Archive for the ‘Pappa-rollen’ Category

Tips för pysslingar

maj 26, 2011

I mitt förra inlägg skrev jag om stolthet. Och en sak är klar: Om man är förälder är man väldigt ofta stolt över sina barn. Ibland utan nån särskild orsak, men ibland med all rätt.

Jag är stolt över att alla mina barn har fått en stor dos kreativitet. De skriver låtar, sjunger, dansar, spelar teater, fotograferar och mycket annat. Flera av dem pysslar och gör egna heminredningsdetaljer. För min äldsta dotter Elin har det blivit något av en livsstil. När man hälsar på hos henne möts man alltid av nåt nytt som har kommit till.

Elin har sedan några månader tillbaka en blogg där hon delar med sig av sina idéer och berättar hur hon har tänkt och hur olika saker har kommit till. Och om man inte vill pysslar själv, kan man beställa sköna ting av Elin.

När Husqvarna nyligen skulle lansera ett nytt kök på sin hemsida, bad de att få länka till Elins blogg. De tyckte att den var så inspirerande.

klicka här och låt dig inspireras du också!

Den här lilla dekorationen under en lampskärm hos Elin, påminner mig om ett av mina tidigare blogginlägg. Det hittar du genom att klicka här.

Annonser

Singelliv, del 3

juni 18, 2010

När jag var 17 år skulle jag och en kompis få besök av två tjejer från Kumla en helg. Vi stockholmare hade nog hoppats på ett visst mått av romantik den helgen, men de drömmarna gick upp i rök.

Så fort vi hade mött upp tjejerna på Centralen deklarerade de att nu skulle det shoppas. Det var min första erfarenhet av att shoppa med det motsatta könet och det blev en chockartad upplevelse. Efter att ha hängt med runt till alla tänkbara butiker under 4-5 timmar var både jag och min kompis mer uttröttade än efter den tuffaste gymnastiklektion.

Om man sen som jag har haft en fru och fyra döttrar, har det dumsnälla tålamodet eroderats ner ordentligt genom åren. Nu är det så gott som obefintligt. Jag har helt enkelt tillbringat för många timmar av mitt liv utanför olika provrum. Ett plus i singellivet är att jag har klarat mig ifrån sånt under några år.

Igår gick jag på stan med min dotter Malin för att titta på allt spektakel runt kungliga slottet. När vi gick nedför Kungsgatan föreslog hon att vi skulle korsa gatan. Jag tyckte det var bättre att gå på solsidan, men hon hade siktat in sig på en butik på andra sidan. Hon skulle ”bara” prova en klänning. Det tog drygt 15 minuter.

Jag stod och hängde utanför affären på skuggsidan av Kungsgatan och önskade mig långt bort. Då kom det en tjej i 25-30-årsåldern förbi på trottoaren. Hon var klädd i ett linne med ovanligt generösa ärmringningar. Hon hade ingen behå och hennes bröst guppade fritt och halvvägs utanför linnet.

Man måste nog ha levt i det påtvingade singellivets celibat under några år, för att förstå hur trevlig den lilla episoden var. Som en värmande solglimt på skuggsidan. Jag lider troligen av en svårartad bröstabstinens.

Men det var inget fräckt, besvärande eller utmanande. Bara en liten skymt i vardagen. Den kommer jag att leva länge på.

Stolthet och faderskap

april 12, 2010

Det kan hända att det finns undantag, men i de allra flesta fall är man som pappa stolt över sina barn. Väldigt stolt. Jag har fem barn – fyra tjejer och en kille – och berättar gärna om dem och deras talanger.

När man blir pappa inser man ganska snart att man inte kan kontrollera sina barns framtid. Man kan bara göra sitt bästa för att hjälpa dem igång, peka ut vägen och sen hålla tummarna. När ungarna sedan blir vuxna och det visar sig att de klarar livet på ett bra sätt, då känner man sig stolt. De kanske inte gör det på det sätt jag hade väntat mig, men det fixar sig ändå.

Jag har träffat pappor med barn som har klivit långt iväg från den väg som föräldrarna hade hoppats. Men det hindrar inte att papporna är stolta ändå. Det är väl så det fungerar när man älskar sina barn. Kärleken finns där i vått och torrt.

Att alla mina barn är kreativa som jag, känns fantastiskt kul. Då kliver stoltheten upp ännu ett par pinnhål. Jag har genom åren njutit av teckningar, foton, grafisk design, film, sång och dans som de mina har åstadkommit. Härligt! Alla har utpräglade talanger som de växer mer och mer i.

När jag hälsade på Victor på Cypern i höstas, var den stora behållningen att uppleva de shower han medverkade i på kvällarna. De var proffsiga och bjöd på stor musikalisk bredd. När andra semesterfirare hörde att det var min son som uppträdde och kommenterade hur bra han var, då var jag stolt som en tupp.

(P.S. Missa inte killen i slutet av klippet.)

Far away

november 8, 2009

faraway

När jag var liten hade jag en lekkamrat som bodde tillsammans med bara sin mamma. När vi andra frågade varför, berättade han att hans pappa var sjöman och var ute på haven. Det är först på senare år som jag har tänkt att det där kan ha varit en lögn.

På den tiden var det nog en skam för en kvinna att leva ensam med sitt barn – kanske efter en tillfällig romans eller ett kraschat äktenskap. Den där sjömanshistorien var nog ett sätt att slippa berätta sanningen.

Nu för tiden lever de flesta svenska barn inte med sin biologiska pappa. En ganska tragisk utveckling, tycker jag. Men å andra sidan behöver ingen dra historier om fäder till sjöss längre.

Kvinnorollen har stärkts mer och mer under decennier och de flesta orättvisorna mellan könen har raderats ut. Det ska vi vara tacksamma för. Men pendeln har liksom bara fortsatt och vi befinner oss farligt nära det andra diket. På liknande sätt som kvinnan förr ansågs underlägsen, har nu männen och framför allt papporna marginaliserats.

Det finns en allt vanligare attityd som föraktfullt fnyser att mannen inte är till någon särskild nytta, efter att ha gjort sitt jobb i befruktningsögonblicket. Med en sån inställning kan pappan lättvindigt bytas ut mot ett substitut eller ingenting alls.

Jag kan inte låta bli att undra hur nästa generation kommer att se ut när de växt upp utan andra manliga förebilder än de som finns på film. Någon kanske tycker att pappor inte alltid är så bra förebilder. Och visst finns det skräckexempel. Men de flesta försöker nog ändå göra sitt bästa.

Melker i mitt förra inlägg misslyckades ofta och var ibland rätt missnöjd med sig själv. Han var långt ifrån perfekt, men han fanns där för sina barn. Och det var det som betydde något.

Denna dagen – ett liv

november 2, 2009

melker1

Dagens rubrik är ett citat ur TV-serien Vi på Saltkråkan. Just det avsnittet hör till det roligaste som gjorts för barn och familj i svensk TV-historia. Det är Farbror Melker som kläcker visdomsorden en solig sommarmorgon och han tycker själv att det är lysande.

Just den dagen bestämmer han sig för att bygga en vattenledning direkt in i köket. Han häller vatten från brunnen i en ränna uppe i ett träd. Det han inte vet är att någon har tagit bort hinken i köket. När han frågar om det inte är fullt snart, svarar Tjorven: ”Nä, det går bara till tröskeln”.

melker2

Samma dag fiskar han med sönerna och tillagar sen en fiskgryta med kommentaren ”En bra karl reder sig själv”. Enligt receptet ska man krydda med ”salt efter behag”. Och naturligtvis blir middagen oätlig. Han blir sedan anfallen av getingar, slår efter dem med en planka, råkar samtidigt slå sönder sin nysnickrade vattenledning och jagas till slut ner i sjön av getingarna.

Det var inte mycket som gick bra för Melker den dagen, men han gav oss i alla fall ett citat som tål att tänka på. Jag associerar direkt till filmen Cousins, där någon säger om huvudpersonen: ”Han har misslyckats med allt utom med livet”.

melker3

”Denna dagen – ett liv” har egentligen samma andemening som den romerske poeten Horatius kända ord ”Carpe diem”. Det betyder ungefär ”ta vara på dagen” eller ”njut av dagen”.

Det där tycker jag är en högaktuell hälsning till oss i vår tid. Vårt tempo är alldeles för högt och livet rusar förbi utan att vi riktigt hinner med. Ibland måste man stanna till för att upptäcka blommorna vid vägkanten.

Dagarna som har gått kan vi aldrig få tillbaka och morgondagen vet vi inget om. Men den här dagen kan vi ta vara på, njuta av och fylla med nånting vettigt.

24-faldig omtanke

januari 31, 2009

kalender

Innan jag blev pappa, nån gång i forntiden, föreställde jag mig att mina barn skulle bli ganska lika till sättet. Jag vet inte varifrån jag fick den märkliga tanken, men så såg det ut i mitt huvud i alla fall. När det så småningom började krylla av ungar hemma, blev jag överraskad av hur fel jag hade haft.

Nu är alla fem vuxna och alla är härliga och mysiga människor. Och trots att alla har många talanger och goda sidor, visar de sig på olika sätt. Min äldsta dotter Elin har en alldeles extra stor generositet. Den visade sig redan när hon var rätt liten och har bara fortsatt blomstra med åren.

Varje år på Fars dag brukar Elin ge mig en chokladkalender, som jag öppnar dag för dag under advent. I höstas visste Elin att jag hade en liten viktkampanj på gång, så i stället fick jag ett stort och tungt paket. Det visade sig vara en kalender det också, men en helt annan. Hon hade klätt en stor träplatta med tyg och dekorationer och hängt upp 24 paket på den. En hemmagjord paketkalender.

När jag under december öppnade ett efter ett av paketen, häpnade jag över hur mycket tid, omtanke och kärlek hon hade lagt ner på kalendern. Paketen kunde innehålla en liten ljuslykta, ett bokmärke eller en tändsticksask. Inga stora saker, men alltid personligt dekorerade och med små uppmuntrande budskap. En dag fick jag en hembränd CD där hon hade lyckats pricka in precis sån musik som jag gillar.

Bästa idén var ett litet platt paket med texten ”Till plånboken”, som innehöll en hel hög med foton med mina barn, deras ”respektive” och familjer. Nu har jag hela familjen med mig jämt och kan visa den för alla som vill se.

Elins omtanke den gången räckte hela 24 dagar, men eftersmaken sitter fortfarande kvar. En sån generositet är något som vi alla kan lära oss av. Hoppas den smittar av sig. Tack Elin!