Mina minuter som kändis

Konstnären Andy Warhol lär ha sagt: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”. I förra veckan var det min tur.

I Allsång på Skansen har TV-publiken varje vecka utmanats att spela in videoklipp och kanske få chansen att sjunga tillsammans med publiken i direktsändning. Inför sommarens sista program skickade jag in ett klipp med den utvalda sången Waterloo och fick snart det glada beskedet: Jag hade vunnit!

På tisdagen bar det av till Stockholm och Skansen. Trevliga människor från SVT gav mig instruktioner om hur det skulle gå till. Först ett genrep vid 17-tiden och sen var det snart dags för den riktiga sändningen. En bit in i programmet efter en sång av Jill Johnson var det min tur. Jag fick ett par korta frågor av Sanna Nielsen, som presenterade mig innan min sånginsats.

Jag kände mig väldigt avspänd, inte det minsta nervös konstigt nog. Så allt kändes bara bra och roligt. Jag kom ihåg hela den lite trixiga sångtexten och höll tonen rätt hyfsat. Skönt!

Det jag inte hade väntat mig var den stora uppmärksamheten kring min medverkan. Artiklar i ett par olika dagstidningar och två direktsända radiointervjuer i P4. På min Facebook-sida har det varit sprängfyllt med kommentarer och gilla-markeringar och alla möjliga människor jag träffar har sett programmet och tyckt att jag gjort det bra.

Det är väl så här det känns att vara kändis. Jag insåg så klart att det bara skulle vara några dagar för mig, men det var kul att få känna på.

Bortsett från min insats så var det en upplevelse att få sitta på en bra plats i publiken, känna stämningen och se den lysande showen. Man får stor respekt för de proffsiga artisterna och musikerna.

Slutintrycket är att det var en jättekul upplevelse. Nu har några dagar gått, så livet har återgått till det normala. Underbart är kort.

Independence day

Om någon säger Independence day, tänker jag nog i första hand på en film från 1996, där Jorden attackeras av aggressiva aliens. Bill Pullman spelar presidenten som tillsammans med Will Smith och Jeff Goldblum gör hjältemodiga insatser och lyckas rädda Amerika.

En rätt osannolik historia, men hyfsad action. Nu – 20 år senare – har det gjorts en uppföljare, som hade premiär på svenska biografer härom dagen. Den engelska filmtidningen Empire tycker att den är ”Fantastic!”.

För amerikanerna är Independence day USA:s nationaldag, som firas idag den 4 juli, till minne av när de tretton första staterna förklarade sig självständiga från det engelska styret just den här dagen år 1776.

Sveriges nationaldag firas också till minne av när Sverige blev en självständig stat. Det hände när Gustav Vasa blev kung och på samma dag bröt Kalmarunionen den 6 juni 1523. Men troligen tänker inte många svenskar på den händelsen på vår nationaldag. Det är länge sedan någon behövde kämpa för vår självständighet. Kanske är det därför det trötta svenska firandet aldrig kommer i närheten av USA:s eller till exempel Norges.

Ordet ”Independence” betyder ”Oberoende”. Självklart är det viktigt för en nation att vara oberoende genom att inte behöva lyda under något annat land. Men för oss som tar den saken som en självklarhet, inser vi kanske inte att det är värt att fira.

Den individualism som har format oss så starkt på senare år, gör dessutom att vi saknar den vi-känsla som många andra länder har. Jag tycker att vi ska stryka bokstaven O ifrån ”oberoende” och i stället tänka ”beroende”. Ensam är inte är stark. Vi behöver varandra!

När vi satsar på gemenskap och goda relationer, då kan det nog bli fart på var nationaldag också.

Min digitala konstsamling, del 11

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Tillbaka till en filmklassiker

Idag är det den 21 oktober 2015 och det är ett viktigt datum i filmhistorien. Det handlar om Tillbaka till framtiden – en av världens absolut roligaste filmer. Den hade premiär sommaren 1985.

Tonårskillen Marty McFly råkar av misstag skickas tillbaka i tiden till 1955. Där träffar han sina föräldrar – innan de ens har träffat varandra. Genom en rad förvecklingar och komiska situationer ordnar allt upp sig till slut.

Filmen fick senare två uppföljare. I del 2 åker Marty framåt i tiden och landar just idag 2015-10-21. I den tredje filmen går resan bakåt i tiden igen, denna gång till Vilda Västern år 1885. Men det är film nr 1 som är den allra bästa.

Den som vet lite om filmers dramaturgi, kan konstatera att Tillbaka till framtiden är lysande i sin uppbyggnad och att det duggar tätt av planteringar som förhöjer spänningen och komiken.

Bland alla roliga detaljer, la jag märke till en för många år sedan – en som är jättekul bara för den som vet hemligheten. I början av filmen gör Marty och hans rockband en provspelning inför några gråtrista lärare. Bandet spelar filmens temalåt ”Power of love” som i övriga sekvenser i filmen spelas av Huey Lewi & The News. En lärare med megafon avbryter Marty och avfärdar dem med att de spelar för högt. Den läraren spelas av Huey Lewis!!!

I persongalleriet finns också den galne uppfinnaren Dr Emmet Brown, värstingen Biff, Martys blyge pappa George och mamman Lorraine, som blir kär i helt fel kille.

Regissören Robert Zemeckis berättar att det var svårt att sälja in filmidén och att åren gick, vilket också gjorde att man hann finslipa storyn till det mästerverk den blev till slut. Det var när Steven Spielberg kom in som producent som filmen till slut blev gjord för 30 år sedan.

Unna dig själv att återse Tillbaka till framtiden idag. Eller nån gång i framtiden.

Evig kärlek

”Kärleken är evig när vi är tillsammans.” Så sjöng Lena Philipsson när hon debuterade i Melodifestivalen 1986. Men evig kärlek är väl för de flesta en utopi, på sin höjd en floskel i en schlagertext.

I Sverige är det vanligare att kärleken är bräcklig och skör. Under 2014 gifte sig 47.000 par, medan 24.000 äktenskap slutade i skilsmässa. Rätt dåliga odds för det eviga.

Som kontrast till dessa dystra siffror är jag just nu i Stockholm och firar mina föräldrars diamantbröllop. Idag har de varit gifta i 60 år!

Mina föräldrar är på många sätt mina hjältar och förebilder. Inte minst genom att ha lyckats med den eviga kärleken. Genom att tro på den och satsa på den både i ”nöd och lust”. Jag är också tacksam för att de har varit gifta i alla år – ett sätt att visa att man tar kärleken på allvar, utan att hastigt kunna lämna sin partner om det skulle kännas trist under en period.

Det där har gjort att jag och mina syskon har växt upp i största möjliga trygghet och i en riktigt härlig miljö och atmosfär. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle hamna i ett läge med plastföräldrar och halv- eller kvartssyskon.

När Gudrun Schyman gapar ut sitt slagord ”Död åt kärnfamiljen!”, känns det som ett angrepp mot det som har varit så positivt i mitt liv och som har format mig till en trygg person. Som om det vore fel på mig.

Jag är säker på att många andra har haft en fin uppväxt och jag skulle aldrig säga ”Död åt” deras sätt att leva. Men jag är glad för min lyckliga bakgrund, för att mina föräldrar både gav mig livet och alla mina trygga barnaår.

Så för mig är det verkligen värt att fira att de har lyckats med den eviga kärleken. Grattis Mom & Dad!

Bästa reklamen

Även om jag själv har jobbat på reklambyråer under stora delar av mitt liv, är jag evigt trött på TV-reklam. Framför allt är det störande när man vill se en bra långfilm på TV. Man tappar liksom känslan och rytmen i det man ser. Många reklamfilmer saknar profil och ofta kommer man inte ens ihåg vilket varumärke det var som marknadsfördes.

Så när reklamavbrottet kommer känns det som något störande. Utom i ett fall – ICA-filmerna. Sveriges bästa TV-reklam kommer från ICA!

I december 2001 började ICA producera reklamfilmer med hjärta och hjärna. I spetsen för rollkaraktärerna står ICA-Stig – ända från starten och tills idag spelad av Hans Mosesson. Filmerna är skrivna som korta sketcher som roar oss tittare, samtidigt som man visar upp utvalda varor. Tre gånger har de vunnit reklambranchens prestigefyllda pris Guldägget.

Idag – den 1 februari 2015 – lämnar Hans Mosesson gänget i ICA-butiken. Och det blev Loa Falkman som fick uppgiften att ta över hans mantel (eller egentligen hans ICA-kavaj).

Frågan är om det finns någon motsvarande reklamfilmserie i världen. ICA-reklamen är unik och att den fortsatt enligt samma koncept i alla år, måste betyda att den lockar kunder. Vi tittare har blivit vänner med karaktärerna i reklamen. Därför är det med både sorg och tacksamhet vi tar avsked av Hans som ICA-Stig.

Här är ett par av mina personliga ICA-favoriter:

Leverans med guldkant

I höstas var jag och min son Victor på långresa i USA. Vi började i New York. En solig septemberdag gick vi nedför 7th Avenue. När vi stannade vid Madison Square Garden för att ta några bilder, blev vi tilltalade av en välklädd man, som frågade hur vi mådde och var vi kom ifrån. Han berättade att han hade en dröm om att någon gång åka till Sverige och frågade vad han skulle se i så fall. Vi pratade några minuter och sa sen hej och gick vidare.

Som turist i USA märker man snabbt att folk därborta är väldigt trevliga. Folk hälsar och pratar gärna några ord med främmande människor.

Om man äter frukost på en amerikansk diner, är det inte ovanligt att servitrisen – som ofta har några år på nacken – hälsar med ”Good morning, darling. How are you today?”. De är generösa med trevliga kommentarer.

Här har vi svenskar mycket att lära. Man kan tro att det finns nån svensk lag om att man ska ignorera andra och undvika ögonkontakt. Det skulle vara en stämningshöjare om folk sa hej och några uppmuntrande ord i stället.

Idag väntade jag på ett paket och när det ringde på dörren visade det sig att lastbilschauffören var en ung tjej som hälsade trevligt. När jag skulle signera frågade hon ”Vad heter du, hjärtat?”.

Om jag inte hade blivit så förvånad, hade jag tackat henne för den trevliga kommentaren. ”Hjärtat” är inte precis något man blir kallad varje dag. Det låter som hämtat ur nån svartvit film. Men det lilla ordet gjorde mig glad och förgyllde min dag.

Om vi lite till mans blev mer generösa med att ge uppskattande kommentarer, skulle vårt kalla land bli mycket mer varmhjärtat. Och då slapp jag beställa fler paket för att få höra goda ord.

Tack och farväl, Andraé Crouch!

En av mina musikaliska hjältar har gått ur tiden. Andraé Crouch dog av en hjärtinfarkt den 8 januari. Många har nog aldrig ens hört hans namn, trots att mer än 100 av hans låtar finns på Spotify.

Andraé Crouch är en legend inom gospel och har kallats ”Den moderna gospelmusikens fader”. Han föddes 1942 och redan som 11-åring blev han pianist i sina föräldrars kyrka. Snart började han skriva de låtar som skulle bli stilbildande, älskade och sjungna av människor över hela världen. Han turnerade flitigt tillsammans med sin sånggrupp ”The Disciples” och jag har sett flera av hans konserter i Sverige.

Han spelade in 19 skivor och dessutom finns det en lång rad samlingar med hans låtar. Både Elvis Presley och Paul Simon har gjort covers på hans sånger.

Vid sidan av gospelmusiken har Andraé Crouch samarbetat med Stevie Wonder, Elton John och Quincy Jones. Han ansvarade för körinsatserna på Michael Jacksons ”Man in the Mirror” och Madonnas ”Like a Prayer” och medverkade på  soundtracken till Lejonkungen och Purpurfärgen.

Andraé Crouch belönades sju gånger med Grammy Award och han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Andraés sångtexter är enkla budskap om en stark och positiv tro på Gud. En tro som är tillgänglig för alla och som kan öka glädjen och livskvalitén på ett väldigt tydligt och avgörande sätt.

Jag tror knappt att någon musiker har påverkat mig så starkt som Andraé Crouch. Under mina år som körledare sjöng vi flera av hans sånger och jag har oräknerliga gånger suttit och klinkat dem på mitt piano. Här nedanför kan du se två videoklipp med hans låtar.

Tack Andraé för allt du har gett mig och så många andra! Jag är säker på att vi ses där uppe så småningom.

Oscar för Bästa Film går till…

I söndags natt var det dags för årets viktigaste filmevenemang – Oscarsgalan 2014 – då förra årets bästa filmer belönades. Flest priser fick Gravity, men tre tunga statyetter gick till 12 years a slave, bland annat den allra viktigaste: Årets Bästa Film.

Filmen handlar om en fri färgad man som bor i Washington med sin familj. Slavjägare kidnappar honom, tar med honom till Södern och säljer honom som slav. Det är upptakten till ett skakande drama som verkligen tar tag i en.

En annan av Oscarsstatyetterna gällde för Bästa Manus efter förlaga. Filmen bygger nämligen på en självbiografisk bok från 1853. Händelserna i filmen är alltså hämtade direkt ur verkligheten, ur Solomon Northups egen skildring av vad som hände honom.

Oscar nr 3 – priset för Bästa Kvinnliga Biroll – gick till den 21-åriga kenyanska skådespelerskan Lupita Nyong’o. Hon gör en otroligt stark rollprestation och är verkligen en värdig vinnare av priset.

Det känns bra att en så viktig och meningsfull film belönades. Ibland behöver vi bli påminda om den här mörka perioden i USA:s historia. Då aktualiseras frågorna om alla människors lika värde. I tacktalet som avslutade galan sa filmens regissör Steve McQueen så här:

”Alla förtjänar att inte bara överleva, utan att leva. Det är det viktigaste Solomon Northup har lärt oss. Det här priset tillägnas alla dem som har fått utstå slaveri och de 21 miljoner människor som fortfarande lever i slaveri.”

Tack och adjö, Nesbø!

Jag läser en hel del böcker, både vanliga och ljudböcker. Helst ska de vara spännande, så det blir många thrillers och kriminalromaner.

Det är lätt att upptäcka att såna böcker har blivit mer och mer brutala med åren. Det verkar som om författarna måste uppfinna den absolut blodtörstigaste mördaren och så blir det bara värre och värre.

Norges mest framgångsrika författare heter Jo Nesbø. Jag har läst de allra flesta av hans kriminalromaner och favoriten är ”Huvudjägarna”. Även filmen med samma namn är väldigt spännande och oförutsägbar.

Härom dagen läste jag ut hans senaste bok ”Polis”. Och när jag la den ifrån mig kände jag plötsligt att jag inte orkade mera. Nesbø slår i mitt tycke alla andra författare på fingrarna. I hans böcker skildras de allra mest bestialiska, djävulska och vidriga mord, beskrivningar som får det att vända sig i magen.

Nu har jag fått nog! Även om böckerna är spännande medför de ett nästan fysiskt lidande för mig som läsare. Vad har hänt med det genuina berättandet? Går det inte att skriva en spännande roman utan att gå så långt över smärtgränsen?

Jag har bestämt mig. Jag har fått min överdos av Nesbø. Det räcker. I fortsättningen väljer jag bara andra författare.