Archive for the ‘Humor’ Category

Audrey Hepburns livstips

augusti 16, 2011

Skådespelerskan Audrey Hepburn (1929-1993) var en av de största stjärnorna i amerikansk film under 50- och 60-talet. Lite överraskande kanske, för hon var inte precis stöpt i samma form som sina överdrivet kurviga kvinnliga kolleger, som Mae West, Rita Hayworth och Marilyn Monroe.

Audrey fick som 24-åring en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Prinsessa på vift och gjorde en rad andra minnesvärda roller, till exempel i My fair lady och Frukost på Tiffany’s. Hon var otroligt populär och blev något av en modeikon under sina glansdagar. Under senare delen av sitt liv var hon UNICEF-ambassadör.

Vad jag inte visste tidigare är att Audrey Hepburn ibland kom med underfundiga kommentarer, som tyder på både humor och livsvisdom. Här är ett exempel:

”Vill du ha vackra ögon, se det goda hos andra. Vill du ha vackra läppar, använd bara vänliga ord. Och vill du ha balans i livet, gå med vetskapen att du aldrig är ensam.”

Kloka ord, som det är lätt att skriva under på även idag.

Ett annat av hennes mest kända citat, är en slags självdeklaration eller trosbekännelse, kanske man kan säga. Den är också väldigt tänkvärd:

Om någon skulle fråga om min trosbekännelse så tror jag förstås på Gud Fader allsmäktig o.s.v. Men jag har även en trosbekännelse på ett mer jordnära plan, de principer som jag ser på världen genom. De stämmer rätt väl överens med Audrey Hepburns.

Nu för tiden verkar det som om många inte har några principer alls, utan bara följer med dit vindarna råkar bära. Men har man tänkt och vet vad man tycker, kan man påverka sina omständigheter och få ett bättre liv dag efter dag.

Om du tycker att livet mest är förvirrande och låter dig styras av omständigheter, kanske det är dags att du också formulerer nån slags trosbekännelse, precis som Audrey Hepburn.

Annonser

Påskcitat

april 24, 2011

Idag bjuder jag kort och gott på ett klassiskt påskcitat ur tidningen Svenska MAD nån gång på 70-talet:

”Den man älskar den äggar man.”

Försenat jubileum

oktober 28, 2010

Den 4 oktober var det tre år sedan jag startade min blogg. Och precis den dagen blev det nåt fel med mitt bredband. Nu har jag levt avskuren och i mörker i drygt tre veckor, men igår eftermiddag kom äntligen en tekniker och fixade det hela. Så nu är jag tillbaka.

Mitt bloggjubileum kommer alltså lite för sent, men jag kör det ändå. Dessutom är det här mitt 200:e blogginlägg. Det är väl ingen som har läst alla och somliga läsare har kommit till på sistone, så jag tänkte tipsa om en del guldkorn från de här tre åren.

Här nedanför kommer ett antal små bilder. Varje bild går att klicka på, så du kan alltså komma till en hel rad inlägg härifrån. Jag är ju en riktig filmnörd, så här är länkar till fyra av mina filminlägg:

Jag råkar ofta in i komiska situationer och gör bort mig på olika sätt. Här är några inlägg som många har skrattat åt:

En hel serie blogginlägg handlar om min digitala konstsamling. Här är två av dem:

Det händer då och då att jag lyckas ta några bra bilder med min lilla digitalkamera. Då kan de hamna på bloggen:

Här är ett par av mina inlägg i ämnet musik:

Jag är mest ute efter att skriva sånt som roar och uppmuntrar. Men visst händer det ibland att jag lägger en åsikt om nånting. Alltid retar det nån:

Mest av allt vill jag påminna om att vi kan må mycket bättre genom att tänka positivt och uppmuntra varandra:

Hoppas du har en stund över för att titta igenom länkarna. Om inte kan du alltid komma tillbaka senare.

Tack till alla er som brukar läsa min blogg. Du vet väl att du alltid kan komma till startsidan genom att klicka på Ditt & Datt-bilden längst upp. Och i högerspalten kan du se vad jag har skrivit under de olika kategorierna.

Välkommen tillbaka och tipsa gärna andra genom att skicka dem den här adressen: https://gladatony1.wordpress.com/

Min digitala konstsamling, del 8 och en halv

augusti 8, 2010

Här kommer ett sidospår från mitt förra inlägg. En konstnärs popularitet kan bland annat mätas i hur ofta han kopieras. Här är några exempel på Norman Rockwell-kopior.

Den pastellfärgade bilden här nedanför hittade jag för rätt många år sen i en reklamfolder för JC eller Rabbit, där de ville sälja studentkläder. Idén kommer helt tydligt från den härliga Rockwell-bilden.

Och här har en disneytecknare gjort en Musse- och Mimmi-version av Rockwells unga förälskade par.

Nästa exempel är ingen tecknad kopia, utan hämtad från den utmärkta filmen Vittne till mord med Harrison Ford. Här har regissören Peter Weir gjort en tydlig hyllning till Norman Rockwell i en av filmens scener, som är en nästan direkt kopia av bilden här nedanför – både utseende- och idémässigt.

Mest kopierat är ändå Rockwells suveräna självporträtt ”Triple self”, som du ser här nedanför. Lägg märke till att han har kända konstnärers självporträtt längst upp till höger på tavlan – bland andra Rembrandt och Van Gogh.

Det vimlar av kopior och här är några av dem. Ibland är de satirer, som den första där Barak Obama porträtterar sig själv som Jesus. Andra gånger är de mest lite kul, som när Musse Pigg målar sig själv som Walt Disney.

Min digitala konstsamling, del 8

augusti 6, 2010

Internet är fantastiskt på många sätt. Tack vare det har jag en ganska omfattande samling konst i min dator och det finns alltid mer att upptäcka.

Den här gången visar jag bilder av en gammal favorit – Norman Rockwell (1894-1978) – en amerikansk konstnär och illustratör som var oerhört populär. De flesta av hans motiv är hämtade ur människors vardag.

Norman Rockwells illustrationer visar ofta situationer med ett stänk av humor. Man kan betrakta hans bilder och föreställa sig en hel historia runt dem. Som den här ovanför med pappan som tänker skolka från kyrkbesöket.

Här har vi ett gäng grabbar som har blivit tagna på ”bar gärning” vid en strand där det är badförbud.

Och nedanför lastbilchaufförerna som flirtar med tjejen i sportbilen. Rockwell kunde verkligen låta minspelet i bilderna tala.

Norman Rockwell blev tidigt intresserad av att teckna. När han började i high school gick han parallellt i en konstskola. Under sitt andra skolår lämnade han high school och ägnade sig helt åt konststudierna. Dessa fortsatte senare på högre konstutbildningar.

22 år gammal reste Rockwell till Philadelphia och stegade in på Saturday Evening News redaktion för att visa sina konstverk. Det blev början till ett långt samarbete. Han målade omslag till tidningen under mer än fyra decennier.

Rockwells folkliga ton och skildring av vanliga människor gjorde honom omtyckt av en stor publik. 1969 hade han en egen utställning i New York. Tidningskritikerna hade inte mycket gott att säga om utställningen och många ignorerade den helt. Men folket älskade den och många av hans målningar såldes för ca 20.000 dollar.

På grund av mänskligheten, detaljrikedomen och situationskomiken håller Norman Rockwells bilder, trots att åren går. De är precis som strumpan som luffaren här ovanför har hittat: ”Still good”.

All pics in this post © Norman Rockwell.

Varan eller inte varan…

maj 19, 2010

Vad tänker du på när du hör ordet varan? Själv tänker jag på såna där stora ödlor som de utsvultna deltagarna i Expedition Robinson försökte fånga för att grilla.

I morse hade min son Victor kraftiga bröstsmärtor och vi åkte till akuten. Där tog de alla möjliga prover och ställde frågor om allergier och annat. En fråga handlade om ifall han brukade få varan-behandling. Victor tänkte också på såna där ödlor och frågade om det där verkligen stod i hans papper. Nej då, det var en fråga som alla fick.

Efteråt kunde ingen av oss hålla oss för skratt. Victor funderade över om det var så vanligt att folk hade varaner hemma nu för tiden och om det var därför de ställde frågan. ”Det här måste du skriva om i bloggen”, sa han.

Vi kunde inte sluta skratta, varken jag eller han som hade ont. Jag tänkte direkt på den där dagen då jag trodde att jag skulle dö – av skratt.

När sköterskan ställde varan-frågan associerade jag själv till TV-serien V, som gick nån gång på 80-talet. Man satt klistrad vid TV:n varje vecka för att se hur det gick.

V handlade om att aliens kom till jorden med sina rymdskepp. De såg ut som människor och verkade vänligt stämda. Men när deras ledare (hon på bilden här ovanför) spärrade upp gapet och svalde en stor råtta, började man ana oråd. Det visade sig att de egentligen var nån slags ondsinta ödlor, förklädda som människor. De hade nog behövt få varan-behandling.

Ja, så där gick tankebanorna på sjukhuset. Hur som helst var det skönt att ha nåt att skratta åt mitt i eländet. Ett gott skratt förlänger ju som bekant livet.

Uppblåst dans

april 18, 2010

Under det tidiga 1980-talet fanns det bara två TV-kanaler i Sverige – TV1 och TV2. Det innebar att väldigt många fler människor såg samma program, jämfört med hur det är idag.

På fredagkvällarna såg den största delen av svenska folket på TV-underhållningen Nöjesmaskinen. Det innehöll musik, gäster, sketcher och andra roliga inslag och leddes av Sven Melander och Stina Dabrowski (som då hette Lundberg).

Varje fredag var det ett par inslag som återkom – antagligen för att de var så sjukt roliga. Ett av dem var Ballongdansen. Det var tre nakna engelska herrar som dansade endast skylda av några ballonger. Det där inslaget blev mäkta populärt och så småningom gjordes även en version med Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson! Men den var inte på långa vägar så kul som ursprungsversionen.

När det där var som mest populärt, stegade några högstadiegrabbar in på rektorsexpeditionen i det lilla småländska samhälle där jag nu bor. De ville göra ballongdansen på en julfest i skolan och ville kolla att detta var OK. Rektorn var mycket tveksam, men gav till slut sitt tillstånd under förutsättning att grabbarna skulle ha på sig gymnastikbyxor under framförandet.

När det blev dags för julfesten gjorde grabbarna sin dans och de hade verkligen på sig gymnastikbyxorna. Men de hade satt dem på sina huvuden!

Här kan du se ursprungsversionen. Fortfarande lika kul.

Attack hos familjen Cosby

mars 14, 2010

På 1980-talet fanns det en mäkta populär TV-serie som hette Cosby. Den handlade om den trevliga och välartade familjen Huxtable och gick under rätt många år. Serien fick sitt namn från Bill Cosby – en av idémakarna bakom serien, som också spelade pappan i familjen.

I det lilla samhället där jag bor fanns det för en del år sen en familj som inte ansågs passa in. De bodde i ett hus på en vildvuxen och skräpig tomt och ignorerade alla påstötningar från kommunen om att sanera. Pappan, som tydligen hade sinne för humor, spikade upp en skylt på huset med texten ”Villa Cosby”.

När min son Victor gick i lågstadiet hade han en klasskompis från ”familjen Cosby” och en dag var han hemma och lekte hos henne efter skolan. Vi hade kommit överens om att jag skulle hämta honom när det var dags att äta middag.

Jag parkerade på gatan och gick upp mot huset mellan rostiga bilvrak och till och med en gammal uttjänt buss. Jag minns att jag tänkte: ”Det är lugnt. Jag har inga fördomar.”

Det kryllade av ungar i huset och pappan höll mig sällskap i hallen medan jag väntade på att Victor skulle komma ner från övervåningen.

Plötsligt kom en stor och raggig schäfer ut i hallen. Den blängde på mig och om jag ska vara ärlig såg den rätt hotfull ut. Det var lite oroande, men jag spelade oberörd.

Nu började flera av ungarna att skrika: ”Attack! Attack!”

Mitt blod frös till is. Jag viftade avvärjande med händerna och ropade: ”Nej, nej, nej!”

Pappa Cosby stod fortfarande helt avspänd och hängde mot en dörrpost. ”Det är ingen fara”, sa han med släpig röst. ”Hunden heter Attack”.

Ursäkta franskan

mars 5, 2010

När jag skulle börja högstadiet nån gång i forntiden valde jag av någon outgrundlig anledning franska som B-språk. Det tog inte lång tid innan jag insåg att detta inte var nånting för mig. Konstig stavning, konstigt uttal och besvärlig grammatik.

Jag läste franska tre hela år och allt jag kan säga är ”Goddag”, ”Hur mår du?” och ”Jag älskar dig”. Somliga kanske anser att man klarar sig ganska långt med dessa repliker, men då har de inte varit i Frankrike. Fransmännen vägrar ju att tala engelska. De tycker att alla andra ska lära sig deras språk i stället.

Kanske är det för att jag har genomlidit alla dessa franskalektioner och försökt göra mig förstådd i Paris – men jag tycker att det här videoklippet är vansinnigt kul. Det är Kate Ryan som sjunger Désenchantée och någon har gjort en svensk ”översättning”. Jag vet inte vad du tycker, men den får mig att gråta av skratt.

Film Film Film, del 15

december 22, 2009

I år har jag funderat på vilken som är den perfekta julfilmen. Då tycker jag att man glömmer Kalle Anka och alla tomtar och grinchar. Det ska vara en film som ger den där riktigt goa eftersmaken och julstämningen.

Först tänkte jag på Die hard eller Ensam hemma eller kanske Ett päron till farsa firar jul. De utspelar sig ju i jultid allihop. Men de kändes antingen för våldsamma eller lite väl hysteriska.

Sen kom jag på det. En film jag borde ha tänkt på från första början: Love Actually!

Det här är en riktig favorit som går att se hur många gånger som helst. Den utspelar sig under några veckor i december och julen har en viktig roll i filmen.

Manusförfattaren och regissören Richard Curtis insåg att han skulle få tillbringa resten av livet med att göra romantiska komedier, om han skulle förverkliga alla sina idéer. Så i stället stoppade han in en lång rad kärlekshistorier i en och samma film.

Vid första titten blev jag förvånad över att den här typen av film innehöll några ganska så avklädda scener och en del andra ”olämpligheter”. Men efter den första chocken ser man bara humorn och värmen bakom det hela.

I Love Actually kan man njuta av rollinsatser av Emma Thompson, Keira Knightley, Colin Firth och många andra. Bill Nighy är obetalbar som åldrad rocksångare, liksom Hugh Grant i rollen som Englands premiärminister.

Filmen var från början mer än en timme för lång. Men det mesta av det bortklippta finns med bland extramaterialet på DVD:n och det är många höjdarscener.

Om du hör till dem som ännu inte har sett Love Actually ska du veta att jag är grymt avundsjuk! Tänk att få se den utan att veta vad som ska hända. Det här är i alla fall mitt bästa filmtips för julen.