Archive for the ‘Serier’ Category

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Annonser

Plåstret som fastnade

maj 15, 2011

I ett gammalt Tintin-album handlar en hel sida om hur en rad människor på ett flygplan försöker bli av med ett klistrigt plåster. Ungefär samma sak hände mig för en dryg vecka sen.

Jag är en sån där som alltid har musik i huvudet och som går och hummar på melodier när jag är ute och handlar eller är på jobbet. Under hela torsdagen och halva fredagen kom jag på mig själv med att nynna på ”Popular”. Helt oförklarligt. Jag gillar inte ens låten.

Jag tycker att den irriterande refrängen är så banal att ett barn kunde ha hittat på den. Och ändå satt den i min skalle som ett envist plåster. Men det är klart, det är väl så en hitlåt ska fungera.

Trots mina känslor för låten, kunde jag inte låta bli att glädjas när jag såg omröstningen i Eurovision Song Contest i kväll. Eric Saade sjöng Popular hur bra som helst och framförandet och dansen var i världsklass. Att den hamnade på tredje plats efter att 43 oberäknerliga länder hade röstat, får väl betraktas som ett  mirakel. Det är många år sen Sverige har lyckats så bra i Europa-finalen.

Så grattis Eric! Du gjorde ett bra jobb och jag kände mig lite extra stolt över att vara svensk.

Påskcitat

april 24, 2011

Idag bjuder jag kort och gott på ett klassiskt påskcitat ur tidningen Svenska MAD nån gång på 70-talet:

”Den man älskar den äggar man.”

Handlös, men inte handfallen

september 28, 2010

En kompis till mig berättade om när han började arbeta som ungdomsledare i en småländsk kyrka för ett antal år sedan. När han ledde den första samlingen för ungdomarna, var han rätt irriterad på en tjej som larvade sig och hade sina armar under tröjan, så att tröjärmarna fladdrade fritt.

När man skulle spela volleyboll senare på kvällen, fortsatte tjejen på samma sätt. Det var inte förrän hon skulle serva, som min kompis insåg att hon inte hade några armar! Men hon var med och spelade ändå och servade med axeln.

Tjejen heter Lena Maria och i lördags var hon huvudperson hos Oldsberg i ”Här är ditt liv” på SVT1. Programmet fick toppbetyg av TV-tittarna. Det var hon värd, för hon är en mycket speciell person. Jag lärde känna henne för rätt länge sen, när hon behövde hjälp med ett CD-omslag. Genom åren har jag utformat omslagen till sju av hennes skivor.

Det kändes rätt märkligt när hon fikade hemma hos oss och lyfte kaffekoppen med foten. Men snart glömde man det där. Lena Maria störs inte av sitt handikapp. Tvärtom är hon den gladaste människan jag känner och hon fixar allt i livet utan armar. Hon kör bil, skriver på datorn, lagar mat, stickar, målar tavlor, spelar piano och allt annat med hjälp av fötterna och munnen.

Lena Maria är numera framför allt sångerska med bred repertoar. Hon har turnerat i många länder och har haft sina största framgångar i Japan, där hon är superkändis. Hennes liv har till och  med skildrats i en manga-bok. I samma serie böcker finns bland andra Mozart, Abraham Lincoln och Moder Teresa!

En undersökning pekar på att cirka 100 miljoner japaner vet vem Lena Maria är. Så det var verkligen på tiden att hon blev ordentligt uppmärksammad i svensk TV.

Det som berör människor mest är hennes spontanitet och naturliga glädje. Hon är som en positiv kraftkälla som inte låter sig stoppas av något. Där har vi nåt att lära.

Tack för att du finns, Lena Maria!

Subkulturhuset

maj 5, 2010

Sista helgen i april var det äntligen dags att besöka årets SPX – Small Press Expo – i Kulturhuset i Stockholm. Jag och vännen HH hade laddat för det ända sen förra året, men så fick han förhinder och jag reste till Huvudstaden på egen hand.

När jag gick utefter Drottninggatan råkade jag hamna bland ett gäng färgade tjejer som var på väg åt samma håll. Jag frågade om de var nån slags musikgrupp och fick veta att de kom från London och skulle ha modeshow och konsert på kvällen. Men tyvärr var jag inte välkommen eftersom det var ”women only”. Jag fick i alla fall höra lite spontan a capella-sång på Sergel-plattan.

På SPX trängdes unga talanger i varje vrå av lokalen. Det är serieentusiaster som säljer sina alster till likasinnade. Många sitter och skapar nya skisser på plats. Det vibrerar av kreativitet.

Jag fick sällskap av vännen AP och min äkta broder Tomas. Båda är duktiga tecknare, så vi kände inspirationen stiga i ådrorna när vi gick runt bland borden.

Det gick givetvis inte att missa årets upplaga av Hedvigs sketchbook. Vi köpte varsitt exemplar alla tre.

Stilarna varierar på SPX. Somliga tecknar fantastiskt och andra gillar man inte alls. Samma sak med historierna som berättas i tidningarna. Många skulle nog betrakta det här som en ganska smal och märklig subkultur.

Av Per Demervall köpte jag ett seriealbum och en sån här snygg T-shirt. Per är ju även mannen bakom de fina intro-serierna i årets Melodifestival. Av Fanny köpte jag hennes manga-album Silver Pearl.

Under både lördagen och söndagen gick jag flera rundor på SPX och kände mig som en riktig nörd. Till sist hittade jag förra årets trevligaste bekantskap – Frida. Jag köpte ett av hennes alster och fick en fin dedikation på köpet.

Vadå – jag dyster?

mars 4, 2010

När jag gick i 4:an kom min klasskompis Per en dag till skolan med ett ex av Svenska MAD. Han bläddrade i den på rasten, men lät ingen annan titta. ”Det är för sjuk humor för er”, sa han.

Den kommentaren ökade bara min nyfikenhet. Snart blev jag själv en ivrig läsare och intresset höll i sig under rätt många år. Tidningen stod verkligen för sin egen speciella humor – men den var nog mer udda då än den skulle vara nu.

MAD:s framsida pryddes ofta av omslagspojken Alfred E Neuman, som med ett ständigt leende och glugg mellan framtänderna proklamerade sitt valspråk: ”Vadå – jag dyster?”.

Den senaste tidens händelser har fått mig att tänka på det där citatet och på hur det ofta stämmer in på mig själv. Det kan vara lätt att tro att en sån som jag, som ständigt argumenterar för ett positivt tänkande, skulle vara besparad från de eländen som drabbar de flesta andra. Så är det inte.

I helgen som gick föll det en snöflinga för mycket. Plötsligt brakade det till och hela altantaket rasade in. Igår skakade bilen på ett konstigt sätt och karossen hängde snett över högra bakdäcket. Jag vill inte gärna tänka på vad det kommer att stå på räkningen från verkstan. Ändå påverkades inte mitt goda humör särskilt mycket.

Men när min fru stack för några år sen och samtidigt förvandlade mig till singel, var det början på ett helt år av deppande och eländestänkande. Och nyligen, när det återstod en vecka till vår caféshow, och bara drygt 10% av biljetterna var sålda, då kände jag mig rätt uppgiven.

Jag vande mig så småningom vid ensamlivet. Och båda våra caféföreställningar blev utsålda. Att huset och bilen rasar är smällar man får ta. Att vara dyster hjälper inte det minsta, men en positiv attityd rundar av de skarpa hörnen i livet.

Kvinnokamp i bokform

september 10, 2009

modesty1

Jag är en stor älskare av tecknade serier och har en hyfsad samling seriealbum där hemma. Ända sedan 1970-talet har jag läst  Modesty Blaise, en äventyrsserie skapad av författaren Peter O’Donnell tillsammans med några olika tecknare, bl a Jim Holdaway och Enrique Romero.

Så småningom råkade jag hitta Modesty Blaise som vanlig roman. Den hette ”Drakklon” och det tog bara ett par sidor innan jag var helt uppslukad av den. Det visade sig att Peter O’Donnell vid sidan av sina seriemanus även skrev äventyrsromaner om sin hjältinna. Med åren har det blivit elva romaner och två novellsamlingar och de är faktiskt ännu bättre än den populära tecknade serien.

modesty2

Modesty Blaise är en ung kvinna som har dragit sig tillbaka med sina rikedomar efter att ha lett ett brottssyndikat under ett antal år. Tillsammans med sin bästa vän och vapendragare Willie Garvin försöker hon leva ett lugnt och stilla liv. Men genom olika omständigheter hamnar de båda förstås alltid i dramatiska situationer. Båda är experter på närstrid och tvingas ofta möta farliga motståndare.

Peter O’Donnell har god känsla för dramaturgi, har en välgjord bakgrundshistoria och presenterar ett antal intressanta karaktärer. Och ibland kryddas berättelserna med en slags okynnig humor.

Jag har läst alla böckerna ett par gånger och nu gör jag det ännu en gång. Jag läser två eller tre om året och just nu har jag kommit fram till Drakklon, som var den första jag läste för många år sen.

Det har gjorts två försök att skildra Modesty Blaise på film – båda gångerna med uselt resultat, vilket är märkligt. Historierna borde funka hur bra som helst på vita duken, men de har väl hamnat i fel händer helt enkelt.

Modesty Blaise-böckerna är väl inte Shakespear precis, men om du gillar spännande läsning ska du inte missa dem.

modesty2

Blixt och dunder!

juli 25, 2009

blixtar

Om du är eller har varit lika flitig läsare av tecknade serier som jag, känner du igen rubriken. Det var ett av den koleriske Kapten Haddocks kraftuttryck i serien Tintin. Men mina upplevelser under tältsemestern på Öland fick mig att tänka på en annan seriefigur – Majestix.

Seriealbumen om Asterix hör till mina favoriter och det är hövdingen i hans by som heter Majestix. Han tar aldrig ett steg i onödan utan blir ständigt buren på en stor sköld av ett par stackars galler. Majestix är bara rädd för en sak – att himlen ska ramla ned i huvudet på honom. Han måste ha haft någon upplevelse liknande min den här sommaren.

Jag har tillbringat så många somrar på Öland att jag har tappat räkningen och en sak vet jag: På Öland är det solsäkert. Men i år blev det inte som jag trodde. Redan andra eller tredje dagen kurade jag och min dotter Ida i tältet när det började åska och spöregna.

Jag kan tycka att åska är lite mysigt, men detta liknade inget jag har upplevt förut. Det knallade öronbedövande från alla håll och det bara fortsatte. När naturen säger ifrån på det sättet blir det tydligt hur bräcklig man är som människa. Det är liksom inte läge att vara kaxig och tro att man har kontrollen.

Till råga på allt regnade det så hårt att vi fick varsin mindre sjö under madrasserna. Och dagarna efter blåste det så hårt att tältet skakade och revs sönder mer och mer. Jag försökte hålla jämna steg med silvertejp. Vinden var så hård att flera av tältlinorna brast på mitten.

silvertejp

Nåja, vi hade en del soltimmar också, men de var rätt få. När vi packade bilen igår efter åtta nätter slängde vi tältet i en container. Det skulle aldrig klara en sommar till.

Nu måste jag snabbt skaffa ett nytt. Vi vill ju inte missa nästa tältsommar.

Kreativa kickar

april 26, 2009

spx09

Nu har jag precis återvänt efter en helg i Huvudstaden med min vän och kreative broder HH. Helgen gick i kulturens tecken, och spännvidden var nog den största tänkbara.

Vi började med att gå till Nationalmuseum, där de har en intressant utställning om prerafaeliterna. Det var en hemlig konstnärsgrupp som bildades i mitten av 1800-talet i protest mot de konstideal som gällde på den tiden.

nationalmuseum

Sen kom turen till det verkliga skälet för vår stockholmsresa – spx09 (Small Press Expo) i Kulturhuset. Jag hamnade där av en händelse förra året och såg nu till att återvända med HH. En annan tecknarbroder – AP – hakade också på.

På spx kretsar det mesta kring tecknade serier, men Kalle Anka och Fantomen ser man inte många spår av. Här handlar det om udda historier och annorlunda manér. Kreativiteten flödar med en stark doft av independent-konst.

spx1

Av Stina köpte jag en fantastisk varg och av Frida en lurvig tidning om en hares våldsamma död.

Jag fick trycka den kände serietecknaren Per Demervalls hand och köpte hans suveräna Will Eisner-inspirerade bok ”Det var inte så länge sen…”.

spx2

Det är en del förlag och skolor som ställer ut, men tyngdpunkten ligger på de unga serie- och mangatecknarna. Såna som knåpar ihop egna tidningar – så kallade fanzines – som säljs i små upplagor.

spx3

Det var kul att återse förra årets hjältar: Hedvig, Maria och Carolina.

Jag och HH var överens om att det här måste bli en årlig tradition. Precis som förra året var spx en kreativ kick. Jag ville genast hem och teckna själv.