Archive for the ‘Kultur’ Category

Mina minuter som kändis

augusti 22, 2017

15min-1

Konstnären Andy Warhol lär ha sagt: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”. I förra veckan var det min tur.

I Allsång på Skansen har TV-publiken varje vecka utmanats att spela in videoklipp och kanske få chansen att sjunga tillsammans med publiken i direktsändning. Inför sommarens sista program skickade jag in ett klipp med den utvalda sången Waterloo och fick snart det glada beskedet: Jag hade vunnit!

15min-2

På tisdagen bar det av till Stockholm och Skansen. Trevliga människor från SVT gav mig instruktioner om hur det skulle gå till. Först ett genrep vid 17-tiden och sen var det snart dags för den riktiga sändningen. En bit in i programmet efter en sång av Jill Johnson var det min tur. Jag fick ett par korta frågor av Sanna Nielsen, som presenterade mig innan min sånginsats.

Jag kände mig väldigt avspänd, inte det minsta nervös konstigt nog. Så allt kändes bara bra och roligt. Jag kom ihåg hela den lite trixiga sångtexten och höll tonen rätt hyfsat. Skönt!

15min-3

Det jag inte hade väntat mig var den stora uppmärksamheten kring min medverkan. Artiklar i ett par olika dagstidningar och två direktsända radiointervjuer i P4. På min Facebook-sida har det varit sprängfyllt med kommentarer och gilla-markeringar och alla möjliga människor jag träffar har sett programmet och tyckt att jag gjort det bra.

Det är väl så här det känns att vara kändis. Jag insåg så klart att det bara skulle vara några dagar för mig, men det var kul att få känna på.

Bortsett från min insats så var det en upplevelse att få sitta på en bra plats i publiken, känna stämningen och se den lysande showen. Man får stor respekt för de proffsiga artisterna och musikerna.

15min-4

Slutintrycket är att det var en jättekul upplevelse. Nu har några dagar gått, så livet har återgått till det normala. Underbart är kort.

Annonser

Min digitala konstsamling, del 11

december 19, 2015

tomten-1

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

tomten-2

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

tomten-3

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

tomten-4

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

tomten-5

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

tomten-6

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Tillbaka till en filmklassiker

oktober 21, 2015

back-01

Idag är det den 21 oktober 2015 och det är ett viktigt datum i filmhistorien. Det handlar om Tillbaka till framtiden – en av världens absolut roligaste filmer. Den hade premiär sommaren 1985.

back-02

Tonårskillen Marty McFly råkar av misstag skickas tillbaka i tiden till 1955. Där träffar han sina föräldrar – innan de ens har träffat varandra. Genom en rad förvecklingar och komiska situationer ordnar allt upp sig till slut.

back-05

Filmen fick senare två uppföljare. I del 2 åker Marty framåt i tiden och landar just idag 2015-10-21. I den tredje filmen går resan bakåt i tiden igen, denna gång till Vilda Västern år 1885. Men det är film nr 1 som är den allra bästa.

back-06

Den som vet lite om filmers dramaturgi, kan konstatera att Tillbaka till framtiden är lysande i sin uppbyggnad och att det duggar tätt av planteringar som förhöjer spänningen och komiken.

back-03

Bland alla roliga detaljer, la jag märke till en för många år sedan – en som är jättekul bara för den som vet hemligheten. I början av filmen gör Marty och hans rockband en provspelning inför några gråtrista lärare. Bandet spelar filmens temalåt ”Power of love” som i övriga sekvenser i filmen spelas av Huey Lewi & The News. En lärare med megafon avbryter Marty och avfärdar dem med att de spelar för högt. Den läraren spelas av Huey Lewis!!!

back-04

I persongalleriet finns också den galne uppfinnaren Dr Emmet Brown, värstingen Biff, Martys blyge pappa George och mamman Lorraine, som blir kär i helt fel kille.

back-07

Regissören Robert Zemeckis berättar att det var svårt att sälja in filmidén och att åren gick, vilket också gjorde att man hann finslipa storyn till det mästerverk den blev till slut. Det var när Steven Spielberg kom in som producent som filmen till slut blev gjord för 30 år sedan.

back-08

Unna dig själv att återse Tillbaka till framtiden idag. Eller nån gång i framtiden.

back-09

Tack och farväl, Andraé Crouch!

januari 12, 2015

acrouch1

En av mina musikaliska hjältar har gått ur tiden. Andraé Crouch dog av en hjärtinfarkt den 8 januari. Många har nog aldrig ens hört hans namn, trots att mer än 100 av hans låtar finns på Spotify.

Andraé Crouch är en legend inom gospel och har kallats ”Den moderna gospelmusikens fader”. Han föddes 1942 och redan som 11-åring blev han pianist i sina föräldrars kyrka. Snart började han skriva de låtar som skulle bli stilbildande, älskade och sjungna av människor över hela världen. Han turnerade flitigt tillsammans med sin sånggrupp ”The Disciples” och jag har sett flera av hans konserter i Sverige.

acrouch2

Han spelade in 19 skivor och dessutom finns det en lång rad samlingar med hans låtar. Både Elvis Presley och Paul Simon har gjort covers på hans sånger.

Vid sidan av gospelmusiken har Andraé Crouch samarbetat med Stevie Wonder, Elton John och Quincy Jones. Han ansvarade för körinsatserna på Michael Jacksons ”Man in the Mirror” och Madonnas ”Like a Prayer” och medverkade på  soundtracken till Lejonkungen och Purpurfärgen.

Andraé Crouch belönades sju gånger med Grammy Award och han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

acrouch3

Andraés sångtexter är enkla budskap om en stark och positiv tro på Gud. En tro som är tillgänglig för alla och som kan öka glädjen och livskvalitén på ett väldigt tydligt och avgörande sätt.

Jag tror knappt att någon musiker har påverkat mig så starkt som Andraé Crouch. Under mina år som körledare sjöng vi flera av hans sånger och jag har oräknerliga gånger suttit och klinkat dem på mitt piano. Här nedanför kan du se två videoklipp med hans låtar.

Tack Andraé för allt du har gett mig och så många andra! Jag är säker på att vi ses där uppe så småningom.

Oscar för Bästa Film går till…

mars 4, 2014

oscar2014-a

I söndags natt var det dags för årets viktigaste filmevenemang – Oscarsgalan 2014 – då förra årets bästa filmer belönades. Flest priser fick Gravity, men tre tunga statyetter gick till 12 years a slave, bland annat den allra viktigaste: Årets Bästa Film.

Filmen handlar om en fri färgad man som bor i Washington med sin familj. Slavjägare kidnappar honom, tar med honom till Södern och säljer honom som slav. Det är upptakten till ett skakande drama som verkligen tar tag i en.

DF-02290FD.psd

En annan av Oscarsstatyetterna gällde för Bästa Manus efter förlaga. Filmen bygger nämligen på en självbiografisk bok från 1853. Händelserna i filmen är alltså hämtade direkt ur verkligheten, ur Solomon Northups egen skildring av vad som hände honom.

oscar2014-c

Oscar nr 3 – priset för Bästa Kvinnliga Biroll – gick till den 21-åriga kenyanska skådespelerskan Lupita Nyong’o. Hon gör en otroligt stark rollprestation och är verkligen en värdig vinnare av priset.

oscar2014-d

Det känns bra att en så viktig och meningsfull film belönades. Ibland behöver vi bli påminda om den här mörka perioden i USA:s historia. Då aktualiseras frågorna om alla människors lika värde. I tacktalet som avslutade galan sa filmens regissör Steve McQueen så här:

”Alla förtjänar att inte bara överleva, utan att leva. Det är det viktigaste Solomon Northup har lärt oss. Det här priset tillägnas alla dem som har fått utstå slaveri och de 21 miljoner människor som fortfarande lever i slaveri.”

Tack och adjö, Nesbø!

februari 24, 2014

Bild

Jag läser en hel del böcker, både vanliga och ljudböcker. Helst ska de vara spännande, så det blir många thrillers och kriminalromaner.

Det är lätt att upptäcka att såna böcker har blivit mer och mer brutala med åren. Det verkar som om författarna måste uppfinna den absolut blodtörstigaste mördaren och så blir det bara värre och värre.

Norges mest framgångsrika författare heter Jo Nesbø. Jag har läst de allra flesta av hans kriminalromaner och favoriten är ”Huvudjägarna”. Även filmen med samma namn är väldigt spännande och oförutsägbar.

Bild

Härom dagen läste jag ut hans senaste bok ”Polis”. Och när jag la den ifrån mig kände jag plötsligt att jag inte orkade mera. Nesbø slår i mitt tycke alla andra författare på fingrarna. I hans böcker skildras de allra mest bestialiska, djävulska och vidriga mord, beskrivningar som får det att vända sig i magen.

Nu har jag fått nog! Även om böckerna är spännande medför de ett nästan fysiskt lidande för mig som läsare. Vad har hänt med det genuina berättandet? Går det inte att skriva en spännande roman utan att gå så långt över smärtgränsen?

Jag har bestämt mig. Jag har fått min överdos av Nesbø. Det räcker. I fortsättningen väljer jag bara andra författare.

Bild

One?

maj 17, 2013

Bild

Spänningen är stor inför morgondagens final i Eurovision Song Contest i Malmö, som är världens största live-produktion. Man får hålla tummarna för att allt ska klaffa.

Jag hoppas förstås att det ska gå bra för Robin Stjernberg, men det finns många andra bra låtar. Alla de fem nordiska länderna är med i finalen och danska Emmelie de Forest är favorittippad. Låten är bra, framförandet snyggt och Emmelie själv är vacker som en dag.

Bild

Själv har jag funderat på årets underrubrik ”We are one”. Det känns lite ironiskt med ett sånt tema i en tid då det mer än någonsin handlar om individualim, att satsa på sig själv, vara snygg, tränad, populär – kort sagt att vara universums centrum.

Snart borde vi förstås nå till en gräns där det där ihåliga tänkandet liksom kraschar och folk förstår att ensam inte alls är stark. En ensam tunn tråd är lätt att slita av, men när många trådar tvinnas till ett rep kan det klara nästan vad som helst. Så är det med människor också. Vi är gjorda för varann och klarar livet mycket bättre tillsammans. Men då krävs det lite ödmjukhet och acceptans och vilja att släppa andra inpå livet.

Bild

Man ska förstås se ”We are one” ur det internationella perspektivet, men även här känns det rätt avlägset att vi skulle känna oss ett med vartenda land i Europa. Så länge EU bara handlar om lagar, ekonomi och hur en gurka får se ut, lär vi inte komma närmare varandra. Nej, först måste människan hamna i centrum.

Men det är klart, Eurovision är kanske inte så fel forum för ”We are one”. Musiken är ju ett språk som når över alla gränser med texter om kärlek och medmänsklighet. Om såna budskap får flytta in i våra hjärtan så har vi kommit en bit på väg.

Bild

En ärlig chans

mars 11, 2012

Även om jag inte var helt överens om hur alla deltävlingarna utföll i årets Melodifestival, kan jag konstatera att finalen i kväll hade ett starkt och varierat startfält. Det var underhållning på hög nivå från början till slut. Jag gillade inte allt, men alla gjorde bra insatser.

Men den allra största glädjen var att rätt låt vann! Hur ofta kan man säga så? Och hur ofta har så många varit överens om det?

Loreen med låten ”Euphoria” hade en klar ledning när alla de utländska jurygrupperna hade lagt sina röster. Och när svenska folket gav henne 32% av sina röster var braksegern ett faktum. Härligt!

Loreen sjunger fantastiskt och gör en snygg scenshow nästan helt på egen hand. Och låten är ju i världsklass! ”Euphoria” har allt som behövs för att kunna konkurrera med resten av Europa i Azerbaijan den 24 maj. Äntligen har vi en ärlig chans. Jag känner segervittring!

En stjärna föds

december 10, 2011

För bara någon timme sen avgjordes Idol 2011 – den åttonde och sista omgången av svenska Idol. Tävlingen kunde inte ha fått ett bättre avslut. Av alla talangfulla deltagare blev Amanda Fondell den slutliga och värdiga vinnaren. Yes!

Jag har följt Idol ganska flitigt i år och bestämde mig tidigt för att Amanda borde vinna. Den lilla 17-åringen som var så lågmäld och tillbakadragen i intervjuerna, blev som en helt annan människa när hon äntrade scenen och slog oss med häpnad när hon öppnade munnen och började sjunga. Varje vecka har hon bjudit oss på artisteri av världsklass.

Jag vågar påstå att en stor stjärna har blivit född. Vi har bara sett början på en lång artistkarriär.

Nu fortsätter jag att hålla tummarna för att Amanda ska kunna behålla sin personlighet och sin integritet i den tuffa showbranschen. Grattis Amanda!

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.