Archive for the ‘Gud & tro’ Category

Tack och farväl, Andraé Crouch!

januari 12, 2015

acrouch1

En av mina musikaliska hjältar har gått ur tiden. Andraé Crouch dog av en hjärtinfarkt den 8 januari. Många har nog aldrig ens hört hans namn, trots att mer än 100 av hans låtar finns på Spotify.

Andraé Crouch är en legend inom gospel och har kallats ”Den moderna gospelmusikens fader”. Han föddes 1942 och redan som 11-åring blev han pianist i sina föräldrars kyrka. Snart började han skriva de låtar som skulle bli stilbildande, älskade och sjungna av människor över hela världen. Han turnerade flitigt tillsammans med sin sånggrupp ”The Disciples” och jag har sett flera av hans konserter i Sverige.

acrouch2

Han spelade in 19 skivor och dessutom finns det en lång rad samlingar med hans låtar. Både Elvis Presley och Paul Simon har gjort covers på hans sånger.

Vid sidan av gospelmusiken har Andraé Crouch samarbetat med Stevie Wonder, Elton John och Quincy Jones. Han ansvarade för körinsatserna på Michael Jacksons ”Man in the Mirror” och Madonnas ”Like a Prayer” och medverkade på  soundtracken till Lejonkungen och Purpurfärgen.

Andraé Crouch belönades sju gånger med Grammy Award och han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

acrouch3

Andraés sångtexter är enkla budskap om en stark och positiv tro på Gud. En tro som är tillgänglig för alla och som kan öka glädjen och livskvalitén på ett väldigt tydligt och avgörande sätt.

Jag tror knappt att någon musiker har påverkat mig så starkt som Andraé Crouch. Under mina år som körledare sjöng vi flera av hans sånger och jag har oräknerliga gånger suttit och klinkat dem på mitt piano. Här nedanför kan du se två videoklipp med hans låtar.

Tack Andraé för allt du har gett mig och så många andra! Jag är säker på att vi ses där uppe så småningom.

Annonser

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Lyckorus

september 22, 2012

Jag älskar bröllop! Så trots att jag är mitt emellan två nattpass på jobbet, ställer jag väckarklockan, sätter på mig bästa sviden och åker iväg för att se när två av mina vänner ska vigas.

Vilken förväntansfull stämning det är i kyrkbänkarna innan brudparet kommer in. Först kommer brudgummen och ställer sig längst fram för att vänta. Och så till slut… musiken sätter igång… och så kommer bruden! Hon skrider in med ett leende som smittar alla i lokalen.

De möts där framme och tar varandras händer. Oj, va brudgummen är stilig! Åh, vad bruden är vacker! Det kan hända att de är lite nervösa, men vilka goa blickar de ger varann!

Nu sätter bandet igång och spelar. Allsången är så glad och mäktig att man tror att taket ska lyfta sig. Brudparets lycka smittar av sig. Jo, det är säkert! Lyckan ligger i luften, det känner jag när jag tar ett djupt andetag.

Nu kommer höjdpunkten: De lovar att älska varann och hålla sig till varann, vad som än händer. Hela livet! Publiken applåderar. Och som tecken på vad de har lovat ska han ge henne… Jo då, hans best man har koll på ringen och sträcker fram den i rätt ögonblick. Brudgummen sätter den på brudens finger. Båda strålar av lycka. Vilken dag!

Pastorn ler han också. Han säger så många fina och kloka ord och jag önskar att jag kunde komma ihåg allihop. Och sen ber han en bön för brudparet. Jag också. Jag sitter i min bänk och ber innerligt att de alltid, alltid ska få vara så här lyckliga.

Terrorism med omvänd effekt

september 11, 2011

Idag är det tio år sedan terroristattacken i New York den 11 september 2001, när två flygplan tvingades ramma de två World Trade Center-skyskraporna. Den händelsen chockade hela världen, men allra mest det amerikanska folket förstås.

Jag befinner mig just nu i USA och känner av stämningarna här tio år efteråt. Vi andra känner kanske att det var en ruskig händelse, men att den redan hör till historien. Här är det något som fortfarande lever starkt i människors medvetande. Alla vet var de befann sig när de fick höra om händelsen.

I alla offentliga sammanhang påminns vi om det som hänt. Man talar mycket om de 400 brandmän som dog som hjältar under räddningsarbetet och om de passagerare i ett annat plan på väg till Washington som övermannade terroristerna och kraschade i en åker.

Terrorhandlingar har ju som syfte att sprida skräck och osäkerhet hos människor. Men de som låg bakom händelserna för tio år sen räknade nog inte med att deras dåd skulle få motsatt effekt. Det ledde i stället till att det amerikanska folket blev mer enade och växte i mod och gemensam styrka – något som fortfarande är fallet. Så i stället för att vara ett splittrat och skräckslaget folk, står nu amerikanerna mer enade än någonsin.

De flesta i USA står också enade i samma gudstro, som kan vara mer eller mindre stark och ta sig olika uttryck. Men den finns här som en enande kraft.

Som svensk kan jag känna att allt det där är nåt som vi till stora delar saknar. Vi är fattiga på tro och vi är fattiga på stolthet för vårt land. Vi är rika när det gäller ekonomisk välfärd, men på områden som betyder nåt på djupet har vi mycket att lära.

När skyskraporna i New York hade rasat reste sig mirakulöst ett par balkar som bildade ett kors. Det korset är nu ett officiellt minnesmärke från händelsen och påminner amerikanerna om den tro som förenar dem.

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Det viktigaste valet

september 16, 2010

När jag startade den här bloggen bestämde jag mig direkt för att den skulle vara fri från politik och religion. Jag ville bara skapa något positivt och läsvärt. Men – som en del säger – regler är till för att brytas.

Det är bara ett par dagar kvar till Valdagen, då vårt lands närmaste framtid avgörs. För många verkar det som om det gäller liv eller död. Tänk om det ena eller andra blocket vinner, hur ska vi då kunna överleva? Själv vet jag vad jag skulle föredra, men inte lär det bli någon stor katastrof om det blir tvärtom.

Frågan om alliansen eller de rödgröna kommer att styra Sverige framöver, är inte vad som påverkar min personliga lycka. Vårdplatser, vägbyggen, barnomsorg och skatter är naturligtvis viktiga frågor, men det är inte de som avgör om jag känner glädje och tillfredställelse på riktigt – på djupet.

Det som är absolut avgörande för mitt välbefinnande är att jag tror på en Gud som älskar varje människa och som vill vårt bästa. En Gud som varken sover, är sjuk eller död, utan som i högsta grad är aktiv.

Han är intresserad av oss och har öppnat en väg till att lära känna honom på ett personligt sätt. Att ta den chansen kan ge en riktig glädjekick och höjer garanterat livskvalitén ordentligt.

Så om du frågar mig handlar valet på söndag egentligen bara om yttre omständigheter. Det som gör verklig skillnad och som förändrar vårt välbefinnande på riktigt, är ett mycket viktigare val.

Här är en bra länk, för dig som är intresserad:

http://webbkyrkan.com/