Archive for the ‘Resor’ Category

Leverans med guldkant

januari 29, 2015

leverans1

I höstas var jag och min son Victor på långresa i USA. Vi började i New York. En solig septemberdag gick vi nedför 7th Avenue. När vi stannade vid Madison Square Garden för att ta några bilder, blev vi tilltalade av en välklädd man, som frågade hur vi mådde och var vi kom ifrån. Han berättade att han hade en dröm om att någon gång åka till Sverige och frågade vad han skulle se i så fall. Vi pratade några minuter och sa sen hej och gick vidare.

leverans2

Som turist i USA märker man snabbt att folk därborta är väldigt trevliga. Folk hälsar och pratar gärna några ord med främmande människor.

Om man äter frukost på en amerikansk diner, är det inte ovanligt att servitrisen – som ofta har några år på nacken – hälsar med ”Good morning, darling. How are you today?”. De är generösa med trevliga kommentarer.

leverans3

Här har vi svenskar mycket att lära. Man kan tro att det finns nån svensk lag om att man ska ignorera andra och undvika ögonkontakt. Det skulle vara en stämningshöjare om folk sa hej och några uppmuntrande ord i stället.

Idag väntade jag på ett paket och när det ringde på dörren visade det sig att lastbilschauffören var en ung tjej som hälsade trevligt. När jag skulle signera frågade hon ”Vad heter du, hjärtat?”.

leverans4

Om jag inte hade blivit så förvånad, hade jag tackat henne för den trevliga kommentaren. ”Hjärtat” är inte precis något man blir kallad varje dag. Det låter som hämtat ur nån svartvit film. Men det lilla ordet gjorde mig glad och förgyllde min dag.

Om vi lite till mans blev mer generösa med att ge uppskattande kommentarer, skulle vårt kalla land bli mycket mer varmhjärtat. Och då slapp jag beställa fler paket för att få höra goda ord.

Annonser

Falsk som vatten

september 6, 2012

Thrillern Falsk som vatten hade premiär vid midnatt en mörk novemberkväll 1985. Mannen bakom filmen – Hasse Alfredsson – höll ett kort introduktionstal för premiärpubliken och sa ”Nu ska jag skrämma er ordentligt”. Filmen har fortfarande en spännande kärna, men i övrigt har den inte precis blivit bättre med åren. Man kan till exempel undra hur Stellan Skarsgård kunde få en enda roll till efter den.

På tal om vatten: I förrgår kom det ett brev som meddelade att vattnet i samhället där jag bor har förhöjda värden av bakterier. Alla uppmanas att koka vattnet innan vi dricker det. Eller blandar saft. Eller brygger kaffe eller te. Jag dricker alltid vatten till maten, så snacka om störning i mina vanor! Att koka vatten och sen kyla det till dricktemperatur tar ju evigheter.

Igår gick jag till Konsum och hittade vatten på flaska. 18 spänn för en och en halv liter vanligt vatten! Och det tar tio dagar innan man beräknar att vattenproblemet är löst.

Härom året var jag i Thailand med min dotter Ida. Under tio dagar klarade vi oss från magsjuka, men på planet mot Sverige började vi må dåligt. Vi hade ätit i Bangkok innan vi for till flygplatsen och drack förstås flaskvatten. Men vad vi inte tänkte på var att isen vi fick var gjort på kranvatten.

Vi svenskar är ju väldigt priviligierade som kan dricka vatten direkt ur kranen. Men det tänker vi inte på. Sånt som är självklart sätter vi inte värde på förrän vi mister det.

Egentligen har vi massor av saker att vara tacksamma över, sånt som inte är självklart i andra länder. Så i stället för att klaga borde vi tänka på alla plus vi har i livet och gå omkring med ett tacksamt leende på våra läppar. Det finns mycket som är vatten värt.

Terrorism med omvänd effekt

september 11, 2011

Idag är det tio år sedan terroristattacken i New York den 11 september 2001, när två flygplan tvingades ramma de två World Trade Center-skyskraporna. Den händelsen chockade hela världen, men allra mest det amerikanska folket förstås.

Jag befinner mig just nu i USA och känner av stämningarna här tio år efteråt. Vi andra känner kanske att det var en ruskig händelse, men att den redan hör till historien. Här är det något som fortfarande lever starkt i människors medvetande. Alla vet var de befann sig när de fick höra om händelsen.

I alla offentliga sammanhang påminns vi om det som hänt. Man talar mycket om de 400 brandmän som dog som hjältar under räddningsarbetet och om de passagerare i ett annat plan på väg till Washington som övermannade terroristerna och kraschade i en åker.

Terrorhandlingar har ju som syfte att sprida skräck och osäkerhet hos människor. Men de som låg bakom händelserna för tio år sen räknade nog inte med att deras dåd skulle få motsatt effekt. Det ledde i stället till att det amerikanska folket blev mer enade och växte i mod och gemensam styrka – något som fortfarande är fallet. Så i stället för att vara ett splittrat och skräckslaget folk, står nu amerikanerna mer enade än någonsin.

De flesta i USA står också enade i samma gudstro, som kan vara mer eller mindre stark och ta sig olika uttryck. Men den finns här som en enande kraft.

Som svensk kan jag känna att allt det där är nåt som vi till stora delar saknar. Vi är fattiga på tro och vi är fattiga på stolthet för vårt land. Vi är rika när det gäller ekonomisk välfärd, men på områden som betyder nåt på djupet har vi mycket att lära.

När skyskraporna i New York hade rasat reste sig mirakulöst ett par balkar som bildade ett kors. Det korset är nu ett officiellt minnesmärke från händelsen och påminner amerikanerna om den tro som förenar dem.

Stormvarning

augusti 28, 2011

Då och då blir vi människor påminda om vår litenhet, som nu när östra USA härjas av orkanen Irene. I sydstaterna är man van vid orkanrisken varje år, men Irene drabbar även områden längre norrut. I skrivande stund har utkanten av orkanen nått New York.

Jag befinner mig just nu i USA med mina föräldrar och vi kan knappt fatta vilken sagolik tur vi har haft. Vår resa har varit planerad sedan länge. Vi var i New York i början av den här veckan och hade strålande väder. När vi flög vidare mot Florida under torsdagen blev det en riktigt gropig färd. Vi landade i West Palm Beach kraftigt försenade eftersom orkanen just passerade och att dess ytterkant touchade Floridas kust.

Det var problem att få ner planet, som cirklade runt gång på gång innan man lyckades gå in för landning. Flygkaptenen såg rätt medtagen ut när vi lämnade planet. Vi fick senare veta att 800 flyg har blivit inställda efter vårt.

Jag antar att det sägs en del om orkanen i svenska media, men här är den helt dominerande i TV dygnet runt. Sällan har så många människor berörts av en orkan här. I Florida andas man nu ut, när Irene har passerat. Men i North Carolina är folk inte lika glada. Och tidigare ställde den till stora skador på Bahamas.

I New York har alla Broadway-shower ställts in och tunnelbanor och flygplatser är stängda sedan lunchtid idag. Borgmästaren Michael Bloomberg har varnat allvarligt för vad som kan hända när Irene går rakt in över Manhattan. 300.000 människor har beordrats att evakuera. Bloomberg slår fast att det inte bara är korkat att stanna kvar – det är dessutom ett lagbrott.

Hur det går till slut får vi veta de närmaste dygnen. Själva konstaterar vi att vi undgick alla problem med orkanen trots att vi besökt både New York och Floridas östkust under den här veckan. Känns som änglavakt.

Somliga går i trasiga skor

juni 3, 2011

2006 reste jag till Beijing, Kina. En av många spännande upplevelser där var shopping. Märkeskläder eller mycket bra kopior gick att köpa till kraftigt nedprutade priser.

Jag hittade bland annat ett par snygga söndagsskor. Samtidigt som jag förhandlade om priset på dem, tjatade killen från butiken bredvid om ett annat par skor. Jag tyckte att de var rätt fula och sa nej gång på gång, men när han till slut hade sänkt priset till 85 kronor gav jag med mig.

Det visade sig att de där fula skorna var sköna att gå i. Jag har haft dem varje dag under vinterhalvåret i fem år. Nu börjar de se lite slitna ut, men klarar sig säkert ett år till.

Året efter köpte jag ett par slip-in på ICA Maxi för det löjliga priset 25 kronor. Jag var inte så imponerad av utseendet som av priset. De skorna har jag haft så gott som dagligen under den varma årstiden de senaste fyra åren, men nu börjar de falla i bitar och blir degraderade till gräsklipparskor. De nya sommarskorna jag köpte härom dagen kostade tio gånger så mycket, men lär väl knappast hålla tio gånger längre.

De senaste åren har jag alltså haft sköna skor på fötterna till en kostnad av knappt 7 öre om dagen.

Så man kan lugnt konstatera att mitt första intryck av de där skorna var fel. Det som jag tyckte var fult och ointressant, visade sig ha kvalitéer som höll år efter år.

Man kan göra samma misstag med människor, genom att bara döma efter vad man ser först. Men när man lär känna en person finns det mycket mer än det man ser på ytan.

Alla människor är värdefulla och många är både trevliga och lätta att tycka om. Det gäller bara att ta sig tid att upptäcka det.

Singelliv, del 5

maj 10, 2011

Den vackraste tjej jag någonsin sett stod i kön till incheckningsdisken på Bangkoks flygplats. Jag hade varit på semester där härom året och var på väg hem. Hon var lång för att vara thailändska, hade slank och fin figur och ett öppet och glatt ansikte som var ren perfektion. Hon kan inte ha varit mer än 18 år.

Det som störde bilden var att hon var på väg till Sverige tillsammans med en kortväxt man på 50+ med butter uppsyn. Jag kan ha förståelse för män som hittar kärleken utomlands, men de här två var sådana kontraster och åldersskillnaden fick mig att må dåligt.

Som singel bombarderas jag fortfarande av annonser från datingsajter på Facebook. Härom dagen möttes jag av den här. ”SÖKES – Äldre man”. Titta på bilden. Hur gammal är tjejen? 15? 16?

När jag var i Stockholm i februari hälsade jag på vänner i Rönninge en kväll. När jag efteråt klev på pendeltåget var vagnen nästan tom och jag gladde mig åt att kunna vara ostörd och läsa min bok. Friden varade bara några minuter.

I Tumba steg det på två tjejer som slängde sig ned på sätet mitt emot mig, trots att det fanns ett hundratal tomma platser att välja på. De började genast prata med mig. Jag förklarade att jag ville läsa min bok, men de gav sig inte. ”Vi tänker tjata på dig tills du slutar läsa”, sa de.

Tjejerna berättade att de var 20 och 21 år. Först ville de att jag skulle fotografera dem med deras mobiler. Sen berättade de att de skulle ha en grym kväll och frågade ut mig om allt möjligt. Jag visade bilder på mina barn och fick kommentaren att de alla såg ut som fotomodeller.

”Du är inte från Sverige, va?” sa den ena. När jag svarade att jag var svensk, sa hon att jag hade italienska ögon. Sen frågade hon försynt om jag ansåg att en 20-åring skulle kunna vara ihop med en man i min ålder. ”Nej” sa jag. ”Det är nog lite väl långt ifrån”.

Det där var det närmaste jag har varit en invit på flera år. Synd att hon inte var lite äldre…

Stockholmsresa utan hajar

februari 11, 2011

Jag hade några semesterdagar kvar och bestämde mig för att hitta en sista minuten-resa nånstans. Precis dagarna innan oroligheterna bröt ut i Egypten, såg jag att det var billigt att åka till Sharm el Sheikh vid Röda Havets kust.

Jag ville läsa mer om stället och fick upp nyhetssajter som berättade att stränderna nu hade öppnats igen efter alla hajattacker. I framtiden skulle man öka säkerheten för badande turister. Artikeln illustrerades med bilden här nedanför. Plötsligt kände jag ingen särskild lust att åka dit.

Det blev en vecka i Stockholm i stället. Ingen strandtemperatur precis, men trevligt ändå. När jag är i Stockholm ger jag mig alltid ut på fotosafari. Efter att ha flyttat härifrån för länge sen, har jag börjat upptäcka hur vacker stan är.

Det är ju fortfarande vinter, men det blev några fina dagar med solsken i början av veckan.

Tråkigt nog står solen så lågt så här års, så trots vackert väder var det skuggigt och mörkt på de flesta gator.

Å andra sidan får man mycket av det där härliga eftermiddagsljuset, som målar de byggnader som solen kommer åt i varma färger. Riksdagshuset är en sån byggnad som ligger ganska fritt vid Strömmen.

Strax innan solnedgången blir stadshuset en silhuett. Isen ligger kvar, även om det har töat bort rätt mycket på gator och torg.

Men igår bestämde sig vädret för att byta humör. Plötsligt blev det snöfall och isande stormvindar. På Hötorget blev torghandeln helt insnöad och inga kunder orkade välja blommor eller frukt i snålblåsten. Så här såg det ut härom dagen och igår.

Idag på förmiddagen fortsatte snökaoset. Trafiken har stått still och polisen har fått hjälpa bilister som kört fast. Men nu efter lunch börjar det spricka upp och det kan bli solsken innan kvällen.

Så det blev ganska blandat semesterväder i Stockholm. Men bättre det än att bada med hajarna i Egypten.

Bröllop i obygden

augusti 22, 2010

För några dagar sen var det en Facebook-kompis som ifrågasatte om det finns gator i det lilla småländska samhälle där jag bor (Mullbänkshyttemohed, som han kallade det). Och det är klart, folk som aldrig har varit utanför Stockholms stadsgräns kan ju leva i den villfarelsen.

Låt mig slå fast att det bor 4.000 personer här och att gatorna är asfalterade. Och det är rena metropolen jämfört med vad jag upplevde igår. Två vänner som jag tycker mycket om skulle gifta sig i vad varje storstadsbo skulle kalla för obygden. Jag ville gärna se vigseln.

Kyrkan låg bara tre mil österut, enligt kartan jag skrivit ut från hitta.se. Varför åka de stora lederna när det var mycket närmare att välja små vägar? Dessa blev snart gropiga grusvägar som kringlade sig som serpentiner. Det kryllade dessutom av avtagsvägar som inte fanns utsatta på kartan.

Efter en halvtimme började jag fundera på om jag verkligen var på rätt väg. Det var mulet och det gick inte att gissa åt vilket väderstreck jag åkte, så jag plockade fram en kompass ur handskfacket (finns det någon som har handskar där?). Jo, jag åkte norrut, så det borde vara rätt väg.

Efter ännu en halvtimmes vilt skumpande färd märkte jag att kompassen i princip visade att jag körde mot norr – åt vilket håll vägen än svängde. Den pekade tydligen alltid mot nånting under motorhuven.

Till slut kom jag ut på en större väg, men drygt 4 mil längre söderut än jag borde varit. Inga poliser var ute som tur var och jag anlände till kyrkan 40 minuter sen, smög in och satte mig längst bak och fick uppleva de sista minuterna i alla fall.

Brudparet var sprudlande glada, stämningen var hög och det var drag i musiken. Utgångsmarschen gick med en rasande fart och jag hann bara ta en enda suddig bild.

Nu hade jag bråttom till min dotters 30-årsfest. Jag hann i alla fall kyssa bruden och krama brudgummen innan jag slängde mig i bilen. Hemresan gick nästan en timme snabbare.

På villovägar med systrarna B, del 2

augusti 11, 2010

Igår åkte jag till Örebro för att hämta en bäddsoffa hos min dotter Anna. En bilresa kan (som Askungen säger) vara ”tråkig och trist och tråkig…”, men ”alldeles underbar” om  man har sällskap i bilen.

Det råkade bli så att systrarna B följde med på resan precis som på den förvirrade Skåneturen som jag skrivit om tidigare. De två yngre systrarna – A och B – skulle till Frizon-festivalen. Storasyster R följde också med. Hon ville träffa Anna, Richard och lilla Selma.

Våra 20 mil till Örebro gick mest på ganska små vägar, ibland kantade av såna där deprimerande hastighetskameror. Men trots dessa olägenheter blev resan angenäm, helt och hållet på grund av sällskapet.

Vi släppte av A och B i centrum och sen körde jag fel och hamnade i delar av Örebro som jag aldrig sett förut. Både jag och R fick en tydlig flashback till vår förra resa. R ansåg att vi skulle åka åt ena hållet och jag själv åt det motsatta. En av oss fick rätt och vi kom fram till slut.

Vi lastade på soffan och R fick äntligen träffa lilla Selma, som hon inte sett tidigare.

När vi skulle åka hemåt ett par timmar senare, hade A och B ångrat sig (!) och ville åka med tillbaka. De skulle lifta till Örebro nästa dag med någon annan.

På E20 utanför Kumla började det rycka i bilen. Jag trodde inte det var sant. Bensinstopp på den här resan också! Bilen stannade helt ett par kilometer från nästa avfart och jag beredde mig på en lång promenad. Men mirakulöst nog lyckades jag starta den och köra ända fram till närmaste mack.

Resten av hemresan gick utan mankemang. Vi stannade till i Boxholm och köpte ett par smarriga ostar innan vi kom hem.

Hur kan det då komma sig att jag, som aldrig brukar få bensinstopp och som sällan kör fel, har gjort det på båda resorna med systrarna B? Ja, somliga skulle kanske anse att jag blir distraherad av så mycket kvinnlig fägring i bilen. Men jag vet svaret: Vi har så trevligt på våra resor att jag glömmer bort både bensinen och orienteringen.

Tack och lov för goda vänner!

Jag hade i alla fall tur med sällskapet

augusti 4, 2010

Min förra tur till Öland var bara en kortis, men sista veckan i juli skulle jag ha min riktiga semestervecka där. Tråkigt nog lyste solen med sin frånvaro den här gången. Här ovanför ser du min utsikt när jag åkte hemifrån. Ösregn hela vägen till en bit norr om Borgholm. Dagen innan hade de stängt Ölandsbron, för att inga husvagnar skulle blåsa av.

Det blev många grå dagar och ett helt dygn med ihållande regn. Men jag höll mig torr i mitt tält, trots allt.

Ett par dagar tittade solen i alla fall fram några timmar och det blev hyggligt strandväder.

När vädret sviker, finns det annat att göra. Då umgås man med släkt och vänner, går i bodarna i Byxelkrok, fikar och äter gott. Jag var på en riktig höjdarkonsert med norrmannen Ole Børud – det bästa som hänt sedan Earth, Wind & Fire. Det svängde nåt alldeles makalöst och publiken jublade.

Sen blev det en hel del spel, förstås. När då då?, Babbel och Yatzy. I husvagnen hos min brors familj fick jag prova att spela Mexican Train. Enkelt, snabbspelat och spännande. Det måste jag skaffa mig själv snarast möjligt.

Och så blev det en hel del Mah Jong förstås. Tillsammans med mina släktingar (min sysslings frus kusins kusiner) spelade vi en hel match på bara tre kvällar. Det är ett svårslaget rekord.

Summan av kardemumman är att det blev en höjdarvecka, trots vädret. Goda vänner är livets krydda!

Här nedanför kan du höra ett smakprov av Ole Børud. Hans CD ”Shakin’ the ground” borde finnas i varje skivsamling!