Archive for the ‘Vänner’ Category

Jubileum från lågstadiet

september 1, 2013

Bild

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Bild

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Bild

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

Bild

Annonser

Det är inte tanken som räknas

september 29, 2012

I våras var jag på en utbildningsdag med jobbet. Just den här gången tyckte jag att föreläsaren inte hade något nytt att komma med. Men hon sa en sak som jag har tänkt mycket på:

”Man brukar säga att det är tanken som räknas. Men vi som jobbar med KBT* vet ju att det inte stämmer. Det är handlingen som räknas.

Ibland behöver man nån slags väckarklocka för att börja fundera. Det där gamla uttrycket ”Det är tanken som räknas” kan man ju slänga ur sig utan att reflektera över innebörden. Till exempel om man har glömt köpa en födelsedagspresent åt en vän. Då är det lätt att ta till den där kommentaren, men egentligen är den bara en riktigt dålig ursäkt.

Skulle det vara någon tröst? Du får ingen present, men jag tänkte på dig i alla fall. Jag ringde dig aldrig när du var sjuk, men jag hade tänkt göra det. Det man egentligen säger är: Jag hade inte tid. Jag glömde bort dig. Jag satsar på mig själv och du är inte prioriterad.

Egentligen är det samma sak med folk som klagar på missförhållanden på jobbet. Eller på att det är dötrist i kyrkan. Eller på sin dåliga kondition. Sluta snacka och gör något i stället!

Det är dags att komma till skott, att få saker att börja hända. Lyft blicken och se vad som pågår utanför dig själv. Vilka vänner borde du komma ihåg och uppmuntra? Vad kan du göra för att förbättra på jobbet eller för att göra kyrkan roligare? Du är en del i ett sammanhang. Se till att din insats får betyda något.

Alltför många ord blir lätt tomma. Låt dem övergå i handling i stället. Det är inte tanken som räknas!

* kognitiv beteendeterapi

Lyckorus

september 22, 2012

Jag älskar bröllop! Så trots att jag är mitt emellan två nattpass på jobbet, ställer jag väckarklockan, sätter på mig bästa sviden och åker iväg för att se när två av mina vänner ska vigas.

Vilken förväntansfull stämning det är i kyrkbänkarna innan brudparet kommer in. Först kommer brudgummen och ställer sig längst fram för att vänta. Och så till slut… musiken sätter igång… och så kommer bruden! Hon skrider in med ett leende som smittar alla i lokalen.

De möts där framme och tar varandras händer. Oj, va brudgummen är stilig! Åh, vad bruden är vacker! Det kan hända att de är lite nervösa, men vilka goa blickar de ger varann!

Nu sätter bandet igång och spelar. Allsången är så glad och mäktig att man tror att taket ska lyfta sig. Brudparets lycka smittar av sig. Jo, det är säkert! Lyckan ligger i luften, det känner jag när jag tar ett djupt andetag.

Nu kommer höjdpunkten: De lovar att älska varann och hålla sig till varann, vad som än händer. Hela livet! Publiken applåderar. Och som tecken på vad de har lovat ska han ge henne… Jo då, hans best man har koll på ringen och sträcker fram den i rätt ögonblick. Brudgummen sätter den på brudens finger. Båda strålar av lycka. Vilken dag!

Pastorn ler han också. Han säger så många fina och kloka ord och jag önskar att jag kunde komma ihåg allihop. Och sen ber han en bön för brudparet. Jag också. Jag sitter i min bänk och ber innerligt att de alltid, alltid ska få vara så här lyckliga.

Fotbollsfri zon

juni 27, 2012

Jag blev väldigt sugen på att gå på bio i kväll, så jag ringde min vän K. Men att få honom som sällskap var dömt att misslyckas, för det är tydligen nåt fotbollselände på TV i kväll igen. EM verkar vara oändligt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men för åtta år sen övergick ointresset i nån slags allergi. Då hade vi under några veckor en kille inneboende, som skulle göra praktik i närheten. Men på något sätt lyckades han smita ifrån praktiken och varje gång jag var hemma låg han i soffan och såg på fotboll. Mitt välkända tålamod var då som bortblåst.

Min bild av fotboll är att TV-rutan visar en grön plan där inte mycket händer under en och en halvtimme. Bollen skickas fram och tillbaka, men hamnar i stort sett aldrig i mål. Ändå skränar publiken konstant och kommentatorerna gapar för att överrösta dem. Om en spelare råkar peta på en annan, slänger sig denne ner på marken och vrider sig i påhittade plågor, för att om möjligt få frispark eller straff. Och när man tror att det äntligen är slut, blir det alltid förlängning och straffar, så vi som väntar på att se nåt annat får vänta i evigheter.

Den här bildmixen som jag har gjort, säger väl allt egentligen:

Inget illa ment mot alla fotbollsvänner, men låt mig slippa!

I år har jag tänkt så här i mitt stilla sinne: Här är jag – en kreativ och snäll singel-man, som inte ser på fotboll. Kvinnorna borde stå i kö utanför min dörr! Men inte är det så! Det är rätt konstigt, tycker jag.

Torka, musik och tunnelbröllop

mars 13, 2012

”Hur känns det att vara tillbaka?” frågade en journalist när Refaat El-Sayed hade avtjänat sitt fängelsestraff. Refaat svarade: ”Jag har alltid varit tillbaka!”.

I lördags natt publicerade jag ett blogginlägg efter tre månaders tystnad. Bara så där. Som om inget hade hänt. Du kanske tycker att den långa tystnaden kräver en förklaring. OK, jag håller med!

Sanningen att säga har det rått en svårartad idétorka i mitt huvud. Jag vill ju att innehållet här ska vara underhållande och intressant och då gäller det att ständigt ha nya idéer. Ibland flödar idéerna, men då och då håller de sig borta på ett irriterande sätt. Så där har du halva sanningen. Den andra halvan är olika saker som har lagt beslag på min tid.

I förra veckan slängde jag julgranen som jag köpte i december och som fortfarande stod inslagen i plastnät på terrassen. Jag hann aldrig ta in den och klä den – något som aldrig hänt under tidigare år.

Ett projekt som har slukat mycket tid var Skapligt-gängets nya Caféshow som gick av stapeln i slutet av januari. Mycket jobb, men det var det värt! Alla medverkande gjorde höjdarinsatser och det blev en föreställning utan like med låtar från Robban Broberg till Michael Jackson och allt där emellan. Jag längtar redan till nästa show!

Fyra veckor senare gifte sig två av mina goda vänner och jag var en av värdarna. Det var jag som fixade en blind date åt R och J sommaren 2010, så förutom dem var det ingen som var gladare än jag på bröllopet! Härligt!

Varken R eller J är några dussinmänniskor, så bröllopet blev speciellt. Vigseln hölls i en tunnel där Citybanan i Stockholm håller på att byggas. Väldigt speciellt och ett minne för livet.

Men nu är jag tillbaka på bloggen. Håll utkik efter nya inlägg. I’m back!

Full fart och festligt

juli 11, 2011

Mina blogginlägg brukar inte handla om vad jag har gjort sen sist, men nu får jag göra ett undantag. Det har hänt så mycket nu på försommaren och därför har jag inte skrivit här på över en månad. Men skärpning utlovas.

Den 7 juni föddes mitt femte (!) barnbarn. Hon är jättefin och heter Sigrid, som ungefär betyder ”segerrik skönhet”. I förra veckan var jag några dagar i Falun för att träffa både henne, storasyster Selma och föräldrarna Anna och Richard.

Just i dagarna då Sigrid föddes var det full fart. Jag lyckades pricka in studentfester både i Stockholm och hemma i Småland mellan arbetspassen på mitt nattjobb. Det blev tårta i långa banor och en massa annat gott förstås.

Sen närmade sig sommarens STORA händelse. Min dotter Malin skulle gifta sig med sin David den 2 juli. Tiden innan präglades av förberedelser inför den stora dagen. Det blev full fart in i det sista, men jag lyckades anlända minuterna innan vigseln skulle börja, då jag skulle föra Malin fram till den blivande maken, hans best man och prästen.

En överraskning för bröllopsgästerna var att vigseln hölls utomhus. Strax intill kyrkan fanns ruinen av en gammal fornkyrka. Av den fanns det bara en låg mur kvar och man hade placerat ut enkla träbänkar – eller egentligen kraftiga plankor – att sitta på. Det blev en speciell och härlig stämning och väldigt fint alltihop.

Bröllopsfesten kunde inte ha varit mer perfekt. En fullsatt festsal, god mat, bröllopstårta i många våningar, en lång rad fina tal och en massa andra roliga inslag.

När jag såg på brudparet, tänkte jag att det är fantastiskt att se när en kille och en tjej passar så perfekt ihop. Då är kärleken verkligen värd att fira. Det tror jag att alla som var med på festen håller med om.

Singelliv, del 5

maj 10, 2011

Den vackraste tjej jag någonsin sett stod i kön till incheckningsdisken på Bangkoks flygplats. Jag hade varit på semester där härom året och var på väg hem. Hon var lång för att vara thailändska, hade slank och fin figur och ett öppet och glatt ansikte som var ren perfektion. Hon kan inte ha varit mer än 18 år.

Det som störde bilden var att hon var på väg till Sverige tillsammans med en kortväxt man på 50+ med butter uppsyn. Jag kan ha förståelse för män som hittar kärleken utomlands, men de här två var sådana kontraster och åldersskillnaden fick mig att må dåligt.

Som singel bombarderas jag fortfarande av annonser från datingsajter på Facebook. Härom dagen möttes jag av den här. ”SÖKES – Äldre man”. Titta på bilden. Hur gammal är tjejen? 15? 16?

När jag var i Stockholm i februari hälsade jag på vänner i Rönninge en kväll. När jag efteråt klev på pendeltåget var vagnen nästan tom och jag gladde mig åt att kunna vara ostörd och läsa min bok. Friden varade bara några minuter.

I Tumba steg det på två tjejer som slängde sig ned på sätet mitt emot mig, trots att det fanns ett hundratal tomma platser att välja på. De började genast prata med mig. Jag förklarade att jag ville läsa min bok, men de gav sig inte. ”Vi tänker tjata på dig tills du slutar läsa”, sa de.

Tjejerna berättade att de var 20 och 21 år. Först ville de att jag skulle fotografera dem med deras mobiler. Sen berättade de att de skulle ha en grym kväll och frågade ut mig om allt möjligt. Jag visade bilder på mina barn och fick kommentaren att de alla såg ut som fotomodeller.

”Du är inte från Sverige, va?” sa den ena. När jag svarade att jag var svensk, sa hon att jag hade italienska ögon. Sen frågade hon försynt om jag ansåg att en 20-åring skulle kunna vara ihop med en man i min ålder. ”Nej” sa jag. ”Det är nog lite väl långt ifrån”.

Det där var det närmaste jag har varit en invit på flera år. Synd att hon inte var lite äldre…

Havet där inget kan leva

januari 15, 2011

Det blev rätt glest med inlägg här på bloggen i slutet av 2010, men det finns en förklaring. I november arrangerade jag och vännerna i Skapligt en ny caféshow. Så gott som all fritid och ganska mycket kraft gick åt till den, men det var det värt. Publiken från de tre föreställningarna var mer än nöjda och vi får fortfarande glada kommentarer och dunkar i ryggen.

Temat för showen var att räcka en hjälpande hand åt andra. För att illustrera det utgick vi från Döda Havet.

Om man vill bada i Döda Havet, får man noggranna instruktioner om att inte utsätta ögon och mun för vattnet. Det är nämligen mycket giftigt. Om man får vatten i ögonen måste man uppsöka sjukhus. Annars kan man förlora synen. Slemhinnorna fräts sönder av det giftiga vattnet.

Trots att det rinner in friskt vatten hela tiden, är Döda Havets vatten dödligt. Inga levande varelser kan överleva där. Problemet är att det inte finns något utflöde. Därför kommer Döda Havet att förbli dött.

Vi människor fungerar likadant. Om vi inte har ett utflöde ur våra liv, spelar det ingen roll hur mycket vi lastar in. Det känns ändå tomt och dött. Någonting fattas.

Nu för tiden tänker vi nästan bara på oss själva. Det gäller att tjäna så mycket som möjligt, köpa alla prylar man vill ha, satsa på sig själv och skita i andra.

Så resonerar den som bara vill ha inflöde i sitt liv, men saknar utflöde. Och där finns förklaringen till att så många mår dåligt i vårt land, trots vår välfärd och vår höga levnadsstandard. Jag-centreringen förgiftar oss.

Så om du känner dig kraftlös, tappar fokus och undrar vad livet egentligen går ut på, är det inte mer pengar och prylar du behöver. Du kanske behöver ge bort något i stället. Man mår faktiskt bättre av att ge än av att få, hur bakvänt det än kan låta.

Hela världen i min hand

januari 2, 2011

Jag är inte särskilt prylfixerad och har inget behov av att ha det senaste av allting för att må bra. Men det finns en sak som under lång tid har väckt mitt ha-begär: En iPhone.

I slutet av året som gick blev det äntligen dags. Efter lång väntan anlände min iPhone 4 med posten. Den är en helt fantastisk apparat. Tänk att ha tillgång till internet, facebook, youtube och en massa annat genom att bara nudda vid en symbol på displayen. Och att dessutom ha all min musik lika lättillgänglig. Mina frågor får snabbt svar och jag kan nå alla mina kontakter via telefon, sms eller mail hur enkelt som helst.

Jag behöver inte ha några foton i plånboken längre, för jag har ett helt album i min iPhone. Och vill jag fotografera så gör den det också – med eller utan blixt.

Igår kom den första missräkningen. Jag hade ställt in väckning kl 18.00 på min iPhone, för att hinna till nattjobbet till kl 19.00. Men den ringde aldrig och jag försov mig till 20.00. Aj aj aj. Men idag fick jag veta att nån slags årsskiftesbugg hade drabbat alla iPhones på det där sättet och att problemet ska vara löst under morgondagen. Skönt!

Idag var jag hemma hos goda vänner och fick tips om en intressant musikupplevelse. Ett gäng killar i North Point Community Churh har lånat ihop ett antal iPhones och iPads, laddat ner olika musik-appar och spelar julsånger som en hel orkester. Och eftersom julen inte är utdansad än, vill jag bjuda dig på samma upplevelse. Du har den här nedanför.

Väckt av vänner, del 3

december 13, 2010

Nej, nu får jag allt skämmas! Har inte skrivit på bloggen på sju veckor. Skandal! Men i morse fick jag ett uppvaknande som måste uppmärksammas på bloggen, så här är jag igen.

Jag vaknade kl 06.45 av att det ringde på dörren. Trasslade en lång stund för att hitta och få på mig en morgonrock. När jag till sist öppnade dörren var det ett luciatåg som stod där. Tio personer. Goda vänner. Vilken lycka!

Hela gänget ställde upp sig i mitt vardagsrum och bjöd på både skönsång och pepparkakor. Själv satt jag i soffan och bara njöt. De  kom till mig! Jag känner mig priviligierad.

När de hade gått sov jag ett par timmar till, men den där väckningen levde jag på hela dagen sen. Härliga, goa vänner – livet vore som ett evigt november utan er!