskar sig idag, blir svaret pengar eller presentkort. Man handlar hellre prylarna själv än att få överraskningar på julafton.

I min barndom var det annorlunda. Jag brukar aldrig säga att det var bättre förr, men i just den här frågan kan jag göra ett undantag. På den tiden var det rena julafton när tomten kom. Alla var glada och tacksamma över vad de fick – eller också kunde de hålla masken lika bra som tomten.

En jul hade hela släkten gått ihop och köpt en motorgräsklippare åt min pappa. Han anade ingenting och spänningen var riktigt laddad när det oformliga paketet bars in sist av alla julklappar.

Nu hände det som inte fick hända. Min mammas gamla faster Irma, som var en pratsam dam, la en numera klassisk kommentar precis som pappa skulle börja öppna paketet. Hon sa: ”Ja, den där blir bra när han ska klippa gräset.”

Om blickar hade kunnat döda hade nog Faster Irma varit både hackad och strimlad i det ögonblicket. Hon blev förstås förlåten senare, men trots att det har gått flera decennier sen dess blir den där episoden aldrig bortglömd.

Men det var då. Idag hade pappa säkert redan köpt gräsklipparen själv. Så i år får väl tomten komma med en mycket liten påse och dela ut små kuvert med presentkort och pengar. Lite trist, tycker jag.

Oturlig Lucia

december 17, 2009

När det är skyltsöndag i det lilla samhället där jag bor tar det inte så många minuter att traska förbi de butiker som finns och konstatera att julskyltningarna oftast inte är särskilt uppseendeväckande. Det är inte precis som att gå förbi NK i Stockholm.

Men det som är den stora attraktionen är Lucia-dragningen på torget. Jo, vi har ett skönsjungande luciatåg varje år och den som ska bli Lucia väljs genom lottning. Anledningarna är väl antagligen två: Dels vill man inte att det ska spåra ur och gå över till en skönhetstävling. Och dels ska det inte vara den som har flest röstande släktingar som kammar hem segern.

Så det är trängsel på torget på första Advent, när dragningen ska gå av stapeln. Elva tjejer i 16-årsåldern presenteras från den lilla scenen och sen får presidenten i Lions dra en lott som visar vem den lyckliga vinnaren är. De övriga tio blir tärnor.

För att öka spänningen ytterligare kan vi i publiken få satsa tio spänn och i förväg gissa vem som blir Lucia. Då brukar jag titta på bilderna på kandidaterna och sen lägga en röst, förlåt: gissning. Och tänka sig. Trots att jag gjort detta under många år har jag aldrig lyckats gissa rätt.

När det hände i år igen reflekterade jag runt det där och kom fram till följande: Om jag aldrig lyckas pricka rätt bland elva vid luciadragningen, hur kan jag då inbilla mig att jag skulle kunna vinna på Triss eller en penninglott? Där är ju chansen att vinna en högvinst en på 500.000 eller nåt sånt. Jag klarar ju inte ens en på 11.

Nej, jag kommer inte att satsa så mycket på lotter i fortsättningen. Det ger säkert mer att lägga 25 spänn i veckan i en spargris. Men vid luciadragningen nästa år gör jag nog ett försök igen.

Väckt av vänner, del 2

december 13, 2009

Jag kom inte i säng förrän efter 02.00 i natt, så jag sov gott när det ringde på dörren vid tjugo över nio i morse. Jag stapplade upp halvt vid medvetande och undrade om jag hade glömt att stänga av TV:n eftersom jag hörde röster. Men så ringde dörrklockan igen.

Jag blev verkligen glatt överraskad när jag öppnande dörren. Ett gäng vänner var ute och lussade och jag var en av de lyckligt utvalda som fick besök. Fyra skönsjungande tärnor och två brummande tomtar höll en minikonsert i mitt vardagsrum och bjöd på pepparkakor.

Wow, vilket härligt sätt att vakna! Små snöflingor virvlade utanför fönstret och gav lite extra stämning åt denna Lucia-morgon.

Det visade sig att jag var sist på besökslistan, så lussandet övergick i att jag bjöd hela gänget på te och mackor. Vi hade en mysig stund vid frukostbordet med prat om ditt & datt. Vad vore livet utan vänner?

Det är andra gången i år som jag blir väckt av vänner. En perfekt start på dagen!

God Jul på indiska

december 9, 2009

Idag var jag ute en stund i julhandeln och hade två små upplevelser som fick mig att skriva det här inlägget.

Först gick jag in på Indiska. Jag har minst två barn som älskar deras prydnadssaker, så jag tänkte jag skulle ta en titt. I högtalaren spelades julmusik och det råkade vara en sång som heter Mele Kalikimaka. Det betyder God Jul på det språk som talas av urinvånarna på Hawaii.

Jag tyckte det var en rätt märklig upplevelse att gå på Indiska i Jönköping, bland orientaliskt krimskrams och Buddha-gubbar och höra en God Jul-hälsning från Hawaii. Varför Buddha förresten? Indien är väl nästan helt hinduistiskt. Och egentligen firar de väl inte jul där heller.

Kulturkrocken i högtalarna fortsatte. Nästa låt var en irländsk julsång.

Även om det ibland går runt i skallen, tycker jag att det är kul att Sverige har blivit så mångkulturellt. För bara ett halvt sekel sen kunde man varken äta pizza eller kina-mat i vårt land – och inte hamburgare heller för den delen. Och ville man krydda med vitlök eller paprika fick man handla det på apoteket.

En stund senare i korvkön på IKEA stod en fantastiskt vacker koreansk eller vietnamesisk tjej i 20-årsåldern bakom mig. Jag väntade mig att få höra henne prata engelska, men överraskades i stället av en klingande Helsingborgs-skånska.

Nu för tiden vet man inte vem som är svenskfödd eller vem som är nyinflyttad. Jag tycker det är kul och nästan alltid positivt med alla olika nationaliteter som finns representerade här. Det sätter liksom färg på vårt annars lite gråtrista land.

I år skulle jag jobba natt både den 23 och 24 december. Men en jobbarkompis som är muslim ska hoppa in i mitt ställe. Härligt! Det mångkulturella Sverige har räddat min jul.

Tidsoptimistisk morgon

oktober 25, 2009

iamlegend

Jag är inte bara optimist, utan också tidsoptimist. Det senare är en ganska så besvärlig egenskap. Det är som en liten röst som talar i min hjärna och övertygar mig om att jag hinner en eller två saker till innan den där tiden som jag måste passa.

Idag gick jag till kyrkan för att höra min vän U tala över ämnet Mot nya äventyr. Jag var inte så lite stolt, eftersom jag bara var fem minuter försenad. Men när jag svängde in på parkeringsplatsen slogs jag av häpnad. Inte en enda bil stod där.

Alla möjliga tankar korsade sig i huvudet på mig och den dominerande var: Är det verkligen söndag idag? När man som jag har ett nattjobb händer det ibland att man är helt lost över vilken dag i veckan det är. Fast när jag tänkte efter var jag övertygad om att dagen var rätt. Jag körde runt kyrkan och kollade anslagstavlan. Jo då, 10.30 skulle det börja.

Dörren var i alla fall öppen, så jag gick in. I kapprummet hängde inte en enda rock eller jacka. Nu drabbades jag av en riktig overklighetskänsla. Vad hade hänt? Jag kände mig som Will Smith i I am legend. Som den sista människan på jorden.

Inne i kyrksalen hittade jag i alla fall tre personer, som kunde upplysa mig om att det är vintertid idag. Jag var nästan en timme för tidig! För en tidsoptimist är detta som ett mirakel.

Första året som vi hade sommartid bodde jag i Stockholm. Den 1 april skrev Dagens Nyheter ”Dålig information om sommartiden. 10.000 beräknas komma sent till jobbet idag.” Massor av folk läste detta och rusade till bilar, bussar och tåg. Men – april april – sommartiden skulle inte komma förrän helgen efter. Det aprilskämtet tycker jag hade guldkant!

Jag fick i alla fall en timme extra idag och då hann jag skriva det här inlägget.