Archive for the ‘Jul’ Category

Min digitala konstsamling, del 11

december 19, 2015

tomten-1

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

tomten-2

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

tomten-3

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

tomten-4

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

tomten-5

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

tomten-6

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Annonser

Stresstid och julefrid

december 29, 2010

Du kanske anser att den glada julen redan är slut, slut, slut. Men det är den inte! Inte i min bok. Det ska vara mycket jul! Om det finns nån som sjunger med extra helhjärtat i Adolphson & Falks ”Mer jul”, så är det jag.

Det enda jag skulle vilja förbättra är tiden innan jul. Jag som är tidsoptimist tycker alltid att det är så långt kvar – flera veckor kvar till julafton,. Men så upptäcker jag plötsligt att det är fyra dagar kvar, att jag inte har julstädat, gjort årets julkort eller slagit in några julklappar.

Om man som jag har fem barn, som i de flesta fall har äkta eller oäkta män och barn, finns det många som det ska köpas klappar till.

Nåväl, all stress före jul får ett välkommet avslut på julafton. När jag slår mig ner framför Kalle Anka på TV känner jag att jag är i mål och att julefriden motar bort alla stressymtom.

På senare år har jag allt oftare lyckats se en annan julklassiker: Tage Danielssons suveräna Karl-Bertil Jonssons jul. Den utspelar sig i en tid ”då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse” och handlar om 14-årige Karl-Bertil, som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga.

Karl-Bertil Jonsson borde inte bara vara någon som vi ler lite åt på julafton, utan ett föredöme för oss alla. Att tänka på dem som är ensamma och har det svårt och att dessutom göra något för dem är ju nästan bortglömt, verkar det som. Att se bort från sina egna små bekymmer och vara en medmänniska borde vara något helt naturligt. Året runt!

I kväll ska jag fira min tredje julafton för i år, så jag tycker inte det är för sent att önska er alla en…

En titt i backspegeln

december 31, 2009

Det känns som om millennieskiftet var för bara ett par år sen, men i natt har det gått tio år! Tiden har rusat fram.

Idag ska jag bara titta en bit bort i backspegeln. Jag bestämde mig redan från början för att 2009 skulle bli ett bra år. Sånt kan man väl inte bestämma, kanske du tycker. Men jag hävdar envist att det faktiskt går! Den som ser livet i svart kan inte förvänta sig mycket positivt. Bättre att vara förväntansfull och upptäcka alla möjligheter som livet har att bjuda.

Jag tycker faktiskt att året blev bra, även om hösten har varit mer än lovligt pressad. Men en skön jul har masserat bort all stress och fyllt på med harmoni i stället.

Det har hänt en hel del på bloggen i år. Det som har retat och upprört mest är när jag har varit inne på ämnet manligt-kvinnligt. Aj, aj, aj. Här finns det många ömma tår som inte vill bli trampade. De inläggen hittar du här och här. Och kanske är det av liknande orsaker som årets mest klickade bild finns i inlägget Schyssta rattar.

Under året har det blivit en rad uppskattade inlägg under rubriken Min digitala konstsamling. Och för den som gillar fina bilder har jag också lagt ut egna foton här och här och här. Ett par snygga fotomodeller finns det också här och här, för den som gillar sånt.

Det har också blivit några musikvideos. Först den oemotståndliga akustiska versionen av Hope and glory. Sen höjdarlåten Ser jag tjock ut i den här? och min och Idas värsta bilshow. En rad filmer har jag också kommenterat. Klicka på Film i högerspalten!

Det påstås att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag håller inte med, men vissa läsare skrattade nästan ihjäl sig åt min olycksberättelse här och här.

Till slut finns ett par extra tänkvärda inlägg här och här. Och dessutom livsvisdomen från Björnen Baloo och Melker Melkersson.

Där har du mitt sätt att sammanfatta året. Vi hörs igen 2010.

Film Film Film, del 15

december 22, 2009

I år har jag funderat på vilken som är den perfekta julfilmen. Då tycker jag att man glömmer Kalle Anka och alla tomtar och grinchar. Det ska vara en film som ger den där riktigt goa eftersmaken och julstämningen.

Först tänkte jag på Die hard eller Ensam hemma eller kanske Ett päron till farsa firar jul. De utspelar sig ju i jultid allihop. Men de kändes antingen för våldsamma eller lite väl hysteriska.

Sen kom jag på det. En film jag borde ha tänkt på från första början: Love Actually!

Det här är en riktig favorit som går att se hur många gånger som helst. Den utspelar sig under några veckor i december och julen har en viktig roll i filmen.

Manusförfattaren och regissören Richard Curtis insåg att han skulle få tillbringa resten av livet med att göra romantiska komedier, om han skulle förverkliga alla sina idéer. Så i stället stoppade han in en lång rad kärlekshistorier i en och samma film.

Vid första titten blev jag förvånad över att den här typen av film innehöll några ganska så avklädda scener och en del andra ”olämpligheter”. Men efter den första chocken ser man bara humorn och värmen bakom det hela.

I Love Actually kan man njuta av rollinsatser av Emma Thompson, Keira Knightley, Colin Firth och många andra. Bill Nighy är obetalbar som åldrad rocksångare, liksom Hugh Grant i rollen som Englands premiärminister.

Filmen var från början mer än en timme för lång. Men det mesta av det bortklippta finns med bland extramaterialet på DVD:n och det är många höjdarscener.

Om du hör till dem som ännu inte har sett Love Actually ska du veta att jag är grymt avundsjuk! Tänk att få se den utan att veta vad som ska hända. Det här är i alla fall mitt bästa filmtips för julen.

Dags att pensionera jultomten?

december 20, 2009

Vem behöver egentligen jultomten längre? Är det inte dags att inse att han har spelat ut sin roll? Alla skaffar ju det de behöver ändå.

Förr var önskelistorna långa och förväntan inför julklappsutdelningen var på topp. Men nu för tiden köper ju alla vad de behöver när de behöver det. Det kan bero på ökad levnadsstandard, men troligare på att vi blir mer och mer invanda att handla på kredit. Det blir ju så enkelt med det lilla plastkortet.

Om man frågar vad någon önskar sig idag, blir svaret pengar eller presentkort. Man handlar hellre prylarna själv än att få överraskningar på julafton.

I min barndom var det annorlunda. Jag brukar aldrig säga att det var bättre förr, men i just den här frågan kan jag göra ett undantag. På den tiden var det rena julafton när tomten kom. Alla var glada och tacksamma över vad de fick – eller också kunde de hålla masken lika bra som tomten.

En jul hade hela släkten gått ihop och köpt en motorgräsklippare åt min pappa. Han anade ingenting och spänningen var riktigt laddad när det oformliga paketet bars in sist av alla julklappar.

Nu hände det som inte fick hända. Min mammas gamla faster Irma, som var en pratsam dam, la en numera klassisk kommentar precis som pappa skulle börja öppna paketet. Hon sa: ”Ja, den där blir bra när han ska klippa gräset.”

Om blickar hade kunnat döda hade nog Faster Irma varit både hackad och strimlad i det ögonblicket. Hon blev förstås förlåten senare, men trots att det har gått flera decennier sen dess blir den där episoden aldrig bortglömd.

Men det var då. Idag hade pappa säkert redan köpt gräsklipparen själv. Så i år får väl tomten komma med en mycket liten påse och dela ut små kuvert med presentkort och pengar. Lite trist, tycker jag.

God Jul på indiska

december 9, 2009

Idag var jag ute en stund i julhandeln och hade två små upplevelser som fick mig att skriva det här inlägget.

Först gick jag in på Indiska. Jag har minst två barn som älskar deras prydnadssaker, så jag tänkte jag skulle ta en titt. I högtalaren spelades julmusik och det råkade vara en sång som heter Mele Kalikimaka. Det betyder God Jul på det språk som talas av urinvånarna på Hawaii.

Jag tyckte det var en rätt märklig upplevelse att gå på Indiska i Jönköping, bland orientaliskt krimskrams och Buddha-gubbar och höra en God Jul-hälsning från Hawaii. Varför Buddha förresten? Indien är väl nästan helt hinduistiskt. Och egentligen firar de väl inte jul där heller.

Kulturkrocken i högtalarna fortsatte. Nästa låt var en irländsk julsång.

Även om det ibland går runt i skallen, tycker jag att det är kul att Sverige har blivit så mångkulturellt. För bara ett halvt sekel sen kunde man varken äta pizza eller kina-mat i vårt land – och inte hamburgare heller för den delen. Och ville man krydda med vitlök eller paprika fick man handla det på apoteket.

En stund senare i korvkön på IKEA stod en fantastiskt vacker koreansk eller vietnamesisk tjej i 20-årsåldern bakom mig. Jag väntade mig att få höra henne prata engelska, men överraskades i stället av en klingande Helsingborgs-skånska.

Nu för tiden vet man inte vem som är svenskfödd eller vem som är nyinflyttad. Jag tycker det är kul och nästan alltid positivt med alla olika nationaliteter som finns representerade här. Det sätter liksom färg på vårt annars lite gråtrista land.

I år skulle jag jobba natt både den 23 och 24 december. Men en jobbarkompis som är muslim ska hoppa in i mitt ställe. Härligt! Det mångkulturella Sverige har räddat min jul.

Mot oändligheten… och vidare!

mars 29, 2009

mzem

Dagens rubrik är ett känt citat från Buzz Lightyear i filmen Toy Story. Jag tycker den passar rätt bra när jag tänker på Måns Zelmerlöw.

TV-serien Idol kan uppfattas som ett ganska lättviktigt spektakel, men nu efter några årgångar kan man med facit i hand konstatera att ett antal stjärnor har fötts där. Tänk bara på Daniel, Darin, Agnes, Amanda och allt vad de heter. Och så Måns förstås.

Måns berättade själv, när han var gäst hos Babben Larsson förra året, att han tog tiden i Idol med en klackspark och mest njöt av uppmärksamheten. Det var först när han var med i Let’s dance och såg hur hårt hans medtävlare tränade, som han insåg att han borde kämpa för att komma någonstans. Och så visade det sig att han behärskade både sången och dansen.

Sen fick han vara Elaka Måns i musikalen Footloose och har varit med ett par gånger i Melodifestivalen och dessutom i 2007 års mest älskade julreklam. Den lite omogne Idol-deltagaren med pojkbandsvarning har visat sig vara en mångsidig artist, som vi kommer att få se mycket av. Jag hoppas bara att han kan behålla spelglädjen och den positiva attityden. Det är inte alla som mår bra av framgång, har man förstått.

När jag åkte hem från nattjobbet härom morgonen och lyssnade på Rix MorronZoo på bilradion, sjöng Måns en akustisk version av årets Melodifestival-låt Hope and glory, ackompanjerad av vår gemesamme vän Moh Denebi. (Jo, jag har också turnerat med Moh när jag var körledare i tidigare tider.) Den avskalade versionen av sången, utan festivalarr och danstjejer, lyfte låten till nya höjder. Så där i bilen blev jag till slut övertygad om att Måns verkligen är en riktig stjärna.

24-faldig omtanke

januari 31, 2009

kalender

Innan jag blev pappa, nån gång i forntiden, föreställde jag mig att mina barn skulle bli ganska lika till sättet. Jag vet inte varifrån jag fick den märkliga tanken, men så såg det ut i mitt huvud i alla fall. När det så småningom började krylla av ungar hemma, blev jag överraskad av hur fel jag hade haft.

Nu är alla fem vuxna och alla är härliga och mysiga människor. Och trots att alla har många talanger och goda sidor, visar de sig på olika sätt. Min äldsta dotter Elin har en alldeles extra stor generositet. Den visade sig redan när hon var rätt liten och har bara fortsatt blomstra med åren.

Varje år på Fars dag brukar Elin ge mig en chokladkalender, som jag öppnar dag för dag under advent. I höstas visste Elin att jag hade en liten viktkampanj på gång, så i stället fick jag ett stort och tungt paket. Det visade sig vara en kalender det också, men en helt annan. Hon hade klätt en stor träplatta med tyg och dekorationer och hängt upp 24 paket på den. En hemmagjord paketkalender.

När jag under december öppnade ett efter ett av paketen, häpnade jag över hur mycket tid, omtanke och kärlek hon hade lagt ner på kalendern. Paketen kunde innehålla en liten ljuslykta, ett bokmärke eller en tändsticksask. Inga stora saker, men alltid personligt dekorerade och med små uppmuntrande budskap. En dag fick jag en hembränd CD där hon hade lyckats pricka in precis sån musik som jag gillar.

Bästa idén var ett litet platt paket med texten ”Till plånboken”, som innehöll en hel hög med foton med mina barn, deras ”respektive” och familjer. Nu har jag hela familjen med mig jämt och kan visa den för alla som vill se.

Elins omtanke den gången räckte hela 24 dagar, men eftersmaken sitter fortfarande kvar. En sån generositet är något som vi alla kan lära oss av. Hoppas den smittar av sig. Tack Elin!

Ljusare tider

december 7, 2008

lykta

Ja, jag vet. Det är inte förrän den 21 december som dagarna blir längre igen. Men hela december är ändå en ljus månad på sätt och vis.

Efter att ha genomlidit en blöt, grå och mörk november är det en lättnad när adventstiden kommer. Plötsligt tänds ljus överallt, stjärnor och elljusstakar i alla fönster, ljusgirlanger längs gatorna och levande ljus inne i husen. Och som bekant kan mörkret inte dölja det allra minsta ljus. Ljuset avgår alltid med segern.

Journalisten Petter Karlsson skrev för några år sen en väldigt kul artikel med rubriken ”Lägg ner november!”. Han frågade sig vem som egentligen har glädje av den månaden. Nej, lägg ner eländet, tyckte han. Jag brukar tänka på det där ibland och önska lite grann att det var så enkelt. Men som tur är kommer den ljusa december som en räddande ängel, när höstmörkret nästan har fått oss att duka under.

Vad enkelt det är egentligen. Tända ett ljus i stället för att klaga på mörkret. Och ofta är det enklare än vi tror att göra likadant när våra liv förmörkas av bekymmer, stress och annat elände. Tänd ett ljus. Tänk positivt. Fokusera på möjligheterna i stället för på dåliga omständigheter.

Det allra bästa är att få tända ett ljus för en annan människa som behöver det. En som kanske inte har kraft att göra det själv när det är som mörkast. Att i det läget få vara med om att en medmänniska sträcker ut en hjälpande och förstående hand, det är världens bästa julklapp. Och att få ge en sån får dig själv att må riktigt bra. Det är som att tända en hel julgran inombords.

Gran som byggsats

januari 20, 2008

byggsats.jpg

Nog för att jag gillar julen, men jag får väl erkänna att slutklämmen inte riktigt är min grej. Nu har jag äntligen fått bort alla julprylar. OK, jag vet att Tjugondag Knut var för en vecka sen, men ingen är perfekt.

Under julen är vårt hem helt förändrat. Jag har flera staplar med julkartonger som jag tar fram i advent. När jag har plockat upp allt ur dom är det riktig julstämning hemma. Men vilken tid det tar efter jul när eländet ska bort!

Granen är ett kapitel för sig. När julen är slut behöver man bara ruska lite grann på den, så faller vartenda barr av. Jag vet inte vad jag gör för fel, för det är likadant varje år. En slags tradition, skulle man kunna säga.

Den som aldrig har varit med om detta, kan inte föreställa sig hur mycket barr det sitter på en gran. Det är kilovis! Och dom sticks! Man skulle egentligen kunna spara alltihop. Med klister och lite tålamod blir det en byggsats till nästa år.

Dålig idé. Jag slänger alla barr i soporna. Nu gäller det bara att göra sig av med det som är kvar av granen. Utan barr är den så naken att den ser generad ut. Förr om åren har jag smugit ut med den i skogspartiet bakom huset nån sen natt när grannarna sover.

Men i år har jag en ny idé. Jag ska som en god samhällsmedborgare köra den till tippen. Men jag vill inte lägga in det där stickiga och kådiga skelettet i bilen. Och någon vagn har jag inte. Så jag tänker ta den på släp utan vagn. Fast det får nog också bli nån sen natt. Annars tror folk att jag har blivit tokig på riktigt.