Archive for the ‘Tjocka släkten’ Category

Evig kärlek

oktober 15, 2015

Evig001

”Kärleken är evig när vi är tillsammans.” Så sjöng Lena Philipsson när hon debuterade i Melodifestivalen 1986. Men evig kärlek är väl för de flesta en utopi, på sin höjd en floskel i en schlagertext.

I Sverige är det vanligare att kärleken är bräcklig och skör. Under 2014 gifte sig 47.000 par, medan 24.000 äktenskap slutade i skilsmässa. Rätt dåliga odds för det eviga.

Evig002

Som kontrast till dessa dystra siffror är jag just nu i Stockholm och firar mina föräldrars diamantbröllop. Idag har de varit gifta i 60 år!

Mina föräldrar är på många sätt mina hjältar och förebilder. Inte minst genom att ha lyckats med den eviga kärleken. Genom att tro på den och satsa på den både i ”nöd och lust”. Jag är också tacksam för att de har varit gifta i alla år – ett sätt att visa att man tar kärleken på allvar, utan att hastigt kunna lämna sin partner om det skulle kännas trist under en period.

Evig003

Det där har gjort att jag och mina syskon har växt upp i största möjliga trygghet och i en riktigt härlig miljö och atmosfär. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle hamna i ett läge med plastföräldrar och halv- eller kvartssyskon.

När Gudrun Schyman gapar ut sitt slagord ”Död åt kärnfamiljen!”, känns det som ett angrepp mot det som har varit så positivt i mitt liv och som har format mig till en trygg person. Som om det vore fel på mig.

Evig004

Jag är säker på att många andra har haft en fin uppväxt och jag skulle aldrig säga ”Död åt” deras sätt att leva. Men jag är glad för min lyckliga bakgrund, för att mina föräldrar både gav mig livet och alla mina trygga barnaår.

Så för mig är det verkligen värt att fira att de har lyckats med den eviga kärleken. Grattis Mom & Dad!

Annonser

Stockholm har blivit kallt

januari 21, 2013

sthlmvinter1

I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Så sjöng Orup i sin sång ”Stockholm” och jag kan skriva under på alltihop. Jag är född i Stockholm och åker rätt ofta hit och hälsar på. Här bor mina föräldrar, mina syskon och två av mina barn. Och just nu är det kallt här. Kanske inte på det sätt som Orup menade.

sthlmvinter2

När jag är i Stockholm och det är vackert väder, brukar jag ge mig ut med min lilla kamera och jaga fina bilder. Så i lördags var det dags igen.

sthlmvinter3

Det var illkallt på stan – typ 18 minusgrader eller så – och det bet i kinderna. Vid Strömmen var det många som tog bilder i eftermiddagssolen.

sthlmvinter4

Jag tog av mig ena vanten och tog ett par bilder. På några sekunder började det värka i handen och fingrarna blev stela som fiskpinnar. Det blev i alla fall ett par fina bilder.

sthlmvinter5

Strax efter råkade jag stöta på min dotter Malin och hennes David som stod och hoppade i kylan. Vi bestämde oss för att smita in nånstans där vi kunde värma oss. Strax intill Stortorget ligger Café Sten Sture. Nere i deras källarvalv var det varmt och skönt och det blev ännu bättre med semlor och varm choklad med vispgrädde.

sthlmvinter6

När vi hade tinat upp och kom ut igen, hade solen redan börjat gå ner. Så det blev en kort fototur. Men ibland är det ju så att ”underbart är kort”.

sthlmvinter7

Full fart och festligt

juli 11, 2011

Mina blogginlägg brukar inte handla om vad jag har gjort sen sist, men nu får jag göra ett undantag. Det har hänt så mycket nu på försommaren och därför har jag inte skrivit här på över en månad. Men skärpning utlovas.

Den 7 juni föddes mitt femte (!) barnbarn. Hon är jättefin och heter Sigrid, som ungefär betyder ”segerrik skönhet”. I förra veckan var jag några dagar i Falun för att träffa både henne, storasyster Selma och föräldrarna Anna och Richard.

Just i dagarna då Sigrid föddes var det full fart. Jag lyckades pricka in studentfester både i Stockholm och hemma i Småland mellan arbetspassen på mitt nattjobb. Det blev tårta i långa banor och en massa annat gott förstås.

Sen närmade sig sommarens STORA händelse. Min dotter Malin skulle gifta sig med sin David den 2 juli. Tiden innan präglades av förberedelser inför den stora dagen. Det blev full fart in i det sista, men jag lyckades anlända minuterna innan vigseln skulle börja, då jag skulle föra Malin fram till den blivande maken, hans best man och prästen.

En överraskning för bröllopsgästerna var att vigseln hölls utomhus. Strax intill kyrkan fanns ruinen av en gammal fornkyrka. Av den fanns det bara en låg mur kvar och man hade placerat ut enkla träbänkar – eller egentligen kraftiga plankor – att sitta på. Det blev en speciell och härlig stämning och väldigt fint alltihop.

Bröllopsfesten kunde inte ha varit mer perfekt. En fullsatt festsal, god mat, bröllopstårta i många våningar, en lång rad fina tal och en massa andra roliga inslag.

När jag såg på brudparet, tänkte jag att det är fantastiskt att se när en kille och en tjej passar så perfekt ihop. Då är kärleken verkligen värd att fira. Det tror jag att alla som var med på festen håller med om.

Tips för pysslingar

maj 26, 2011

I mitt förra inlägg skrev jag om stolthet. Och en sak är klar: Om man är förälder är man väldigt ofta stolt över sina barn. Ibland utan nån särskild orsak, men ibland med all rätt.

Jag är stolt över att alla mina barn har fått en stor dos kreativitet. De skriver låtar, sjunger, dansar, spelar teater, fotograferar och mycket annat. Flera av dem pysslar och gör egna heminredningsdetaljer. För min äldsta dotter Elin har det blivit något av en livsstil. När man hälsar på hos henne möts man alltid av nåt nytt som har kommit till.

Elin har sedan några månader tillbaka en blogg där hon delar med sig av sina idéer och berättar hur hon har tänkt och hur olika saker har kommit till. Och om man inte vill pysslar själv, kan man beställa sköna ting av Elin.

När Husqvarna nyligen skulle lansera ett nytt kök på sin hemsida, bad de att få länka till Elins blogg. De tyckte att den var så inspirerande.

klicka här och låt dig inspireras du också!

Den här lilla dekorationen under en lampskärm hos Elin, påminner mig om ett av mina tidigare blogginlägg. Det hittar du genom att klicka här.

Stresstid och julefrid

december 29, 2010

Du kanske anser att den glada julen redan är slut, slut, slut. Men det är den inte! Inte i min bok. Det ska vara mycket jul! Om det finns nån som sjunger med extra helhjärtat i Adolphson & Falks ”Mer jul”, så är det jag.

Det enda jag skulle vilja förbättra är tiden innan jul. Jag som är tidsoptimist tycker alltid att det är så långt kvar – flera veckor kvar till julafton,. Men så upptäcker jag plötsligt att det är fyra dagar kvar, att jag inte har julstädat, gjort årets julkort eller slagit in några julklappar.

Om man som jag har fem barn, som i de flesta fall har äkta eller oäkta män och barn, finns det många som det ska köpas klappar till.

Nåväl, all stress före jul får ett välkommet avslut på julafton. När jag slår mig ner framför Kalle Anka på TV känner jag att jag är i mål och att julefriden motar bort alla stressymtom.

På senare år har jag allt oftare lyckats se en annan julklassiker: Tage Danielssons suveräna Karl-Bertil Jonssons jul. Den utspelar sig i en tid ”då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse” och handlar om 14-årige Karl-Bertil, som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga.

Karl-Bertil Jonsson borde inte bara vara någon som vi ler lite åt på julafton, utan ett föredöme för oss alla. Att tänka på dem som är ensamma och har det svårt och att dessutom göra något för dem är ju nästan bortglömt, verkar det som. Att se bort från sina egna små bekymmer och vara en medmänniska borde vara något helt naturligt. Året runt!

I kväll ska jag fira min tredje julafton för i år, så jag tycker inte det är för sent att önska er alla en…

Rätt glasögon inför framtiden

september 3, 2010

Förra lördagen var jag på en festlighet i Stockholm. Min kusin var conferencier och skötte det hur bra som helst. En sak som hon sa lite i förbigående klistrade sig fast i min hjärna. Så här sa hon:

”Framtiden ligger framför oss!”

Du kanske tycker att den självklarheten inte är särskilt imponerande. Men jag anser ändå att den är en sanning som tål att tänka på. Framtiden ligger faktiskt framför oss. Det tycker jag är hoppfullt.

Den som har haft det tufft ett tag kan lägga detta till handlingarna och hoppas på att framtiden har något bättre att bjuda på. Efter regn kommer som bekant solsken.

Härom dagen hörde jag någon säga ungefär så här: ”Ungdomar är personer som har alla besvikelser framför sig.” Vilka tråkiga och osunda ord. Jag protesterar! Den som går genom livet med den typen av kommentarer är i stort behov av att byta glasögon.

Den som vågar byta negativa och nedbrytande tankar mot ljusa och positiva, har allt att vinna. Då ser man framtiden an med förväntan och nyfikenhet och mår otroligt mycket bättre.

Vi kan givetvis inte veta ett dugg om framtiden. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss och ingen av oss kan veta med säkerhet att vi lever i morgon. Ändå är det möjligt att se ljust på framtiden.

Om vi möter varje ny dag med positiv förväntan, är chanserna stora att vi lägger märke till alla bra saker som händer. Vi kan också se möjligheter som vi kanske hade missat helt om vi använt vår energi till att beklaga oss.

Dagarna som har gått går inte att göra ogjorda. Men framtiden ligger framför oss. Vi kan när som helst göra ett nytt avstamp, resa oss ur negativa tankar och smitta av oss med en positiv attityd i stället. Välj rätt framtid!

På villovägar med systrarna B, del 2

augusti 11, 2010

Igår åkte jag till Örebro för att hämta en bäddsoffa hos min dotter Anna. En bilresa kan (som Askungen säger) vara ”tråkig och trist och tråkig…”, men ”alldeles underbar” om  man har sällskap i bilen.

Det råkade bli så att systrarna B följde med på resan precis som på den förvirrade Skåneturen som jag skrivit om tidigare. De två yngre systrarna – A och B – skulle till Frizon-festivalen. Storasyster R följde också med. Hon ville träffa Anna, Richard och lilla Selma.

Våra 20 mil till Örebro gick mest på ganska små vägar, ibland kantade av såna där deprimerande hastighetskameror. Men trots dessa olägenheter blev resan angenäm, helt och hållet på grund av sällskapet.

Vi släppte av A och B i centrum och sen körde jag fel och hamnade i delar av Örebro som jag aldrig sett förut. Både jag och R fick en tydlig flashback till vår förra resa. R ansåg att vi skulle åka åt ena hållet och jag själv åt det motsatta. En av oss fick rätt och vi kom fram till slut.

Vi lastade på soffan och R fick äntligen träffa lilla Selma, som hon inte sett tidigare.

När vi skulle åka hemåt ett par timmar senare, hade A och B ångrat sig (!) och ville åka med tillbaka. De skulle lifta till Örebro nästa dag med någon annan.

På E20 utanför Kumla började det rycka i bilen. Jag trodde inte det var sant. Bensinstopp på den här resan också! Bilen stannade helt ett par kilometer från nästa avfart och jag beredde mig på en lång promenad. Men mirakulöst nog lyckades jag starta den och köra ända fram till närmaste mack.

Resten av hemresan gick utan mankemang. Vi stannade till i Boxholm och köpte ett par smarriga ostar innan vi kom hem.

Hur kan det då komma sig att jag, som aldrig brukar få bensinstopp och som sällan kör fel, har gjort det på båda resorna med systrarna B? Ja, somliga skulle kanske anse att jag blir distraherad av så mycket kvinnlig fägring i bilen. Men jag vet svaret: Vi har så trevligt på våra resor att jag glömmer bort både bensinen och orienteringen.

Tack och lov för goda vänner!

Jag hade i alla fall tur med sällskapet

augusti 4, 2010

Min förra tur till Öland var bara en kortis, men sista veckan i juli skulle jag ha min riktiga semestervecka där. Tråkigt nog lyste solen med sin frånvaro den här gången. Här ovanför ser du min utsikt när jag åkte hemifrån. Ösregn hela vägen till en bit norr om Borgholm. Dagen innan hade de stängt Ölandsbron, för att inga husvagnar skulle blåsa av.

Det blev många grå dagar och ett helt dygn med ihållande regn. Men jag höll mig torr i mitt tält, trots allt.

Ett par dagar tittade solen i alla fall fram några timmar och det blev hyggligt strandväder.

När vädret sviker, finns det annat att göra. Då umgås man med släkt och vänner, går i bodarna i Byxelkrok, fikar och äter gott. Jag var på en riktig höjdarkonsert med norrmannen Ole Børud – det bästa som hänt sedan Earth, Wind & Fire. Det svängde nåt alldeles makalöst och publiken jublade.

Sen blev det en hel del spel, förstås. När då då?, Babbel och Yatzy. I husvagnen hos min brors familj fick jag prova att spela Mexican Train. Enkelt, snabbspelat och spännande. Det måste jag skaffa mig själv snarast möjligt.

Och så blev det en hel del Mah Jong förstås. Tillsammans med mina släktingar (min sysslings frus kusins kusiner) spelade vi en hel match på bara tre kvällar. Det är ett svårslaget rekord.

Summan av kardemumman är att det blev en höjdarvecka, trots vädret. Goda vänner är livets krydda!

Här nedanför kan du höra ett smakprov av Ole Børud. Hans CD ”Shakin’ the ground” borde finnas i varje skivsamling!

Ljushyad alv

juli 5, 2010

I lördags kväll blev jag morfar. Igen! Jag har nu nästan lika många barnbarn som jag har barn, så man är ju lite invand.

Det där med morfar sätter en åldersstämpel som jag inte känner mig riktigt bekväm med. Det blir lite för mycket jurassic för min smak. Men bortsett från det är det bara kul och spännande med alla nytillskott i släktträdet.

Redan på söndagseftermiddagen kom Elin & Richard till mig för att visa upp sin lilla tjej. Hon är så fin och jag fick hålla henne länge. Härligt! Man glömmer bort mellan varven hur små de är i början.

Den lilla har redan fått sitt namn. Hon ska heta Alva. När jag kollade vad Alva betyder, fanns det en ganska långdragen förklaring. Som nordiskt kvinnonamn kommer det från Alf, som betyder ”alv” eller ”alv-armé”. Jag får genast associationer till Sagan om ringen: Vackra och godhjärtade varelser med långa spetsiga öron.

I de latinamerikanska och arabisk-talande länderna betyder namnet ”vit”, ”ljus” eller ”ljushyad”. På spanska har det betydelsen ”soluppgång” eller ”morgonens första strålar”. Många fina betydelser. Man får väl se vad som passar in bäst på sikt.

Nu är Alva liten och hjälplös. Det gäller för både hennes föräldrar och oss andra i hennes närhet att omsluta henne med kärlek och trygghet. Så småningom kommer hon att visa sin egen vilja och snart också vilka talanger hon kommer att utveckla. Det blir spännande att se.

Livet är inget annat än ett mirakel. Det blir man påmind om när man håller en sån där liten i sin famn. När man blir vuxen glömmer man lätt bort att livet är fantastiskt. Vi borde möta varje dag med tacksamhet och nyfikenhet och dela med oss av det vi har fått. Det är en riktig utmaning till oss alla.

Singelliv, del 3

juni 18, 2010

När jag var 17 år skulle jag och en kompis få besök av två tjejer från Kumla en helg. Vi stockholmare hade nog hoppats på ett visst mått av romantik den helgen, men de drömmarna gick upp i rök.

Så fort vi hade mött upp tjejerna på Centralen deklarerade de att nu skulle det shoppas. Det var min första erfarenhet av att shoppa med det motsatta könet och det blev en chockartad upplevelse. Efter att ha hängt med runt till alla tänkbara butiker under 4-5 timmar var både jag och min kompis mer uttröttade än efter den tuffaste gymnastiklektion.

Om man sen som jag har haft en fru och fyra döttrar, har det dumsnälla tålamodet eroderats ner ordentligt genom åren. Nu är det så gott som obefintligt. Jag har helt enkelt tillbringat för många timmar av mitt liv utanför olika provrum. Ett plus i singellivet är att jag har klarat mig ifrån sånt under några år.

Igår gick jag på stan med min dotter Malin för att titta på allt spektakel runt kungliga slottet. När vi gick nedför Kungsgatan föreslog hon att vi skulle korsa gatan. Jag tyckte det var bättre att gå på solsidan, men hon hade siktat in sig på en butik på andra sidan. Hon skulle ”bara” prova en klänning. Det tog drygt 15 minuter.

Jag stod och hängde utanför affären på skuggsidan av Kungsgatan och önskade mig långt bort. Då kom det en tjej i 25-30-årsåldern förbi på trottoaren. Hon var klädd i ett linne med ovanligt generösa ärmringningar. Hon hade ingen behå och hennes bröst guppade fritt och halvvägs utanför linnet.

Man måste nog ha levt i det påtvingade singellivets celibat under några år, för att förstå hur trevlig den lilla episoden var. Som en värmande solglimt på skuggsidan. Jag lider troligen av en svårartad bröstabstinens.

Men det var inget fräckt, besvärande eller utmanande. Bara en liten skymt i vardagen. Den kommer jag att leva länge på.