Archive for the ‘Teknik’ Category

Liv & död

oktober 12, 2011

I förra veckan dog Steve Jobs. När jag fick höra det kände jag mig berörd till ungefär 10 procent.

Steve Jobs var ju VD på Apple och var en nyckelfigur i datorutvecklingen under många år. Själv är jag en trogen Mac-användare och skulle aldrig ha en PC i mitt hus, så visst tyckte jag det var en smula sorgligt att höra om dödsfallet.

Men när sedan Internet, Facebook och Instragram började översvämmas av bilder på Jobs och när massor av människor uttryckte sin sorg, tyckte jag att det gick till överdrift. Det verkade som nån slags frälsare hade avlidit.

Idag fick jag se en bild som bekräftade det jag kände. Här är den.

Den där bilden tycker jag ger lite perspektiv på saken. Visst är det sorgligt när någon går bort, men samtidigt är det väl det enda vi kan vara helt säkra på i livet – att vi en dag ska dö. Att massor av människor dör av svält eller andra katastrofer borde väl vara betydligt allvarligare än att en enda person dör. Apple kommer i alla händelser att överleva.

Härom dagen hittade jag det här citatet på nätet: ”10 years ago we had Steve Jobs, Bob Hope and Johnny Cash – Now we have no Jobs, no Hope and no Cash.” Låter lite väl deppigt, tycker jag.

Det är upp till dig och mig att göra nåt vettigt av livet, hjälpa och uppmuntra andra och sprida kärlek. Då kan vi den dag våra liv slutar se tillbaka och veta att våra liv betydde nåt, även om vi inte hette Steve Jobs.

Annonser

Hela världen i min hand

januari 2, 2011

Jag är inte särskilt prylfixerad och har inget behov av att ha det senaste av allting för att må bra. Men det finns en sak som under lång tid har väckt mitt ha-begär: En iPhone.

I slutet av året som gick blev det äntligen dags. Efter lång väntan anlände min iPhone 4 med posten. Den är en helt fantastisk apparat. Tänk att ha tillgång till internet, facebook, youtube och en massa annat genom att bara nudda vid en symbol på displayen. Och att dessutom ha all min musik lika lättillgänglig. Mina frågor får snabbt svar och jag kan nå alla mina kontakter via telefon, sms eller mail hur enkelt som helst.

Jag behöver inte ha några foton i plånboken längre, för jag har ett helt album i min iPhone. Och vill jag fotografera så gör den det också – med eller utan blixt.

Igår kom den första missräkningen. Jag hade ställt in väckning kl 18.00 på min iPhone, för att hinna till nattjobbet till kl 19.00. Men den ringde aldrig och jag försov mig till 20.00. Aj aj aj. Men idag fick jag veta att nån slags årsskiftesbugg hade drabbat alla iPhones på det där sättet och att problemet ska vara löst under morgondagen. Skönt!

Idag var jag hemma hos goda vänner och fick tips om en intressant musikupplevelse. Ett gäng killar i North Point Community Churh har lånat ihop ett antal iPhones och iPads, laddat ner olika musik-appar och spelar julsånger som en hel orkester. Och eftersom julen inte är utdansad än, vill jag bjuda dig på samma upplevelse. Du har den här nedanför.

Försenat jubileum

oktober 28, 2010

Den 4 oktober var det tre år sedan jag startade min blogg. Och precis den dagen blev det nåt fel med mitt bredband. Nu har jag levt avskuren och i mörker i drygt tre veckor, men igår eftermiddag kom äntligen en tekniker och fixade det hela. Så nu är jag tillbaka.

Mitt bloggjubileum kommer alltså lite för sent, men jag kör det ändå. Dessutom är det här mitt 200:e blogginlägg. Det är väl ingen som har läst alla och somliga läsare har kommit till på sistone, så jag tänkte tipsa om en del guldkorn från de här tre åren.

Här nedanför kommer ett antal små bilder. Varje bild går att klicka på, så du kan alltså komma till en hel rad inlägg härifrån. Jag är ju en riktig filmnörd, så här är länkar till fyra av mina filminlägg:

Jag råkar ofta in i komiska situationer och gör bort mig på olika sätt. Här är några inlägg som många har skrattat åt:

En hel serie blogginlägg handlar om min digitala konstsamling. Här är två av dem:

Det händer då och då att jag lyckas ta några bra bilder med min lilla digitalkamera. Då kan de hamna på bloggen:

Här är ett par av mina inlägg i ämnet musik:

Jag är mest ute efter att skriva sånt som roar och uppmuntrar. Men visst händer det ibland att jag lägger en åsikt om nånting. Alltid retar det nån:

Mest av allt vill jag påminna om att vi kan må mycket bättre genom att tänka positivt och uppmuntra varandra:

Hoppas du har en stund över för att titta igenom länkarna. Om inte kan du alltid komma tillbaka senare.

Tack till alla er som brukar läsa min blogg. Du vet väl att du alltid kan komma till startsidan genom att klicka på Ditt & Datt-bilden längst upp. Och i högerspalten kan du se vad jag har skrivit under de olika kategorierna.

Välkommen tillbaka och tipsa gärna andra genom att skicka dem den här adressen: https://gladatony1.wordpress.com/

Surfing på bussen

juni 15, 2010

Det är första dagen på sommarens första semesterperiod och jag är på väg till Stockholm. Och precis som jag skrev i mitt förra inlägg, lämnade jag bilen hemma och tog en buss i stället.

Det var en glad överraskning att bussen har internetuppkoppling. Här sitter jag och surfar hur smidigt som helst, utan störningar av alla måsten där hemma. Jag hinner till och med blogga!

Det är ingen sommar utan en tur till vår stolta Huvudstad. Där ska jag träffa både släkt och vänner och hinna strosa på stan med min lilla kamera. Jag kanske till och med får en skymt av prinsessbröllopet, men det lär nog vara trångt på stan den dagen.

Den senaste tiden har det varit grått väder och mer blöta än någon kan önska. Men idag, på min första semesterdag, skiner solen från en klarblå himmel men några enstaka molntussar. Just nu passerar jag Brahehus och en vidunderlig utsikt över Vättern. Sveriges vackraste väg? Allt känns helt rätt. Stockholm – here I come!

Vadå – jag dyster?

mars 4, 2010

När jag gick i 4:an kom min klasskompis Per en dag till skolan med ett ex av Svenska MAD. Han bläddrade i den på rasten, men lät ingen annan titta. ”Det är för sjuk humor för er”, sa han.

Den kommentaren ökade bara min nyfikenhet. Snart blev jag själv en ivrig läsare och intresset höll i sig under rätt många år. Tidningen stod verkligen för sin egen speciella humor – men den var nog mer udda då än den skulle vara nu.

MAD:s framsida pryddes ofta av omslagspojken Alfred E Neuman, som med ett ständigt leende och glugg mellan framtänderna proklamerade sitt valspråk: ”Vadå – jag dyster?”.

Den senaste tidens händelser har fått mig att tänka på det där citatet och på hur det ofta stämmer in på mig själv. Det kan vara lätt att tro att en sån som jag, som ständigt argumenterar för ett positivt tänkande, skulle vara besparad från de eländen som drabbar de flesta andra. Så är det inte.

I helgen som gick föll det en snöflinga för mycket. Plötsligt brakade det till och hela altantaket rasade in. Igår skakade bilen på ett konstigt sätt och karossen hängde snett över högra bakdäcket. Jag vill inte gärna tänka på vad det kommer att stå på räkningen från verkstan. Ändå påverkades inte mitt goda humör särskilt mycket.

Men när min fru stack för några år sen och samtidigt förvandlade mig till singel, var det början på ett helt år av deppande och eländestänkande. Och nyligen, när det återstod en vecka till vår caféshow, och bara drygt 10% av biljetterna var sålda, då kände jag mig rätt uppgiven.

Jag vande mig så småningom vid ensamlivet. Och båda våra caféföreställningar blev utsålda. Att huset och bilen rasar är smällar man får ta. Att vara dyster hjälper inte det minsta, men en positiv attityd rundar av de skarpa hörnen i livet.

Semlan som blev mitt fall

februari 25, 2010

Ibland råkar jag in i löjliga situationer och andra gånger råkar jag ut för saker på grund av mitt eget löjliga beteende. På begäran ska jag nu berätta vad som hände mig igår.

Jag hade en mycket avspänd förmiddag innan jag skulle åka och hämta min dotter Ida i Jönköping prick klockan tolv. Men tidsoptimist som jag är tog jag det lite för lugnt och upptäckte plötsligt att det var dags att åka. Jag skulle hinna om jag hoppade över dagens viktigaste mål – frukosten.

Jag gjorde mig redo för att åka iväg på fastande mage, men vid ytterdörren ångrade jag mig. Det måste finnas något som jag kunde äta för att inte alldeles förgås av hunger. Och tänka sig. I kylskåpet stod en kartong med en semla. Sagt och gjort. Jag tog den med mig och gick ut och startade bilen.

Det har ju snöat en hel del under lång tid, så vår gata är sig inte lik. Den är betydligt smalare än vanligt och jag var omgiven av höga snövallar när jag körde ut bilen med ena handen på ratten och semlan balanserande i den andra.

Det sägs ju att män inte kan göra två saker samtidigt och den här gången stämde nog det påståendet. Eller också var det hungern som var orsaken. Jag måste ha haft mer fokus på semlan än på vägen, för jag körde långt in i en snödriva och fastnade. Bara 20 meter hemifrån!

Jag satte igång med att frilägga bilen med en liten snöskyffel och tog emellanåt en tugga av semlan. Efter 45 minuter hade jag flyttat så stora mängder snö att man såg det mesta av bilen. Och i det läget kom min vän Ro och drog loss mig med sin bil och en bogserlina. Slutet gott allting gott.

Sensmoral: Bättre en semla i handen… Äsch, glöm det!

Kärlek på lång distans

december 6, 2009

På det glada 80-talet utökades min brorsas LP-samling med en hel del bra musik. På det sättet lärde jag till exempel känna Sade och den kärlek som uppstod då har hållit i sig genom åren.

En annan upptäckt var nån slags syntpopgrupp som hette Rah Band. Soundet var elektroniskt och säkert väldigt häftigt på den tiden. Det fanns en speciell låt på skivan som jag fastnade för – Clouds across the moon. Jag spelade in den på ett band, men när kassettbandspelare och freestyles blev något forntida glömde jag bort låten.

Härom veckan blev jag påmind om den igen av min vän K, som hade hittat den på nätet. Så jag gjorde själv en sökning och lyckades köpa den som Mp3. Det blev ett kärt återhörande.

Idén till texten är fantastisk. Den sjungs av en kvinna som längtar efter sin älskade som är långt borta – ett tema många kan känna igen sig i. Men här har man mångdubblat problematiken genom att mannen befinner sig på Mars. Det hela utspelar sig nån gång i framtiden och 80-talssyntarna bildar en kall och elektronisk bakgrund till storyn.

Kvinnan ringer genom nån framtida teknik och får prata med sin man på Mars. Hon berättar att hon längtar efter honom och inte står ut med att vara själv. En datoriserad röst meddelar plötsligt att kontakten med Mars har brutits. Och kvinnans kommentar får mig nästan att fälla en tår: ”OK, thank you. I’ll try again … next year”.

Kan man tänka sig nåt sorgligare? All saknad man själv kan känna blir ganska överkomlig i jämförelse med detta. Och även om historien är ren fantasi känns det fint att jag i alla fall inte har det SÅ illa.

Det finns en video på YouTube som är så överdriven och knäpp att man inte kan koncentrera sig på texten. Så här är en annan där sången är i huvudrollen:

Etta nolla nolla!

maj 20, 2009

100

Detta, mina damer och herrar, är mitt blogginlägg nr 100! Det känns helt fantastiskt och måste firas med tårta. Dessutom passerade antalet besökare 10.000 i söndags natt. Och det finns fler anledningarna till att det här är en spännande dag. Den första dagen på resten av mitt liv. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag…

Dagen till ära har jag kompletterat en del av mina filmkommentarer med trailers, så det kan löna sig att titta bakåt i bloggarkivet. I spalten här till höger går det att söka, antingen på månad eller via kategorierna. Om du inte ser nåt i högerspalten, klicka i den röda bilden med ”Ditt & datt” här ovanför.

ballonger

Nytillkomna läsare har antagligen missat många godbitar som kommit till sedan oktober 2007, då jag började blogga. Många gillar till exempel att läsa om när jag har gjort bort mig. Här är ett par tips: En icke-praktikers vedermödor, När mitt finger gjorde ett snedsteg och Mitt bilointresse. Och mina dramatiska upplevelser i Sjukvård för hårdhudade och uppföljaren Kan man skratta ihjäl sig? har fått somliga att nästan göra just det.

Som stockholmare i förskingringen har jag lärt mig uppskatta min födelsestad mer och mer. Vill du ha en dos lovsång om Huvudstaden och se lite fina bilder, kan du kolla här: Hatten av för Huvudstaden, Fotosafari i storstadsdjungeln och Stockholm från solsidan.

Inlägg som jag själv tycker är viktiga är positiva injektioner, som kan påminna oss om att det går att stiga ut ur den gråsvenska deppigheten. Läs till exempel: Rätt sida, Jakandets lov, Miljonär-tänkandet och Hinkvis. Eller mitt recept på hur man kan få kärleken att fungera.

För att fira denna stora dag extra mycket, ska jag dela med mig av ett fantastiskt filmklipp som jag hittade på Emanuel Karlstens blogg. Se hela klippet! Du kommer inte att ångra dig.

Snittad fjäril

april 2, 2009

skalpell

Här på Småländska höglandet har vi en klimatzon som motsvarar Gävle ungefär. Så när andra har jublat över våren, har vi fortfarande haft det ganska kylslaget. Men nu är jag själv övertygad. Den är här!

Idag gick jag på promenad i vårsolen. Bina svärmade utanför grannens kupor och jag fick se en fjäril! Då tänkte jag att våren verkligen har kommit.

Den där fjärilen fick mig att tänka på nåt som hände mig för länge sen. Jag hade tagit en bild av en precis likadan fjäril och den var så bra att den skulle få vara med på omslaget till en tidning. Jag lämnade in min diabild och väntade ivrigt på att få se bilden i tryck.

Bilden blev fin på tidningsframsidan, men den glädjen försvann när jag fick tillbaka mitt dia. Någon måste ha råkat köra en skalpell genom det – en diagonal skåra genom hela bilden. Om ett dia blir förstört, anses det vara en ganska allvarlig förseelse. Då finns det inget annat original att göra ett nytt ifrån.

Jag frågade några fotografer om råd och fick hjälp att kolla i Bildleverantörers Förenings prislista. Det här var nån gång på 80-talet och då skulle ett förstört eller borttappat dia ersättas med 1.000 kronor. Jag meddelade detta till tidningen.

Efter nån timme fick jag ett telefonsamtal från en sällsynt brutal chefstyp. När jag svarade röt han: ”Om du begär 1.000 kronor kommer du aldrig mer att få en bild publicerad här!” Så det blev tyvärr mannen med makten som fick som han ville.

Jag har trots allt behållit det där förstörda diat i alla år. Nu finns det ju rätt mycket större tekniska möjligheter. Så nyligen scannade jag in bilden och gjorde en noggrann retusch i Photoshop. Och simsalabim: Bilden ser felfri ut igen. Slutet gott – allting gott.

butterfly1

Mitt bil-ointresse

oktober 13, 2008

Jag har aldrig varit intresserad av bilar. I alla fall inte mer än att de ska fungera när man behöver dem och möjligtvis tankas nån gång ibland. Jag tycker att motorer, prestanda och extrautrustning är mördande som samtalsämnen.

Det här ointresset gör att jag inte hälsar på folk jag känner när jag är ute och kör eller promenerar. Jag känner helt enkelt inte igen deras bilar. Jag vet möjligen färgen på någon enstaka bekants bil. Detta gör nog att jag verkar lite nonchig emot folk, som tycker att jag väl åtminstone kan vinka lite när de kör förbi.

Det där med att inte känna igen bilar har ibland försatt mig i ganska löjliga situationer. En gång stannade jag utanför Åhléns i Borås för att gå in och handla. När jag kom ut igen och satte mig, kände jag mig plötsligt väldigt vilsen och undrade om jag hade blivit allvarligt sjuk. Det var nåt som inte stämde. Det såg inte ut som det brukade i bilen. Det visade sig att jag hade satt mig i en annan likadan röd bil, som stod parkerad bakom min!

Några år tidigare hade jag hälsat på mina vänner i Skåne. De höll på att måla om hemma, så jag erbjöd mig att åka och handla mat. Jag lånade deras bil och körde till ett stort köpcenter. När jag hade handlat och kom ut, hade jag ingen aning om var bilen stod. Parkeringen var gigantisk och sträckte sig runt flera sidor av köpcentret. Jag visste bara att deras bil var vit, liksom majoriteten av alla bilar på parkeringen.

Efter att planlöst ha letat i en dryg halvtimme, ringde jag mina vänner och fick veta vilket registreringsnummer bilen hade. Sen tog det väl ungefär lika lång tid till innan jag äntligen hittade bilen.

En annan gång var jag och jobbade med min vän Fotografen i Motala. När vi var klara sent på eftermiddagen hade det fryst på och bilen var täckt av frost. Inte nog med det – låset hade frusit. Jag stod en lång stund och pillade med låset och så småningom fick Fotografen se att jag var kvar. När han såg mitt problem, kom han ut med en burk låsolja och sprayade.

Trots våra gemensamma anstängningar, var det lögn att få upp låset. Jag började ställa in mig på en övernattning i Motala, när vi plötsligt kom på vad problemet var. Jag hade försökt låsa upp Fotografens bil, som var av samma färg och modell som min. Och dessutom hade han under en lång stund försökt hjälpa mig med detta. Slutet gott, allting gott.