Armbågaväder

Härom sistens skrev jag om de kulturkrockar som kan uppenbara sig när man som jag flyttat från storstaden till landet. Till dem kan man också räkna språk och lokala uttryck.

Det är inte läge att komma med stockholmsslang här. Risken är att man inte blir förstådd. Ibland gör inte ens stockholmarna det. Chefen på mitt sista jobb i Huvudstaden tyckte att receptionisten hade gjort ett bra jobb och sa till henne: “Låt mig få trycka din våffla”. Tjejen svarade förskräckt: “Nej men, så du säger!”. Hon hade tydligen ingen aning om att “våffla” betyder  ”hand” på stockholmska.

Som nyinflyttad i det lilla småländska samhället stötte jag på lite språkliga nyheter. Det visade sig att somliga inte kunde säga “nyckeln” och liknande ord. I stället blev det “nycklen”, “trösklen” och “biblen”.

Och så fanns förstås en del lokala ord som man aldrig hade hört talas om i norr. Vad man kallade tjejer för när jag flyttade hit, vill jag inte ens återge här.

Men ett ord som jag verkligen gillar är “armbågaväder“. Det betyder helt enkelt att vädret är så soligt och varmt att man kan åka i sin bil med sidofönstret nedvevat och armbågen utanför. Logiskt och helt suveränt.

När det är den typen av väder här, händer det att nyblivna 18-åringar ägnar eftermiddagarna åt att köra runt torget med pappans bil – eller med en egen nyinköpt skrothög. Då är det inte ovanligt att de stannar två eller tre i bredd och sitter och tjatar mellan sina öppna fönster. Högst ovilligt flyttar de på sig när någon annan behöver köra förbi på gatan.

Nu är armbågavädret här med besked. Glömd är kylan tidigare i juni, liksom midsommarens regn och rusk. Skönt! Nu är det sommar på riktigt.

Man in the mirror

Michael Jackson är död. Omdiskuterad och kritiserad, ja visst. Men låt oss glömma det idag och se på det han gav oss i stället.

Om man ska nämna enskilda musiklegender i modern tid som har lämnat outplånliga avtryck, kan jag bara komma på två riktigt stora förutom Michael Jackson: Elvis Presley och Frank Sinatra. Michael Jackson ledde utvecklingen inom popmusiken genom sina sånger, sin dans och sina musikvideos.

Tillsammans med geniproducenten Quincy Jones gjorde han världens mest sålda skiva “Thriller”.

Tillsammans med Lionel Richie skrev han den oförglömliga “We are the world”, som drog in massor av pengar till det hungrande Afrika. Och han har sjungit in många fler låtar med tänkvärt innehåll. Till exempel den här:

I’m starting with the man in the mirror
I’m asking him to change his ways
And no message could have been any clearer
If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and then make a change

Jag vill minnas Michael Jackson som den stora artist han bevisligen var. Hoppas du vill göra detsamma. Njut av den suveräna och lååånga musikvideon “Black or white” genom att klicka här!

Min digitala konstsamling, del 3

Dagens tips ur min digitala konstsamling är inget för dig som föredrar romantiska blomstermotiv. Fantasykonstnären Frank Frazetta är en av mina kreativa hjältar och hans konst riktar sig väl mest till de tuffa grabbarna/tjejerna.

Motiven visar så gott som uteslutande dramatiska kraftmätningar mellan muskulösa herrar eller damer och vildsinta djur eller mänskliga vildar. Temat är ofta gott mot ont. Men de goda i Frazettas värld är inga tillbakadragna eller handfallna figurer, utan människor som med kraft kämpar för sin sak, även om de har oddsen emot sig.

Frank Frazetta föddes i Brooklyn, New York, 1928. Redan som barn visade han exceptionella talanger och som 8-åring började han i en konstskola vars elever i övrigt var vuxna. Läraren var mycket skeptisk, men gav i alla fall pojken en uppgift. När han en halvtimme senare fick se det färdiga alstret utropade han “Mamma Mia! Vi har ett geni här!“.

Den unge Frazetta älskade serier, men även klassisk konst. Det blev också som serietecknare han började sin karriär. Men så småningom blev det måleriet som tog över. Frazetta är en av föregångarna inom fantasykonsten och hans stil har påverkat långa rader av andra konstnärer i genren.

Vare sig han arbetar med penslarna eller pennan, är hans bilder oerhört välgjorda och välkomponerade.

Ibland överraskar Frazetta med komiska bilder i serieteckningsstil.

Men han återkommer alltid till de dramatiska och kraftfulla fantasymotiven. Eftersom han ofta har anlitats som illustratör till bok- och tidningsomslag, är många av hans bilder målade i stående format.

Så här säger Frank Frazetta själv när han blickar tillbaka på många decennier av alster: “Det enda jag kan säga om min konst är – om jag får citera Sinatra – I did it my way.”

Om du vill se många fler av Frazettas bilder, och i mycket större format, klicka här!

All pics in this post @ Frank Frazetta.

Ur led är tiden

Vem ska man lita på? Den frågan blir mer och mer aktuell i takt med att omtanke och känsla för rätt och fel blir bristvaror. Och nu för tiden kan man inte ens lita på årstiderna.

Antagligen beror det på hur miljöförstöringen påverkar världens klimat. Men att det finns förklaringar betyder inte att det är lättare att vänja sig. Juni månad har till stora delar varit lika kall som mars-april. Och idag – Midsommarafton – står regnet som spön i backen.

I morse visade barnprogrammet på TV ett långt inslag om Halloween. Går det att tänka sig något som känns mer fel en sån här dag. Ja, kanske Kalle Ankas jul eller dans kring granen. Vi kanske borde skippa midsommarmiddagen och äta risgrynsgröt och julskinka i stället?

Vädret idag har mest varit grått. Men ett par gånger mellan åskskurarna har solen lite förläget tittat fram, liksom för att påminna oss om sin existens.

Det här är ju den ljusaste tiden på året, en slags höjdpunkt. Ändå känns det som om sommaren knappt har börjat och vi kan inte längre säga att vi går mot ljusare tider.

Visst är det så att vädret påverkar vårt humör ibland. Och visst skulle man önska att det vore sol jämt. Men å andra sidan – hur kul vore det? Det är väl just för att vädret i vårt land är så omväxlande som vi uppskattar solen så mycket. Bara sol skulle nog bli lite trist i längden.

Om det aldrig regnade skulle vi inte kunna se hur dropparna efter regnet fångar solens strålar. Kanske är det likadant med våra liv. Vore det problemfritt jämt skulle vi snart glömma bort att vara tacksamma. Det skulle liksom bli vardagsmat.

Men lika säkert som att det kommer solskensdagar, kan vi räkna med dagar med sol i sinnet. Då kan det gnistra till i gårdagens tårar innan de torkar helt.

Nollåtta på villovägar

När man som jag är född och uppvuxen i Stockholm, är det inte helt smidigt att flytta till en liten ort med dryga 3.000 invånare på Småländska Höglandet.

Min egen inställning var första problemet. Jag kom ju från Kungliga Huvudstaden, bästa stället, världens centrum! Med den utgångspunkten kan omställningen till lantlivet vara en smula smärtsam.

När jag var på väg till min jobbintervju i det lilla samhället och för första gången körde utefter en av huvudgatorna (inte mycket att skryta med jämfört med Kungsgatan eller Sveavägen) var min första tanke: “Här kan jag inte bo“. Jag bestämde att det fick bli pendling från någon av städerna omkring. Men ganska snart ändrade jag mig och blev bofast på samma gata som mitt nya jobb.

Sen gällde det att slå av på takten. Det dög inte att springa och stressa som jag vanemässigt hade gjort i storstaden. Nej, här rådde ett mer avspänt tempo.

Snart upptäckte jag något annat som slog mig med häpnad. Jag förstod att stockholmare inte står särskilt högt i kurs utanför 08-området. Det var väl ingen som sa det rent ut, men det fanns liksom i undertexterna.

Jag förstod att det gällde att göra ett vägval. Det var inte läge att komma här och vara kaxig över mitt ursprung. Det krävdes en extra portion ödmjukhet. Jag rundade av min stockholmsdialekt till något mer rikssvenskt och försökte smälta in.

Nu har jag bott här i över 20 år och känner mig rätt anpassad. På ett positivt sätt. Men det är klart, när jag gör bort mig misstänker jag att folk fortfarande muttrar om “den där stockholmaren“.

Men fördelarna överväger. Det är lugnt och avspänt och från mitt köksfönster ser jag bara röda hus. Och kanske är det sant som jag brukar säga: “Den som andas ren luft blir mer klartänkt“.

Djuriskt mänskligt

Idag räddade jag livet på en ekorre. Den satt och käkade på något mitt på vägen och flyttade sig inte, trots att jag kom med min bil. Som en räddande ängel steg jag ur bilen och flyttade godsakerna från vägen till vägkanten. Vill inte gärna se en tillplattad ekorre nästa gång jag kör förbi.

Händelsen fick mig att fundera på vårt förhållande till djur. Nu för tiden finns det folk som anser att djur och människor är lika mycket värda. Eller till och med att djur är mer värda. Mycket märkliga åsikter, tycker jag.

Visst ska vi respektera alla levande varelser. Det var väl därför jag gjorde dagens räddningsinsats. Djurplågeri och onödiga djurförsök är jag absolut emot. Det finns säkert en och annan som tycker att människor har svikit dem, men att husdjuren förblir trogna. Men att (som somliga) välja att rädda en hund hellre än en människa ur ett brinnande hus, det kan jag inte acceptera.

Jag tror att vi har Disney att “tacka” för att djur har blivit så förmänskligade. Under många decennier har man kunnat se filmer där rådjur, kaniner, ekorrar och möss pratar, tycker, tänker, är glada eller ledsna. Efter en så långvarig indoktrinering har visst somliga tappat bort skillnaden mellan sagor och verklighet.

Missförstå mig inte. Jag älskar Disneys filmer, men man får ta dem för vad de är.

Människan är så mycket mer än djuren. En avgörande skillnad är att vi har förmågan att vara kreativa. Vi kan använda vår kreativitet till att kläcka idéer, planera, visa kärlek, sjunga, måla, forografera, uttrycka oss i text mm. Vi har också utrustats med ett samvete, en känsla för rätt och fel och en fri vilja. Den senare ska vi använda till att välja goda sätt att använda vår kreativitet.

Så sträck på dig! Du är människa. Du är unik. Du kan göra gott idag.

Film film film, del 11

Igår kväll hade jag en lätt surrealistisk filmupplevelse. Jag hade laddat DVD-spelaren med  Love don’t cost a thing. Jag visste absolut inget om filmen, förutom att Christina Milian spelar en av rollerna. Hon har en positiv utstrålning som gör mig glad.

Efter bara ett par minuter fick jag en märklig känsla av att jag hade sett detta förut, trots att filmen absolut var ny för mig. Sen kom jag på vad det var. Filmen var en remake på en annan film som jag har sett otaliga gånger – Can’t buy me love, en klassisk highschool-komedi från 1987.

Tyvärr visade det sig att den nyare filmen långt ifrån levde upp till originalet. Sämre dialog, sämre dans och sämre skådespelarinsatser. Och trots den oerhörda likheten hade man missat både komiska poänger och en del viktiga inslag i handlingen. Nej, vill du se en bra komedi så är det originalet Can’t buy me love du ska välja.

Jag minns att jag såg den när den var ny tillsammans med min fotografvän HO. Vi var i Helsingborg på fotouppdrag och passade på att gå på bio på kvällen. Filmen gav en bra eftersmak och vi blev båda lite förälskade i Amanda Peterson, som spelar den kvinnliga huvudrollen.

Patrik Dempsey spelar tönten som hyr skolans populäraste tjej. Han betalar henne för att hon ska låtsas vara hans flickvän. På det sättet räknar han med att själv hamna i innegänget.

Förutom en rad missförstånd och komiska situationer, finns ett tänkvärt budskap om vänskap och relationer. Och som grädde på moset: Den afrikanska myrsloksdansen.

Så vill du se en tonårsfilm som ligger långt över genomsnittet är denna ett bra tips. 80-talskänslan får du på köpet.

Taggarna utåt

När jag flyttade in i mitt lilla hus för ett par år sen, upptäckte jag att den förre ägaren hade planterat flera stycken rosenbuskar i trädgården. Och alla hade såna där riktigt elaka taggar, värre än vanliga rosor.

En av buskarna som stod vid husknuten var dessutom groteskt stor och visade sig vara snabbväxande. Den var som något monstruöst och skrämmande ur en Hitchcock-film som sträckte ut sina tentakler metervis. Och innan jag visste ordet av hade den växt ända in på grannens tomt.

Efter att ha kapat den några gånger med blodvite som följd, fick jag hjälp att ta bort hela eländet förra sommaren. Vilken lättnad!

Som så många gånger förr drar jag paralleller till vårt tankeliv och hur vi mår. När vi öppnar upp för negativa tankar om oss själva eller andra, är det som att plantera en sån där taggig buske i vår tankevärld. Den kanske är så liten att den knappt märks till en början, men ganska snart växer den till oanade proportioner, river, sliter och sticks.

Den där “tanke-busken” kanske ser bedrägligt vacker ut på håll, men så fort någon kommer nära den finns risken att få känna av de sylvassa taggarna. Att tänka och tala negativt kan skada både oss själva och andra.

Att bestämma sig för att rensa ut sånt elände med rötter och allt kan vara livsavgörande. Ta ett beslut! Tala positivt när det finns möjlighet och strunta i negativa kommentarer. Ganska snart märker du att du mår bättre och att folk i din omgivning ser på dig med nya ögon.

Din inre trädgård kan vara minst lika färgglad och vacker utan taggbuskarna.

Etta nolla nolla!

Detta, mina damer och herrar, är mitt blogginlägg nr 100! Det känns helt fantastiskt och måste firas med tårta. Dessutom passerade antalet besökare 10.000 i söndags natt. Och det finns fler anledningarna till att det här är en spännande dag. Den första dagen på resten av mitt liv. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag…

Dagen till ära har jag kompletterat en del av mina filmkommentarer med trailers, så det kan löna sig att titta bakåt i bloggarkivet. I spalten här till höger går det att söka, antingen på månad eller via kategorierna. Om du inte ser nåt i högerspalten, klicka i den röda bilden med “Ditt & datt” här ovanför.

Nytillkomna läsare har antagligen missat många godbitar som kommit till sedan oktober 2007, då jag började blogga. Många gillar till exempel att läsa om när jag har gjort bort mig. Här är ett par tips: En icke-praktikers vedermödor, När mitt finger gjorde ett snedsteg och Mitt bilointresse. Och mina dramatiska upplevelser i Sjukvård för hårdhudade och uppföljaren Kan man skratta ihjäl sig? har fått somliga att nästan göra just det.

Som stockholmare i förskingringen har jag lärt mig uppskatta min födelsestad mer och mer. Vill du ha en dos lovsång om Huvudstaden och se lite fina bilder, kan du kolla här: Hatten av för Huvudstaden, Fotosafari i storstadsdjungeln och Stockholm från solsidan.

Inlägg som jag själv tycker är viktiga är positiva injektioner, som kan påminna oss om att det går att stiga ut ur den gråsvenska deppigheten. Läs till exempel: Rätt sida, Jakandets lov, Miljonär-tänkandet och Hinkvis. Eller mitt recept på hur man kan få kärleken att fungera.

För att fira denna stora dag extra mycket, ska jag dela med mig av ett fantastiskt filmklipp som jag hittade på Emanuel Karlstens blogg. Se hela klippet! Du kommer inte att ångra dig.

Ofrivillig humor, del 4

Folk pratar så mycket. Hela tiden. Och med tanke på allt man hör dag efter dag, är det fantastiskt hur mycket man kommer ihåg.

Själv brukar jag, förutom allt annat, snappa upp det som sägs av misstag. Ibland kan det bli rätt roliga grodor som hoppar ut. Och såna samlar jag på. Här är ännu några exempel ur citatsamlingen:

“En ny dag med nya omöjligheter.” H.O.

“Hon var tvungen att gå hem, för hennes man hade gått bort.” J.Z.

“Jag håller alla tummar jag har.” Agneta Sjödin

“Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad.” Socker-Conny

“Ärftlighet varar längst.” S.A.

“Vi var packade och klara för att åka på semester.” H.O.

“Nu har vi pratat om lågkonjunkturen, om dåligt väder och om mord. Ska vi kanske tala lite om kontorsmaterial?” M.A. – säljare

“Det var en handsydd blazer, som kostade skjortan.” Y.S.

“Vi har fått ett 80-tal anmälningar, närmare bestämt 58 stycken.” B.A.

“Vårt gräs växer som ogräs.” T.B.

“Antingen betalar vi ingenting eller så får vi det gratis.” H.O.

“Jag fryser om alla kroppsdelar utom en.” G.D.

“Den historien har min mamma berättat i generationer.” K.R.

“Skickar mailet via fax…” M.J.

“Och då sa jag, halvt på skoj och halvt på skämt…” E.B.

“Hans date var en girl.” P.J.

SK: “Min mamma är heltokig.” – OK: “Heltokig? Det var lindrigt sagt!”

“Triangeln är sluten.”  H.O.