Archive for the ‘Historia’ Category

Independence day

juli 4, 2016

independence-1

Om någon säger Independence day, tänker jag nog i första hand på en film från 1996, där Jorden attackeras av aggressiva aliens. Bill Pullman spelar presidenten som tillsammans med Will Smith och Jeff Goldblum gör hjältemodiga insatser och lyckas rädda Amerika.

En rätt osannolik historia, men hyfsad action. Nu – 20 år senare – har det gjorts en uppföljare, som hade premiär på svenska biografer härom dagen. Den engelska filmtidningen Empire tycker att den är ”Fantastic!”.

independence-2

För amerikanerna är Independence day USA:s nationaldag, som firas idag den 4 juli, till minne av när de tretton första staterna förklarade sig självständiga från det engelska styret just den här dagen år 1776.

Sveriges nationaldag firas också till minne av när Sverige blev en självständig stat. Det hände när Gustav Vasa blev kung och på samma dag bröt Kalmarunionen den 6 juni 1523. Men troligen tänker inte många svenskar på den händelsen på vår nationaldag. Det är länge sedan någon behövde kämpa för vår självständighet. Kanske är det därför det trötta svenska firandet aldrig kommer i närheten av USA:s eller till exempel Norges.

independence-3

Ordet ”Independence” betyder ”Oberoende”. Självklart är det viktigt för en nation att vara oberoende genom att inte behöva lyda under något annat land. Men för oss som tar den saken som en självklarhet, inser vi kanske inte att det är värt att fira.

Den individualism som har format oss så starkt på senare år, gör dessutom att vi saknar den vi-känsla som många andra länder har. Jag tycker att vi ska stryka bokstaven O ifrån ”oberoende” och i stället tänka ”beroende”. Ensam är inte är stark. Vi behöver varandra!

När vi satsar på gemenskap och goda relationer, då kan det nog bli fart på var nationaldag också.

Annonser

Celebert besök

september 5, 2013

Bild

Min säng är bäddad med ett påslakan designat som den amerikanska flaggan. Om någon frågade hur jag kan tänka mig att sova under det, skulle jag svara: ”Det där är inget statement. Det är ett lakan.”

USA verkar vara en het potatis för somliga människor, men för mig som aldrig har varit särskilt intresserad av politik, är det inte så överkänsligt. President Obamas Sverige-besök igår har fått mig att tänka lite extra runt mina känslor för ”det stora landet i väster”.

Bild

Att jag mest är postivit inställd till USA, beror nog på att jag har varit där några gånger, första gången när jag var 13 år. På den tiden reste folk inte så långt och när jag kom tillbaka fick jag berätta om min resa i skolan.

Självklart finns det både gott och ont att säga om USA. Amerikanerna är stolta över sitt land, något som vi borde se mer av i Sverige. Men många amerikaner verkar ha dålig koll på vad som händer utanför USA:s gränser.

En sak som är häpnadsväckande är de vitas syn på färgade, ända in i ganska modern tid. För 50 år sen kämpade medborgarrättsrörelsen för lika villkor mellan svarta och vita. Då hade det varit helt otänkbart att välja en president som Obama. Men att han har den posten nu måste betyda att mycket har hänt sen dess.

Bild

Obama ger intryck av att vara en trevlig karl. Många pratar högljutt om vad han borde och inte borde, men jag tror inte att många skulle vilja byta jobb med honom.

Efter att ha följt nyheterna under gårdagen, tänker jag att det kräver en stark person för att klara att ständigt leva med risken för attentat och samtidigt vara skärpt under alla studiebesök och debatter.

Så när jag kryper ner under stjärnbaneret i kväll har jag inga större betänkligheter. Dessutom är det bara ett lakan.

Bild

Jubileum från lågstadiet

september 1, 2013

Bild

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Bild

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Bild

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

Bild

Våld på riktigt

april 16, 2012

Det är med en känsla av overklighet som jag sitter och ser rättegången om det norska terrordådet i somras. Där sitter Anders Behring Breivik till synes oberörd och ibland leende medan åklagaren under timmar räknar upp alla hans brott den 22 juli i somras.

Hans bomb i centrala Oslo dödade åtta personer och skadade minst femton. Och ett par timmar senare på ungdomslägret på Utøya sköt han ihjäl 69 personer.

Samtidigt som jag ser detta, tänker jag på något annat jag har reflekterat över på sistone. Jag tycker att filmer blir allt våldsammare. Och det känns som om ”moralen” i såna filmer förflyttar sig allt längre ifrån verkliga livet. På film är det numera fullt acceptabelt att döda hur många människor som helst, bara man är en av ”the good guys”. Eller bara för att man själv anser att man har rätt och andra har fel.

Jag gillar film och anser inte att vi blir mer våldsamma av att se film. Jag menar, fullt friska människor med alla hästar hemma går inte omkring och skjuter folk, för att de har sett sånt på film. Men risken är att det blir en större acceptans för våldet – åminstone så länge det är på låtsas.

Den största risken är nog att man kan bli avtrubbad och att våldet blir något abstrakt – att man inte känner något inför det. Döden blir något som bara drabbar andra. Och när den plötsligt slår till i ens närhet är man känslomässigt oförberedd.

Kanske måste det till ett terrordåd på nära håll för att väcka oss. Norge ligger rätt nära. Med en smula fantasi kan man tänka på hur det hade känts att ha sina egna barn på Utøya.

Terrorism med omvänd effekt

september 11, 2011

Idag är det tio år sedan terroristattacken i New York den 11 september 2001, när två flygplan tvingades ramma de två World Trade Center-skyskraporna. Den händelsen chockade hela världen, men allra mest det amerikanska folket förstås.

Jag befinner mig just nu i USA och känner av stämningarna här tio år efteråt. Vi andra känner kanske att det var en ruskig händelse, men att den redan hör till historien. Här är det något som fortfarande lever starkt i människors medvetande. Alla vet var de befann sig när de fick höra om händelsen.

I alla offentliga sammanhang påminns vi om det som hänt. Man talar mycket om de 400 brandmän som dog som hjältar under räddningsarbetet och om de passagerare i ett annat plan på väg till Washington som övermannade terroristerna och kraschade i en åker.

Terrorhandlingar har ju som syfte att sprida skräck och osäkerhet hos människor. Men de som låg bakom händelserna för tio år sen räknade nog inte med att deras dåd skulle få motsatt effekt. Det ledde i stället till att det amerikanska folket blev mer enade och växte i mod och gemensam styrka – något som fortfarande är fallet. Så i stället för att vara ett splittrat och skräckslaget folk, står nu amerikanerna mer enade än någonsin.

De flesta i USA står också enade i samma gudstro, som kan vara mer eller mindre stark och ta sig olika uttryck. Men den finns här som en enande kraft.

Som svensk kan jag känna att allt det där är nåt som vi till stora delar saknar. Vi är fattiga på tro och vi är fattiga på stolthet för vårt land. Vi är rika när det gäller ekonomisk välfärd, men på områden som betyder nåt på djupet har vi mycket att lära.

När skyskraporna i New York hade rasat reste sig mirakulöst ett par balkar som bildade ett kors. Det korset är nu ett officiellt minnesmärke från händelsen och påminner amerikanerna om den tro som förenar dem.

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Öken-varning

mars 7, 2011

Inget nytt under solen, har du kanske tänkt när du har tittat in här på senaste tiden. Det har inte duggat särskilt tätt med inlägg, får jag nog erkänna.

Inte för att viljan att skriva har saknats. Nej, problemet är att varje gång jag har anropat min hjärna, har det bara knastrat torrt. Sanningen är att jag har drabbats av idétorka. Eller som min vän K brukar säga: ”Öken lilla fröken”.

Min tanke är ju att den här bloggen ska vara kul att läsa för alla. Därför har jag sällan inlägg av typen ”Så här har min vardag sett ut idag”. Men nu måste jag sparka igång mig själv igen, så jag tar den enkla utvägen och frågar mig vad som har hänt sen sist.

I årets Melodifestival med sina fyra deltävlingar har det förekommit några riktiga bottennapp, men faktum är att det också har varit en rad riktigt bra låtar. I Andra Chansen i lördags hade de flesta låtarna vinnarpotential, men bara två kunde gå vidare till final, bland annat en av mina favoriter ”Oh my God”. I finalen nu på lördag kan det bli riktigt spännande.

Förra helgen gick den stora Oscarsgalan av stapeln. Jag var lite deppad eftersom jag har bytt TV-abonnemang och inte längre har Kanal 9, där galan visas direkt i sin helhet. Jag fick nöja mig med det två timmar långa sammandraget i Kanal 5 på måndagskvällen.

Som vanligt hade jag bara sett ett par av de nominerade filmerna, men evenemanget är högintressant ändå. De finaste priserna (Bästa film, Bästa regi, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare) gick till The King’s speech.

Någon dag senare var jag själv och såg just den filmen på bio. Colin Firth gör en fantastisk insats i huvudrollen och filmen är riktigt bra och historiskt intressant. Men var den verkligen 2010 års bästa film? Nja, hade jag fått ett ord med i laget hade Inception korats till segrare. En unik, intelligent och spännande historia.

Det som elden inte rådde på

juli 16, 2010

För mig är det ingen sommar utan Öland. Jag tog en tur dit nu i veckan och ska snart tillbaks igen.

När man har kört över Ölandsbron och fortsätter norrut, skymtar man så småningom Borgholms slottsruin på vänster sida. Många åker nog bara förbi och anar inte hur fascinerande det är att besöka ruinen. Här finns mycket spännande att fotografera.

Slottsruinen är enormt stor och imponerande och man kan föreställa sig hur enastående slottet måste ha varit när det var helt och i funktion.

Nu för tiden är den ett populärt turistmål. Sommarkvällar ger kända artister konserter på borggården. Jag har själv varit där vid ett par tillfällen och kan konstatera att den fungerar perfekt  som konsertarena.

Det var Karl X Gustav som lät bygga palatset på 1600-talet och som bodde här under lång tid. Men även tidigare har det funnits slott här, som vartefter har byggts över och ändrat form. Man har till och med hittat lämningar av byggnader som daterats till 500-talet.

År 1806 brann slottet ner, men väggar och murar bestod av kalksten som stod kvar i askan, så det finns mycket kvar att se. Det finns massor av rum och gångar att upptäcka, liksom salar med höga välvda tak. Det är imponerande att man kunde bygga något så stort och mäktigt utan moderna maskiner.

I slottets markplan finns ett museum, där man förutom föremål som hittats vid utgrävningar kan se en spännande elevutställning från Capellagården i år. Det är möbel-, keramik- och textilhantverk där kreativiteten har flödat ordentligt. Jag väljer att visa den här tavlan av träfanér i olika nyanser – inspirerad av filmaffischen till Amelie från Montmartre.

Ruinen ligger högt med utsikt över Kalmarsund – samma utsikt som människor har kunnat se genom århundraden härifrån. Så om du åker till Öland, missa inte Borgholms slottsruin!

Film Film Film, del 18

april 22, 2010

När jag var på repövning i Kramfors 1988, gick ett gäng av oss på bio en kväll. Efteråt kände jag mig ordentligt omskakad. Filmen hette Mississippi brinner och bygger på verkliga händelser runt morden på tre unga medborgarrättsaktivister – alltså såna som ville att svarta och vita skulle ha samma rättigheter.

Det som gjorde mig så omtumlad var att det hände 1964. Jag visste att slaveriet i USA avskaffades redan på 1800-talet och att det säkert var lite stökigt efter det, men jag trodde inte att det förekom så brutala övergrepp på färgade människor under min livstid.

Året innan hade president John F Kennedy mördats i Dallas – något som mycket väl kunde ha att göra med att han tagit ställning för de färgades rättigheter. Samtidigt verkade Martin Luther King för samma sak och nådde stora framgångar med sitt ickevålds-budskap. Men motståndet var tydligen massivt, framför allt från staterna i södern. Det formligen kokade av hat och det gick ofta till handgripligheter.

Mitt i denna tid av kaos kom en film som upprörde många; Gissa vem som kommer på middag. Den är ett välskrivet salongsdrama med riktigt tunga namn bland skådespelarna. Den handlar om tjejen som kommer hem till sina föräldrar med sin nye pojkvän och berättar att de snart ska gifta sig. Det som ställer till problem är att killen är svart.

När man ser filmen idag känns den som ett småtrevligt drama. Men man kan knappast föreställa sig hur kontroversiell den var när den var ny. Tanken på blandäktenskap var otänkbar för de flesta och för rasisterna i sydstaterna måste filmen ha varit som ett slag i ansiktet. Den kom 1967, året innan Martin Luther King mördades.

Katherine Hepburn fick en Oscar för sin roll, men i mitt tycke är det Spencer Tracy som gör den bästa insatsen. Det här blev hans sista film. Han var så sjuk att man bara kunde spela in kortare stunder, men det märks inte när man ser filmen.

Tre veckor efter att inspelningarna avslutats dog Spencer Tracy. Han fick sluta sin karriär med en viktig film, som fortfarande är sevärd.

En femma för dina tankar

april 15, 2010

För 145 år sedan idag – 15 april 1865 – dog Abraham Lincoln. Han var president i USA och var antagligen en bra karl. Han kallades Ärlige Abe.

Lincoln arbetade hårt för att bekämpa slaveriet. Det ledde till att man 1865 antog det trettonde tillägget till USA:s konstitution, som gjorde slaveri olagligt.

Den 14 april satt Lincoln i en loge på Fordteatern i Washington, när han blev skjuten bakifrån av John Wilkes Booth. Klockan var 22.13. Abraham Lincoln avled efter nio timmars medvetslöshet.

När jag var ute och surfade idag, hittade jag av en händelse ett av Abraham Lincolns citat:

”De flesta är ungefär så nöjda som de bestämmer sig för att vara.”

Det där citatet var ju inte precis politiskt, men jag tycker att det har en hel del att säga om livet. Det handlar om vilken inställning man har till de omständigheter som vi alla möter. Somliga ägnar mycket energi åt att tycka synd om sig själva. Andra blir aldrig nöjda, trots att de har mer än de flesta.

Själv har jag bestämt mig för att vara nöjd. Jag försöker att möta varje dag med positiv förväntan och om du frågar hur det står till, så mår jag bara fint.

Ingemar Olsson har skrivit en låt som jag ofta nynnar på. Den heter ”Jag mår bra” och proklamerar rakt på sak att petitesser som ryggont eller tandvärk inte kan förstöra mitt goda humör.

Det märkliga är att om man lever med attityden ”Jag mår bra”, då mår man verkligen bra på riktigt. Det är en medicin som heter duga.

Så ta Abraham Lincolns citat som en utmaning och bestäm dig för hur nöjd du ska vara.