Film Film Film, del 20

september 16, 2013

Bild

Hösten är här. Löven gulnar, mörkret sänker sig tidigare och det känns gott att kura i soffan till en bra film. Den här gången har jag valt att skriva om några ”gula” filmer.

Film20-b

Little Miss Sunshine är en tragikomisk road movie om en familj i kris. Trots alla möjliga problem och vansinniga händelser, är det här en film som bjuder på många skratt och en väldigt god eftersmak.

Film20-d

En enkel till Antibes handlar om den åldrade George, som vägrar att låta sina barn placera honom på ett vårdhem. Han har andra planer. Bra idé och bra rollinsatser, framför allt av Sven-Bertil Taube. Men trots det känns det som att filmen aldrig riktigt lyfter.

Film20-c

Quentin Tarrantino gillar bloddrypande historier och i Kill Bill passerar han nästan gränsen för vad man orkar se. Men trots det är filmen sevärd. Tarrantino är en mästerlig filmskapare och en stor stilist. Men känsliga personer varnas!

Film20-e

Små citroner gula överraskade mig. En romantisk komedi på svenska – kan det va nåt att ha? Ja, absolut! Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att allt blir så rätt. Det bara fungerar.

När jag såg den första gången, tyckte jag att killen i filmen var överdrivet töntig. Men efter att ha sett den igen med några tjejkompisar, visade det sig att han gick hem totalt hos dem. Så missa inte att se en film som lämnar alla med ett leende på läpparna.

Film20-f

Till sist en film som handlar om färgade hembiträden i USA i början av 1960-talet – Niceville. Det är lite otippat att det temat skulle vara så intressant, men man dras snabbt in i handlingen och kan inte undgå att bli engagerad. Bra story, väl berättad, välspelad. En riktigt, riktigt bra film, som behöver ses!

Annonser

Celebert besök

september 5, 2013

Bild

Min säng är bäddad med ett påslakan designat som den amerikanska flaggan. Om någon frågade hur jag kan tänka mig att sova under det, skulle jag svara: ”Det där är inget statement. Det är ett lakan.”

USA verkar vara en het potatis för somliga människor, men för mig som aldrig har varit särskilt intresserad av politik, är det inte så överkänsligt. President Obamas Sverige-besök igår har fått mig att tänka lite extra runt mina känslor för ”det stora landet i väster”.

Bild

Att jag mest är postivit inställd till USA, beror nog på att jag har varit där några gånger, första gången när jag var 13 år. På den tiden reste folk inte så långt och när jag kom tillbaka fick jag berätta om min resa i skolan.

Självklart finns det både gott och ont att säga om USA. Amerikanerna är stolta över sitt land, något som vi borde se mer av i Sverige. Men många amerikaner verkar ha dålig koll på vad som händer utanför USA:s gränser.

En sak som är häpnadsväckande är de vitas syn på färgade, ända in i ganska modern tid. För 50 år sen kämpade medborgarrättsrörelsen för lika villkor mellan svarta och vita. Då hade det varit helt otänkbart att välja en president som Obama. Men att han har den posten nu måste betyda att mycket har hänt sen dess.

Bild

Obama ger intryck av att vara en trevlig karl. Många pratar högljutt om vad han borde och inte borde, men jag tror inte att många skulle vilja byta jobb med honom.

Efter att ha följt nyheterna under gårdagen, tänker jag att det kräver en stark person för att klara att ständigt leva med risken för attentat och samtidigt vara skärpt under alla studiebesök och debatter.

Så när jag kryper ner under stjärnbaneret i kväll har jag inga större betänkligheter. Dessutom är det bara ett lakan.

Bild

Jubileum från lågstadiet

september 1, 2013

Bild

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Bild

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Bild

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

Bild

One?

maj 17, 2013

Bild

Spänningen är stor inför morgondagens final i Eurovision Song Contest i Malmö, som är världens största live-produktion. Man får hålla tummarna för att allt ska klaffa.

Jag hoppas förstås att det ska gå bra för Robin Stjernberg, men det finns många andra bra låtar. Alla de fem nordiska länderna är med i finalen och danska Emmelie de Forest är favorittippad. Låten är bra, framförandet snyggt och Emmelie själv är vacker som en dag.

Bild

Själv har jag funderat på årets underrubrik ”We are one”. Det känns lite ironiskt med ett sånt tema i en tid då det mer än någonsin handlar om individualim, att satsa på sig själv, vara snygg, tränad, populär – kort sagt att vara universums centrum.

Snart borde vi förstås nå till en gräns där det där ihåliga tänkandet liksom kraschar och folk förstår att ensam inte alls är stark. En ensam tunn tråd är lätt att slita av, men när många trådar tvinnas till ett rep kan det klara nästan vad som helst. Så är det med människor också. Vi är gjorda för varann och klarar livet mycket bättre tillsammans. Men då krävs det lite ödmjukhet och acceptans och vilja att släppa andra inpå livet.

Bild

Man ska förstås se ”We are one” ur det internationella perspektivet, men även här känns det rätt avlägset att vi skulle känna oss ett med vartenda land i Europa. Så länge EU bara handlar om lagar, ekonomi och hur en gurka får se ut, lär vi inte komma närmare varandra. Nej, först måste människan hamna i centrum.

Men det är klart, Eurovision är kanske inte så fel forum för ”We are one”. Musiken är ju ett språk som når över alla gränser med texter om kärlek och medmänsklighet. Om såna budskap får flytta in i våra hjärtan så har vi kommit en bit på väg.

Bild

Språkligt handikapp

februari 18, 2013

svordomar

När du läser detta kanske du anser att jag är inkrökt och forntida. Men vi har ju åsiktsfrihet i vårt land och nu tänker jag använda mig av den rätten.

Så här är det: Jag tycker riktigt illa om svordomar. Så illa att jag ibland nästan mår fysiskt dåligt när det blir för mycket av den varan. Inte nog med att jag får in skräpet i öronen. Det kan kännas som att det borrar sig rätt in i hjärtat och gör ont.

Att höra alla som svär till vardags har jag nästan blivit avtrubbad mot, men när jag sitter i TV-soffan, kopplar av och liksom har sänkt min gard, då blir jag desto mer störd. Som i Melodifestivalen i lördags. När jag hör Körberg, Ronander & Co sjunga ”En riktig ##### schlager”, då kan jag inte ens gilla melodin. Det där ständigt upprepade ordet förstör hela låten.

svordomar2

Och så programledarna då. Alltså, jag gillar Gina Dirawi, som är naturlig och begåvad. Hon kan troligen inte hjälpa att den som skriver hennes manus ibland hittar på så krystade skämt, så hon måste tala om för publiken att det är dags att skratta. Men måste hon svära???

Man får ju förstå att deltagare i program som ”X-faktor”, ”Så mycket bättre”, ”Let’s dance” och allt va de heter, inte har förståelse för vilket språk som passar i TV-rutan. Men programledarna borde veta, liksom jurymedlemmar och liknande! Tänk om nyhetsuppläsarna i TV skulle uttrycka sig likadant. Det skulle nog de flesta ha svårt att acceptera.

Det är sorgligt att så många lider av detta språkliga handikapp. Några få svordomar används till att uttrycka beundran, förvåning, vrede, tacksamhet, förtvivlan, glädje och en lång rad andra känslor, när vårt svenska språk är så rikt. Det är fullt av ord som kan måla det vi vill säga i långt fler nyanser.

Dagen då alla andra firar kärleken

februari 14, 2013

Själv konstaterar jag att inget särskilt har hänt. Kan inte hjälpas. Läs gärna mitt Valentine-inlägg från ett tidigare år: Årets farligaste dag. Till alla goda vänner och andra som vill ha, ger jag i alla fall en

”Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?”

Stockholm har blivit kallt

januari 21, 2013

sthlmvinter1

I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Så sjöng Orup i sin sång ”Stockholm” och jag kan skriva under på alltihop. Jag är född i Stockholm och åker rätt ofta hit och hälsar på. Här bor mina föräldrar, mina syskon och två av mina barn. Och just nu är det kallt här. Kanske inte på det sätt som Orup menade.

sthlmvinter2

När jag är i Stockholm och det är vackert väder, brukar jag ge mig ut med min lilla kamera och jaga fina bilder. Så i lördags var det dags igen.

sthlmvinter3

Det var illkallt på stan – typ 18 minusgrader eller så – och det bet i kinderna. Vid Strömmen var det många som tog bilder i eftermiddagssolen.

sthlmvinter4

Jag tog av mig ena vanten och tog ett par bilder. På några sekunder började det värka i handen och fingrarna blev stela som fiskpinnar. Det blev i alla fall ett par fina bilder.

sthlmvinter5

Strax efter råkade jag stöta på min dotter Malin och hennes David som stod och hoppade i kylan. Vi bestämde oss för att smita in nånstans där vi kunde värma oss. Strax intill Stortorget ligger Café Sten Sture. Nere i deras källarvalv var det varmt och skönt och det blev ännu bättre med semlor och varm choklad med vispgrädde.

sthlmvinter6

När vi hade tinat upp och kom ut igen, hade solen redan börjat gå ner. Så det blev en kort fototur. Men ibland är det ju så att ”underbart är kort”.

sthlmvinter7

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Min digitala konstsamling, del 10

oktober 25, 2012

I slutet av förra året tog jag en titt på DesignTorget i Stockholm och blev överlycklig när jag hittade en bordskalender med bilder av Gil Elvgren – en av  mina favoritkonstnärer.

Gil Elvgren (1914-1980) föddes i Saint Paul, Minnesota. Han studerade på Mineapolis Institute of Arts och därefter i Chicago på American Academy of Art. Hans mentor var svenskättlingen Haddon Sundblom.

Efter studierna fick han jobb på Chicagos mest ansedda reklambyrå och gjorde illustrationer åt bland andra General Electric och Coca-Cola. Senare illustrerade han också noveller i en rad tidningar.

Men det som Gil Elvgren är mest känd för är sina pinup-bilder, som folk gärna klippte ut ur tidningar och nålade upp på väggen. Bilderna var av typen ”Hoppsan, jag råkade visa mitt strumpeband”. De ansågs kanske vara en smula vågade på sin tid, men nu lär väl ingen höja på ögonbrynen.

När man tittar på Elvgrens verk, upptäcker man ofta att det finns en liten historia i bilden.

När Gil Elvgren hade en idé till ett nytt konstverk, fotograferade han en modell och använde sedan fotot som förlaga för att måla i olja i stort format.

Gil Elvgren anses vara en av de största pinup-konstnärerna under 1900-talet. Flickorna på hans bilder är glada och käcka och gör att hans verk har en positiv anda.

Det kan vara skönt att blicka tillbaka i tiden genom Gil Elvgrens bilder – en tid då man kunde hylla kvinnlig skönhet, utan att få nåt hårt i skallen.

Det är inte tanken som räknas

september 29, 2012

I våras var jag på en utbildningsdag med jobbet. Just den här gången tyckte jag att föreläsaren inte hade något nytt att komma med. Men hon sa en sak som jag har tänkt mycket på:

”Man brukar säga att det är tanken som räknas. Men vi som jobbar med KBT* vet ju att det inte stämmer. Det är handlingen som räknas.

Ibland behöver man nån slags väckarklocka för att börja fundera. Det där gamla uttrycket ”Det är tanken som räknas” kan man ju slänga ur sig utan att reflektera över innebörden. Till exempel om man har glömt köpa en födelsedagspresent åt en vän. Då är det lätt att ta till den där kommentaren, men egentligen är den bara en riktigt dålig ursäkt.

Skulle det vara någon tröst? Du får ingen present, men jag tänkte på dig i alla fall. Jag ringde dig aldrig när du var sjuk, men jag hade tänkt göra det. Det man egentligen säger är: Jag hade inte tid. Jag glömde bort dig. Jag satsar på mig själv och du är inte prioriterad.

Egentligen är det samma sak med folk som klagar på missförhållanden på jobbet. Eller på att det är dötrist i kyrkan. Eller på sin dåliga kondition. Sluta snacka och gör något i stället!

Det är dags att komma till skott, att få saker att börja hända. Lyft blicken och se vad som pågår utanför dig själv. Vilka vänner borde du komma ihåg och uppmuntra? Vad kan du göra för att förbättra på jobbet eller för att göra kyrkan roligare? Du är en del i ett sammanhang. Se till att din insats får betyda något.

Alltför många ord blir lätt tomma. Låt dem övergå i handling i stället. Det är inte tanken som räknas!

* kognitiv beteendeterapi