Archive for the ‘Singellivet’ Category

Dagen då alla andra firar kärleken

februari 14, 2013

Själv konstaterar jag att inget särskilt har hänt. Kan inte hjälpas. Läs gärna mitt Valentine-inlägg från ett tidigare år: Årets farligaste dag. Till alla goda vänner och andra som vill ha, ger jag i alla fall en

”Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?”

Annonser

Fotbollsfri zon

juni 27, 2012

Jag blev väldigt sugen på att gå på bio i kväll, så jag ringde min vän K. Men att få honom som sällskap var dömt att misslyckas, för det är tydligen nåt fotbollselände på TV i kväll igen. EM verkar vara oändligt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men för åtta år sen övergick ointresset i nån slags allergi. Då hade vi under några veckor en kille inneboende, som skulle göra praktik i närheten. Men på något sätt lyckades han smita ifrån praktiken och varje gång jag var hemma låg han i soffan och såg på fotboll. Mitt välkända tålamod var då som bortblåst.

Min bild av fotboll är att TV-rutan visar en grön plan där inte mycket händer under en och en halvtimme. Bollen skickas fram och tillbaka, men hamnar i stort sett aldrig i mål. Ändå skränar publiken konstant och kommentatorerna gapar för att överrösta dem. Om en spelare råkar peta på en annan, slänger sig denne ner på marken och vrider sig i påhittade plågor, för att om möjligt få frispark eller straff. Och när man tror att det äntligen är slut, blir det alltid förlängning och straffar, så vi som väntar på att se nåt annat får vänta i evigheter.

Den här bildmixen som jag har gjort, säger väl allt egentligen:

Inget illa ment mot alla fotbollsvänner, men låt mig slippa!

I år har jag tänkt så här i mitt stilla sinne: Här är jag – en kreativ och snäll singel-man, som inte ser på fotboll. Kvinnorna borde stå i kö utanför min dörr! Men inte är det så! Det är rätt konstigt, tycker jag.

Singelliv, del 5

maj 10, 2011

Den vackraste tjej jag någonsin sett stod i kön till incheckningsdisken på Bangkoks flygplats. Jag hade varit på semester där härom året och var på väg hem. Hon var lång för att vara thailändska, hade slank och fin figur och ett öppet och glatt ansikte som var ren perfektion. Hon kan inte ha varit mer än 18 år.

Det som störde bilden var att hon var på väg till Sverige tillsammans med en kortväxt man på 50+ med butter uppsyn. Jag kan ha förståelse för män som hittar kärleken utomlands, men de här två var sådana kontraster och åldersskillnaden fick mig att må dåligt.

Som singel bombarderas jag fortfarande av annonser från datingsajter på Facebook. Härom dagen möttes jag av den här. ”SÖKES – Äldre man”. Titta på bilden. Hur gammal är tjejen? 15? 16?

När jag var i Stockholm i februari hälsade jag på vänner i Rönninge en kväll. När jag efteråt klev på pendeltåget var vagnen nästan tom och jag gladde mig åt att kunna vara ostörd och läsa min bok. Friden varade bara några minuter.

I Tumba steg det på två tjejer som slängde sig ned på sätet mitt emot mig, trots att det fanns ett hundratal tomma platser att välja på. De började genast prata med mig. Jag förklarade att jag ville läsa min bok, men de gav sig inte. ”Vi tänker tjata på dig tills du slutar läsa”, sa de.

Tjejerna berättade att de var 20 och 21 år. Först ville de att jag skulle fotografera dem med deras mobiler. Sen berättade de att de skulle ha en grym kväll och frågade ut mig om allt möjligt. Jag visade bilder på mina barn och fick kommentaren att de alla såg ut som fotomodeller.

”Du är inte från Sverige, va?” sa den ena. När jag svarade att jag var svensk, sa hon att jag hade italienska ögon. Sen frågade hon försynt om jag ansåg att en 20-åring skulle kunna vara ihop med en man i min ålder. ”Nej” sa jag. ”Det är nog lite väl långt ifrån”.

Det där var det närmaste jag har varit en invit på flera år. Synd att hon inte var lite äldre…

Singelliv, del 4

mars 12, 2011

När man blir singel utan att ha bett om det, ändras snart en del vanor – inte minst matvanorna.

Idag var jag i affären och föll för erbjudandet att köpa fem enportionsrätter för 99 kronor. (Inte för att jag äter sånt särskilt ofta. För det mesta lagar jag min mat själv, även om urvalet är rätt begränsat.) Eftersom jag har hundratals kassar hemma, brukar jag om möjligt ta hem maten utan att köpa kasse, så idag balanserade jag högen med Finduslådor och en del annat på vägen ut ur butiken. Flera personers överseende leenden fick mig att känna mig som ”en sån där stackars singel”.

Sånt där äter jag bara när jag har som mest bråttom. Annars blir det ofta pasta i alla möjliga varianter. Inte för att det är det enda jag kan laga, utan för att jag verkligen älskar pasta. Dessutom går det snabbt att laga. Som singel börjar man inte tänka på mat förrän man är hungrig och då är det inte läge att välja mat som tar en timme eller mer att fixa till.

Nån enstaka gång, när jag inte har för mycket annat att göra, kan det hända att jag gör en köttgryta eller nåt annat som kräver lite mer tid. När jag lagade Korv Stroganoff härom sistens, läste jag fel på receptet och tog 2 dl vetemjöl i stället för 2 matskedar. Kunde inte fatta att hela röran blev som cement.

Min vän K gjorde för en del år sen en undersökning om ungkarlars matvanor – delvis med överraskande resultat. Att laga fiskpinnar i brödrosten är ju en klassiker, men vad sägs om att koka korven tillsammans med makaronerna eller att steka falukorven direkt på plattan? För en man handlar tänkandet i köket till stor del om att inte alstra för mycket disk, eftersom det är så dödens tråkigt att diska.

Så där djupt i ungkarlsträsket har jag inte sjunkit än, som tur är. Men visst – lite fler rätter på menyn i framtiden skulle inte skada.

Singelliv, del 3

juni 18, 2010

När jag var 17 år skulle jag och en kompis få besök av två tjejer från Kumla en helg. Vi stockholmare hade nog hoppats på ett visst mått av romantik den helgen, men de drömmarna gick upp i rök.

Så fort vi hade mött upp tjejerna på Centralen deklarerade de att nu skulle det shoppas. Det var min första erfarenhet av att shoppa med det motsatta könet och det blev en chockartad upplevelse. Efter att ha hängt med runt till alla tänkbara butiker under 4-5 timmar var både jag och min kompis mer uttröttade än efter den tuffaste gymnastiklektion.

Om man sen som jag har haft en fru och fyra döttrar, har det dumsnälla tålamodet eroderats ner ordentligt genom åren. Nu är det så gott som obefintligt. Jag har helt enkelt tillbringat för många timmar av mitt liv utanför olika provrum. Ett plus i singellivet är att jag har klarat mig ifrån sånt under några år.

Igår gick jag på stan med min dotter Malin för att titta på allt spektakel runt kungliga slottet. När vi gick nedför Kungsgatan föreslog hon att vi skulle korsa gatan. Jag tyckte det var bättre att gå på solsidan, men hon hade siktat in sig på en butik på andra sidan. Hon skulle ”bara” prova en klänning. Det tog drygt 15 minuter.

Jag stod och hängde utanför affären på skuggsidan av Kungsgatan och önskade mig långt bort. Då kom det en tjej i 25-30-årsåldern förbi på trottoaren. Hon var klädd i ett linne med ovanligt generösa ärmringningar. Hon hade ingen behå och hennes bröst guppade fritt och halvvägs utanför linnet.

Man måste nog ha levt i det påtvingade singellivets celibat under några år, för att förstå hur trevlig den lilla episoden var. Som en värmande solglimt på skuggsidan. Jag lider troligen av en svårartad bröstabstinens.

Men det var inget fräckt, besvärande eller utmanande. Bara en liten skymt i vardagen. Den kommer jag att leva länge på.

Singelliv, del 2

maj 15, 2010

När jag blev tvingad in i singellivet, började den mörkaste tiden i mitt liv. Under mer än ett år dominerades min tillvaro av grubblerier och eländestänkande. Jag kände mig helt värdelös och undrade varför jag över huvud taget hade blivit född.

Till slut kom jag till sans och bestämde mig för att det fick räcka med tråkigheter. Jag ville använda min energi till bra saker i stället, även om jag fortfarande kände mig lite skör.

Ett par månader senare fyllde jag 50, vilket var en absurd upplevelse eftersom jag liksom Bryan Adams känner mig betydligt yngre. Men jag ville i alla fall fira tilldragelsen. Jag hyrde konserthuset och ordnade en musikfest.

Festen blev helt fantastisk. 100 gäster från när och fjärran kom och många av dem medverkade i festkonserten. Det blev en helkväll med sång, musik, dans, tal och olika upptåg.

För mig som hade varit så långt ner i botten, var det en otrolig upplevelse att höra alla sångerna och alla goda ord. Och jag blev väldigt rörd över att så många ville komma för min skull.

Så här efteråt kan jag se att min fest blev den slutgiltiga upprättelsen för mig, då jag fick klart för mig hur många som tyckte om mig och ville förgylla min dag. Då försvann de sista resterna av mörka tankar om mig själv.

Min vän R gjorde festens kanske märkligaste inslag. Hon framförde en specialkoreograferad dans – utan musik! Den kändes rätt konstig, men berörde mig väldigt starkt. Under dansen lästes en kort text, som jag senare fick av henne på en liten tavla.

Just den där texten sammanfattar vad min fest kom att betyda för mig. Tavlan står på mitt nattduksbord och jag ser på den varje kväll innan jag somnar. Den påminner mig om att jag har goda vänner och att jag aldrig mer ska nedvärdera mig själv.

Singelliv, del 1

mars 29, 2010

När man som jag har blivit singel utan att ha valt det själv och det har gått några år, dagdrömmer man om en ny kvinna och vem det skulle kunna bli. Det finns ett tomrum i livet som behöver fyllas.

En sak som irriterar mig, är när jag blir ovälkommet påmind om min situation. Det händer varje gång jag loggar in på Facebook. Eftersom jag har angett att jag är singel blir jag tydligen utvald att alltid ha annonser för datingsidor i marginalen. De senaste veckorna har min sida prytts av ett 20-tal olika annonser. Här är några av dem.

Det skulle vara mindre störande om tjejerna inte såg ut att vara i 18-årsåldern. Ibland – som här ovanför – har de dessutom antingen missat att klä på sig långbyxorna eller ”råkar” ha en iögonfallande urringning.

I de två annonserna här under blir man lovad att få dejta en modell. Det verkar lite orealistiskt, tycker jag. Eller också har de tröttnat på att jobba med killar med rutor på magen, vem vet?

I nästa rad av annonser erbjuds ryska kvinnor. Är de särskilt eftertraktade? En förklaring ges i annonsen längst till vänster. De är inte så komplicerade och feministiska som svenska kvinnor.

I annonsen här nedanför lockar man med ”Hot Swedish Women”. Själv tycker jag att det är märkligt att annonsen om svenska tjejer är på engelska. Annonsen till höger gör mig bara trött. Jag hoppas att inte alla de tusentals kvinnor som väntar på mig har opererat brösten till såna proportioner.

Ser man på! Här nedanför ser tjejerna ut att ha passerat 20-årsstrecket. Det talas till och med om en långvarig relation. Och att träffa en ”rolig kristen singel” vore kanske inte så dumt, även om det finns folk som tror att såna inte existerar.

Jag ska väl hitta nån så småningom (som är några år äldre). Tills dess får jag stå ut med annonserna.

Årets farligaste dag

februari 14, 2010

Så är den här igen – Alla Hjärtans Dag. Den här dagen är årets farligaste för den som liksom jag är ofrivillig singel.

För bara några år sen var det här en dag då man på sin höjd skickade ett kort till nån man tyckte om, men nu har den upphöjts till en slags högtidsdag då man ska göra något mycket speciellt med sitt livs kärlek. Men för den som inte har någon, ligger det nära till hands att det här blir ”tycka synd om sig själv-dagen” i stället.

Jag konstaterar att den 14 februari är här igen – och att jag fortfarande är ensam. Hmm. Kanske får jag skylla mig själv att jag ställer för höga krav, men jag är inte ute efter att träffa ”någon”. Jag vill  träffa ”Den Rätta”. Trots att det dröjer tror jag säkert att det kommer att hända en dag. Den som väntar på nåt gott…

Men idag, när alla andra firar kärleken, får man passa sig så att man inte blir deppig eller börjar tro att man inte är något att ha. Såna tankar får man mota bort och hålla ut tills dagen har passerat.

Möjligen kanske jag unnar mig en stunds lidande framför en romantisk film. Men sen ska jag vara stark och positiv igen.

Frusna vårkänslor

mars 27, 2009

snow

I förra veckan var det solsken och nästan barmark – till och med här på småländska höglandet. Det var utan tvivel vår i luften. Men härom dagen vände det igen. Nu är det 1 dm snö och det kommer bara mer. Jag har hört talas om aprilväder, men hallå – det är ju inte ens april än.

När jag tänker på vårkänslor associerar jag förstås direkt till kärlek och lyckan med att vara två. Även på det området känns det ganska så tillfruset. Det är nu fyra år sen jag blev singel utan att själv ha valt det. I vårt land är den parten som inte vill skilja sig totalt rättslös.

Somliga vänner verkar tycka att jag är jättekonstig som ännu inte har en ny relation. De har slutat fråga, eftersom svaret alltid är att inget särskilt har hänt. Anledningen till det är enkel ur mitt perspektiv. Jag är inte ute efter ”någon”. Nej, jag vill ha ”den rätta”.

En fredagskväll när huset kändes lite extra ödsligt, skrev jag på Facebook att jag ”gärna hade haft sällskap i kväll”. Jag fick direkt en kommentar från en kompis som skrev ”Vad hindrar dig?”. Ja, det var väl en samvetsfråga, förstås. Vad gör jag själv för att nåt ska hända? Om man bor i ett litet samhälle och aldrig går på krogen, hur hittar man nån då?

En nybliven cybervän tipsade mig om singelkvällar i Gullbranna. Jag svarade att jag nog först måste analysera hur desperat jag är, innan jag går på nåt sånt. Egentligen känner jag mig inte särskilt desperat, men å andra sidan har jag inte nån lust att leva ensam jämt.

Jag antar att jag väntar på det mirakel som den verkliga kärleken är. Och lika säkert som att våren snart är här på riktigt, kommer kärleken en dag. Det hoppas jag i alla fall…