Jag är van att ha många bollar i luften, men ibland närmar jag mig gränsen för vad som över huvud taget är möjligt. Då börjar de där eländans bollarna att studsa mot varann och så blir det kaos i tillvaron.
Som tur är har jag min lediga vecka från nattjobbet. Det är nu jag ska hinna med allt det andra. Men på grund av mig själv och olika omständigheter har jag dröjt lite för länge med vissa saker och så är det plötsligt superpanik.
Jag har sedan länge lovat att skriva och illustrera en novell till en tidning, där jag även gör layouten. Min plan var att lägga in allt annat som skulle med i julnumret och sen skriva novellen så den passade in på platsen som blev över. Men en del material dröjde och när det väl kom blev det största möjliga brådska.
I natt satt jag till 04.30 med ett annat jobb jag hade lovat att göra. Då var mina ögonvrår blodröda. Inte bra. Sen fortsatte jag med mina illustrationer på förmiddagen. Novellen är bara påbörjad, men bilderna är nu ritade och ska ”bara” färgläggas.
Parallellt med mitt privata kaos är jag inne i nån slags kulturell period. I förrgår hörde jag Py Bäckman live. Hon har ju skrivit Nordmans sånger och flera låtar till Melodifestivalen, till exempel Stad i ljus. Det var en kyrkokonsert och en del låtar var lite väl sega för min smak, men framemot mitten av konserten tog det fart och blev bara bättre.
I kväll ska jag gå på konsert igen och höra Andreas Johnsson och Tranås Big Band. Låter som en spännande kombination, tycker jag.
Och i övermorgon ska jag se New moon – den efterlängtade fortsättningen på Twilight. Det borde bli en riktig högtidsstund.
Så med lite kultur blir det andrum mellan uppdragen. Välbehövligt!
Äntligen fredag! Idag är det fredagen den 13:e och en del människor ryser av obehag bara genom att bli påminda. Inte jag!
Att tro att den här dagen skulle vara späckad med extra mycket otur, bara för att det är en viss veckodag och en viss dag i månaden, känns totalt främmande för mig. I tonåren var jag så irriterad över att siffran 13 ansågs betyda otur, att jag tog just den som mitt ”lyckonummer”. Inte för att den ger vare sig tur eller otur. Det var mer som ett slags motreaktion mot den allmänna uppfattningen.
Att folk var skrockfulla förr, när man var obildade och oupplysta är väl en sak. Men nu när vi sätter så stor tilltro till forskning och vetenskap (som jag skrev om i ett tidigare inlägg), är det helt obegripligt att folk är skrockfulla på allvar.
För några år sen hade jag lånat bilen av en jobbarkompis. När jag kom tillbaka satt han tillsammans med några andra i konferensrummet. Jag gick in, tackade för lånet och la nycklarna på bordet. Tre stycken i sällskapet skrek ”Nej, nej, nej!”. Jag fattade ingenting, men fick höra att det betydde otur att göra så. En olycka skulle hända. Man blir förvånad över hur troende somliga människor är, som inte ger sken av det annars.
En av mina närmaste släktingar säger ”Tvi, tvi, tvi” om en svart katt passerar över vägen.
I stället för att undvika att gå under stegar eller vara överdrivet försiktig med speglar, vill jag satsa på turen. Flera forskare har undersökt hur det ligger till med tur. Resultaten visar att inställningen till livet avgör hur stor ”tur” man har.
En människa med positiv livssyn ser möjligheter, vågar satsa och låter sig inte slås ner av eventuella svårigheter. Han lyckas ofta och struntar i de svarta katterna.
Igår åkte jag till Ullared. En Facebook-kompis kommenterade lite skämtsamt ”Fint att du står för det”. Och varför skulle jag inte det?
Jag bestämde mig ganska hastigt kvällen innan och blev jätteglad när min vän R bestämde sig för att hänga med. Två och en halv timme i bilen dit och lika långt hem kan vara rätt trist om man är själv. Nu blev det i stället en massa prat om ditt & datt, både lättsamt och seriöst.
Jag åker till Ullared åtminstone 3-4 gånger om året. Där ligger priserna på en sån nivå att man med gott samvete kan hänge sig åt lite shoppingfrossa. Och sedan jag var i Kina för tre år sen, där allt var skrattretande billigt, kan jag inte handla kläder i vanliga affärer. Jag tycker inte att nånting är värt pengarna. Men Ullared funkar.
Andra kanske stoltserar med dyrbara märkeskläder, men själv mår jag allra bäst när jag kan göra riktiga fynd. Jag berättar gärna hur billigt jag har kommit över saker och ting.
Somliga vill inte erkänna att de handlar i Ullared. Jag har hört talas om folk som på vägen hem flyttar över sina inköp i andra kassar, för att grannarna inte ska se var de har varit. Löjligt!
Jag hittade massor av julklappar och en hel del till mig själv också, efter att ha varit inne i butiken från 9.30 till 16.00. Sen styrde vi kosan hemåt med fullastad bil. En kanondag!
Med anledning av den krystat ordvitsiga rubriken, har jag illustrerat det här inlägget med några Frazetta-bilder. Fler sådana kan du se i ett av mina tidigare inlägg genom att klicka här.
När jag var liten hade jag en lekkamrat som bodde tillsammans med bara sin mamma. När vi andra frågade varför, berättade han att hans pappa var sjöman och var ute på haven. Det är först på senare år som jag har tänkt att det där kan ha varit en lögn.
På den tiden var det nog en skam för en kvinna att leva ensam med sitt barn – kanske efter en tillfällig romans eller ett kraschat äktenskap. Den där sjömanshistorien var nog ett sätt att slippa berätta sanningen.
Nu för tiden lever de flesta svenska barn inte med sin biologiska pappa. En ganska tragisk utveckling, tycker jag. Men å andra sidan behöver ingen dra historier om fäder till sjöss längre.
Kvinnorollen har stärkts mer och mer under decennier och de flesta orättvisorna mellan könen har raderats ut. Det ska vi vara tacksamma för. Men pendeln har liksom bara fortsatt och vi befinner oss farligt nära det andra diket. På liknande sätt som kvinnan förr ansågs underlägsen, har nu männen och framför allt papporna marginaliserats.
Det finns en allt vanligare attityd som föraktfullt fnyser att mannen inte är till någon särskild nytta, efter att ha gjort sitt jobb i befruktningsögonblicket. Med en sån inställning kan pappan lättvindigt bytas ut mot ett substitut eller ingenting alls.
Jag kan inte låta bli att undra hur nästa generation kommer att se ut när de växt upp utan andra manliga förebilder än de som finns på film. Någon kanske tycker att pappor inte alltid är så bra förebilder. Och visst finns det skräckexempel. Men de flesta försöker nog ändå göra sitt bästa.
Melker i mitt förra inläggmisslyckades ofta och var ibland rätt missnöjd med sig själv. Han var långt ifrån perfekt, men han fanns där för sina barn. Och det var det som betydde något.
Dagens rubrik är ett citat ur TV-serien Vi på Saltkråkan. Just det avsnittet hör till det roligaste som gjorts för barn och familj i svensk TV-historia. Det är Farbror Melker som kläcker visdomsorden en solig sommarmorgon och han tycker själv att det är lysande.
Just den dagen bestämmer han sig för att bygga en vattenledning direkt in i köket. Han häller vatten från brunnen i en ränna uppe i ett träd. Det han inte vet är att någon har tagit bort hinken i köket. När han frågar om det inte är fullt snart, svarar Tjorven: ”Nä, det går bara till tröskeln”.
Samma dag fiskar han med sönerna och tillagar sen en fiskgryta med kommentaren ”En bra karl reder sig själv”. Enligt receptet ska man krydda med ”salt efter behag”. Och naturligtvis blir middagen oätlig. Han blir sedan anfallen av getingar, slår efter dem med en planka, råkar samtidigt slå sönder sin nysnickrade vattenledning och jagas till slut ner i sjön av getingarna.
Det var inte mycket som gick bra för Melker den dagen, men han gav oss i alla fall ett citat som tål att tänka på. Jag associerar direkt till filmen Cousins, där någon säger om huvudpersonen: ”Han har misslyckats med allt utom med livet”.
”Denna dagen – ett liv” har egentligen samma andemening som den romerske poeten Horatius kända ord ”Carpe diem”. Det betyder ungefär ”ta vara på dagen” eller ”njut av dagen”.
Det där tycker jag är en högaktuell hälsning till oss i vår tid. Vårt tempo är alldeles för högt och livet rusar förbi utan att vi riktigt hinner med. Ibland måste man stanna till för att upptäcka blommorna vid vägkanten.
Dagarna som har gått kan vi aldrig få tillbaka och morgondagen vet vi inget om. Men den här dagen kan vi ta vara på, njuta av och fylla med nånting vettigt.
Om du undrar över den konstiga rubriken, så finns det en förklaring. En man som jag känner heter Frost i efternamn och när han svarar i telefon säger han alltid ”Frå-åst”. Så varje gång jag tänker på frost kommer det där uttalet av ordet automatiskt i mitt huvud.
I går morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag att gräset och buskarna var vitskimrande och jag tänkte genast ”Frå-åst”! Solen hade just makat sig upp över hustaken och jag såg en antydan av dimma i luften. Perfekt väder för några fina höstbilder, tänkte jag, och gav mig av på minuten.
Den här hösten har passerat med fartens hastighet, tycker jag. Det vill säga den där fina delen av hösten när träden är som mest färgglada och löven inte har hunnit falla av än. Jag kanske hade för mycket att göra just när det hände, för jag missade hela den fasen. Men en sån här morgon är minst lika bra fotomässigt.
Det vore en ren lögn att kalla mig för naturmänniska och jag har aldrig varit scout. Men ibland har jag förmågan att upptäcka när det finns fina fotomöjligheter. Och jag njöt faktiskt av att komma ut den här morgonen och andas in den kalla friska höstluften.
Jag kom ut precis i tid, när frosten fortfarande låg kvar på de flesta ställen. Men så fort solen hade hittat vissa fläckar, tinade frosten bort och de kyliga färgerna förändrades och blev varma.
Det var tyvärr ingen dimma att tala om. Såna bilder får det bli en annan gång. Men nere vid Svartån fanns det fortfarande träd som hade kvar sina guldgula blad.
Se där vilken hyfsad utdelning det blev när jag avsatte en halvtimme för en liten fotoutflykt. Det borde man göra oftare.
Jag är inte bara optimist, utan också tidsoptimist. Det senare är en ganska så besvärlig egenskap. Det är som en liten röst som talar i min hjärna och övertygar mig om att jag hinner en eller två saker till innan den där tiden som jag måste passa.
Idag gick jag till kyrkan för att höra min vän U tala över ämnet Mot nya äventyr. Jag var inte så lite stolt, eftersom jag bara var fem minuter försenad. Men när jag svängde in på parkeringsplatsen slogs jag av häpnad. Inte en enda bil stod där.
Alla möjliga tankar korsade sig i huvudet på mig och den dominerande var: Är det verkligen söndag idag? När man som jag har ett nattjobb händer det ibland att man är helt lost över vilken dag i veckan det är. Fast när jag tänkte efter var jag övertygad om att dagen var rätt. Jag körde runt kyrkan och kollade anslagstavlan. Jo då, 10.30 skulle det börja.
Dörren var i alla fall öppen, så jag gick in. I kapprummet hängde inte en enda rock eller jacka. Nu drabbades jag av en riktig overklighetskänsla. Vad hade hänt? Jag kände mig som Will Smith i I am legend. Som den sista människan på jorden.
Inne i kyrksalen hittade jag i alla fall tre personer, som kunde upplysa mig om att det är vintertid idag. Jag var nästan en timme för tidig! För en tidsoptimist är detta som ett mirakel.
Första året som vi hade sommartid bodde jag i Stockholm. Den 1 april skrev Dagens Nyheter ”Dålig information om sommartiden. 10.000 beräknas komma sent till jobbet idag.” Massor av folk läste detta och rusade till bilar, bussar och tåg. Men – april april – sommartiden skulle inte komma förrän helgen efter. Det aprilskämtet tycker jag hade guldkant!
Jag fick i alla fall en timme extra idag och då hann jag skriva det här inlägget.
Som jag skrev i mitt förra inlägg förbereder vi just nu en glittrig och maffig café-show. Vi behöver en bild som fångar lite av känslan till posters och info-material. Därför hade jag bokat tid hos min vän Fotografen härom dagen.
I en fotostudio har man stora möjligheter att få fram den bild man vill ha. Jag hade mina önskemål klara redan från början: Ett par färgade spotar i bakgrunden, starkt motljus på modellen och en liten lättning framifrån.
En mellangrå fond i bakgrunden kan bli mörk på bilden, men fungerar bra att projicera ljus på också. Vi placerade också ett kraftigt motljus bortifrån vänstra hörnet och ställde en frigolitskiva i förgrunden, för att lätta upp på skuggsidan.
Min vän Re, som är en av ”stjärnorna” i showen ställde upp som fotomodell. Hon provade ut kläder medan vi förberedde i studion.
Det var första gången för Re och till en början tyckte hon det var svårt. Det räcker liksom inte att vara snygg. Man måste kunna agera framför kameran och dessutom stå och röra sig på precis det sätt som förväntas. Re tyckte att det kändes lite pinsamt att låtsas-sjunga, men det gick bättre när vi satte på musik i bakgrunden.
För bara några år sen fick man prova sig fram med polaroider och ibland vänta på att film skulle framkallas innan man var säker på resultatet. Men nu kan Fotografen kolla bilderna direkt i datorn och se om något behöver ändras.
Till slut åkte vi hemåt med en skiva med 300 bilder. Efter att ha granskat dem valde jag ut ett par stycken som kändes riktigt bra. Till slut jobbade jag med bilderna i Photoshop, la ihop två stycken för att få lite oskarp action och kände sedan att det började bli som jag ville ha det.
Showen har fått rubriken Living on a Prayer eftersom titelmelodin är Bon Jovis klassiska rock-rökare. Här kan du se den första skissen.
Vi som bor i den civiliserade västvärlden har sedan många årtionden lärt oss att förlita oss på vetenskapen. Vi gör det så till den milda grad att vi slutar äta morötter, potatis eller chips om nån forskare påstår att det är cancerframkallande. Vi ser oss nog som väldigt upplysta och tror inte på nåt som inte är vetenskapligt bevisat.
Men det finns sånt som inte så lätt bevisas med siffror och diagram. Som kärlek till exempel. Om någon försöker förklara kärleken genom att tala om kemiska reaktioner i våra kroppar, blir vi bara irriterade. Såna uttalanden förminskar det fantastiska som händer med oss när vi blir kära. Vem vill ha torr och gnistfri kärlek?
Om en sångare vill uttrycka sina känslor för sin älskade, sjunger han inte om procentsatser eller sannolikhetskalkyler.
Trots att vi ibland klamrar oss fast vid vad forskarna säger, måste vi erkänna att det finns saker som påverkar oss starkt trots att de inte kan formuleras i vetenskapliga termer. Och de är inte mindre verkliga för det.
Nu är vi i Skapligt-gänget på gång med ett nytt musikprojekt. Vi ska ha en caféshow i januari och temat är precis sånt som jag skrivit om här. Stora och verkliga saker som påverkar oss starkt, men som inte förklaras så lätt med kalla fakta: Kärlek, medkänsla, tro.
Det är ju så att det som forskarna inte kan formulera, det tar sig de kreativa människorna an. Vi har valt ut ett dussin låtar kring det här temat. Det blir full bredd på musikstilarna. Från hiphop till svensktopp. Från Bon Jovi till Evert Taube. Sång, musik, dans och maffigt fika. Vad mer kan man önska sig?
Jag gräver vidare i konstsamlingen i min dator och hittar idag den amerikanske konstnären Steve Hanks. Han målar med akvarell (vattenfärger) och gör det mästerligt.
Trots att Steve Hanks tidigt uppvisade stor talang, fick han låga betyg i bildklassen i highschool. Han vägrade nämligen göra de föreskrivna uppgifterna, utan gick hellre sin egen väg. Men han tog revanch genom att sälja sin första tavla till en annan bildlärare på skolan.
Hanks fortsatte senare med högre konststudier och tog 1960 examen som Bachelor of Fine Arts. Till en början tecknade han realistiska bilder med blyerts och mer impressionistiska i olja. Men med tiden utvecklade han en allergi mot oljefärger och började experimentera med akvarell i stället.
Steve Hanks skapar stämningar genom att effektivt använda ljus, mörker och finstämda nyanser. Det är otroligt att kunna åstadkomma såna resultat med vattenfärg och penslar. Motiven är så gott som uteslutande kvinnor och barn.
Figurillustrationer efter levande modeller under studietiden väckte ett stort intresse för människor och anatomi hos Hanks. Till detta har han lagt en atmosfär av lugn och kontemplation.
Hanks tycker att kvinnor bättre uttrycker de känslor som alla människor har, men som män har svårare att visa. Därför är det naturligt för honom att uttrycka sig i kvinnobilder.
Här är ett intressant videoklipp, där Steve Hanks berättar om hur händelser i hans eget liv påverkar hans bilder. Lite långt, men värt att se för den som är intresserad!
Steve Hanks har fått många priser och utmärkelser. Sedan 1993 har han funnits med på U.S. Art Magazines topp 10-lista över amerikanska konstnärer. Vill du se fler av hans bilder kan du klicka här.
