Jag är den jag är

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Fotbollsfri zon

Jag blev väldigt sugen på att gå på bio i kväll, så jag ringde min vän K. Men att få honom som sällskap var dömt att misslyckas, för det är tydligen nåt fotbollselände på TV i kväll igen. EM verkar vara oändligt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men för åtta år sen övergick ointresset i nån slags allergi. Då hade vi under några veckor en kille inneboende, som skulle göra praktik i närheten. Men på något sätt lyckades han smita ifrån praktiken och varje gång jag var hemma låg han i soffan och såg på fotboll. Mitt välkända tålamod var då som bortblåst.

Min bild av fotboll är att TV-rutan visar en grön plan där inte mycket händer under en och en halvtimme. Bollen skickas fram och tillbaka, men hamnar i stort sett aldrig i mål. Ändå skränar publiken konstant och kommentatorerna gapar för att överrösta dem. Om en spelare råkar peta på en annan, slänger sig denne ner på marken och vrider sig i påhittade plågor, för att om möjligt få frispark eller straff. Och när man tror att det äntligen är slut, blir det alltid förlängning och straffar, så vi som väntar på att se nåt annat får vänta i evigheter.

Den här bildmixen som jag har gjort, säger väl allt egentligen:

Inget illa ment mot alla fotbollsvänner, men låt mig slippa!

I år har jag tänkt så här i mitt stilla sinne: Här är jag – en kreativ och snäll singel-man, som inte ser på fotboll. Kvinnorna borde stå i kö utanför min dörr! Men inte är det så! Det är rätt konstigt, tycker jag.

Singelliv, del 4

När man blir singel utan att ha bett om det, ändras snart en del vanor – inte minst matvanorna.

Idag var jag i affären och föll för erbjudandet att köpa fem enportionsrätter för 99 kronor. (Inte för att jag äter sånt särskilt ofta. För det mesta lagar jag min mat själv, även om urvalet är rätt begränsat.) Eftersom jag har hundratals kassar hemma, brukar jag om möjligt ta hem maten utan att köpa kasse, så idag balanserade jag högen med Finduslådor och en del annat på vägen ut ur butiken. Flera personers överseende leenden fick mig att känna mig som ”en sån där stackars singel”.

Sånt där äter jag bara när jag har som mest bråttom. Annars blir det ofta pasta i alla möjliga varianter. Inte för att det är det enda jag kan laga, utan för att jag verkligen älskar pasta. Dessutom går det snabbt att laga. Som singel börjar man inte tänka på mat förrän man är hungrig och då är det inte läge att välja mat som tar en timme eller mer att fixa till.

Nån enstaka gång, när jag inte har för mycket annat att göra, kan det hända att jag gör en köttgryta eller nåt annat som kräver lite mer tid. När jag lagade Korv Stroganoff härom sistens, läste jag fel på receptet och tog 2 dl vetemjöl i stället för 2 matskedar. Kunde inte fatta att hela röran blev som cement.

Min vän K gjorde för en del år sen en undersökning om ungkarlars matvanor – delvis med överraskande resultat. Att laga fiskpinnar i brödrosten är ju en klassiker, men vad sägs om att koka korven tillsammans med makaronerna eller att steka falukorven direkt på plattan? För en man handlar tänkandet i köket till stor del om att inte alstra för mycket disk, eftersom det är så dödens tråkigt att diska.

Så där djupt i ungkarlsträsket har jag inte sjunkit än, som tur är. Men visst – lite fler rätter på menyn i framtiden skulle inte skada.

Försenat jubileum

Den 4 oktober var det tre år sedan jag startade min blogg. Och precis den dagen blev det nåt fel med mitt bredband. Nu har jag levt avskuren och i mörker i drygt tre veckor, men igår eftermiddag kom äntligen en tekniker och fixade det hela. Så nu är jag tillbaka.

Mitt bloggjubileum kommer alltså lite för sent, men jag kör det ändå. Dessutom är det här mitt 200:e blogginlägg. Det är väl ingen som har läst alla och somliga läsare har kommit till på sistone, så jag tänkte tipsa om en del guldkorn från de här tre åren.

Här nedanför kommer ett antal små bilder. Varje bild går att klicka på, så du kan alltså komma till en hel rad inlägg härifrån. Jag är ju en riktig filmnörd, så här är länkar till fyra av mina filminlägg:

Jag råkar ofta in i komiska situationer och gör bort mig på olika sätt. Här är några inlägg som många har skrattat åt:

En hel serie blogginlägg handlar om min digitala konstsamling. Här är två av dem:

Det händer då och då att jag lyckas ta några bra bilder med min lilla digitalkamera. Då kan de hamna på bloggen:

Här är ett par av mina inlägg i ämnet musik:

Jag är mest ute efter att skriva sånt som roar och uppmuntrar. Men visst händer det ibland att jag lägger en åsikt om nånting. Alltid retar det nån:

Mest av allt vill jag påminna om att vi kan må mycket bättre genom att tänka positivt och uppmuntra varandra:

Hoppas du har en stund över för att titta igenom länkarna. Om inte kan du alltid komma tillbaka senare.

Tack till alla er som brukar läsa min blogg. Du vet väl att du alltid kan komma till startsidan genom att klicka på Ditt & Datt-bilden längst upp. Och i högerspalten kan du se vad jag har skrivit under de olika kategorierna.

Välkommen tillbaka och tipsa gärna andra genom att skicka dem den här adressen: https://gladatony1.wordpress.com/

Singelliv, del 3

När jag var 17 år skulle jag och en kompis få besök av två tjejer från Kumla en helg. Vi stockholmare hade nog hoppats på ett visst mått av romantik den helgen, men de drömmarna gick upp i rök.

Så fort vi hade mött upp tjejerna på Centralen deklarerade de att nu skulle det shoppas. Det var min första erfarenhet av att shoppa med det motsatta könet och det blev en chockartad upplevelse. Efter att ha hängt med runt till alla tänkbara butiker under 4-5 timmar var både jag och min kompis mer uttröttade än efter den tuffaste gymnastiklektion.

Om man sen som jag har haft en fru och fyra döttrar, har det dumsnälla tålamodet eroderats ner ordentligt genom åren. Nu är det så gott som obefintligt. Jag har helt enkelt tillbringat för många timmar av mitt liv utanför olika provrum. Ett plus i singellivet är att jag har klarat mig ifrån sånt under några år.

Igår gick jag på stan med min dotter Malin för att titta på allt spektakel runt kungliga slottet. När vi gick nedför Kungsgatan föreslog hon att vi skulle korsa gatan. Jag tyckte det var bättre att gå på solsidan, men hon hade siktat in sig på en butik på andra sidan. Hon skulle ”bara” prova en klänning. Det tog drygt 15 minuter.

Jag stod och hängde utanför affären på skuggsidan av Kungsgatan och önskade mig långt bort. Då kom det en tjej i 25-30-årsåldern förbi på trottoaren. Hon var klädd i ett linne med ovanligt generösa ärmringningar. Hon hade ingen behå och hennes bröst guppade fritt och halvvägs utanför linnet.

Man måste nog ha levt i det påtvingade singellivets celibat under några år, för att förstå hur trevlig den lilla episoden var. Som en värmande solglimt på skuggsidan. Jag lider troligen av en svårartad bröstabstinens.

Men det var inget fräckt, besvärande eller utmanande. Bara en liten skymt i vardagen. Den kommer jag att leva länge på.

Semlan som blev mitt fall

Ibland råkar jag in i löjliga situationer och andra gånger råkar jag ut för saker på grund av mitt eget löjliga beteende. På begäran ska jag nu berätta vad som hände mig igår.

Jag hade en mycket avspänd förmiddag innan jag skulle åka och hämta min dotter Ida i Jönköping prick klockan tolv. Men tidsoptimist som jag är tog jag det lite för lugnt och upptäckte plötsligt att det var dags att åka. Jag skulle hinna om jag hoppade över dagens viktigaste mål – frukosten.

Jag gjorde mig redo för att åka iväg på fastande mage, men vid ytterdörren ångrade jag mig. Det måste finnas något som jag kunde äta för att inte alldeles förgås av hunger. Och tänka sig. I kylskåpet stod en kartong med en semla. Sagt och gjort. Jag tog den med mig och gick ut och startade bilen.

Det har ju snöat en hel del under lång tid, så vår gata är sig inte lik. Den är betydligt smalare än vanligt och jag var omgiven av höga snövallar när jag körde ut bilen med ena handen på ratten och semlan balanserande i den andra.

Det sägs ju att män inte kan göra två saker samtidigt och den här gången stämde nog det påståendet. Eller också var det hungern som var orsaken. Jag måste ha haft mer fokus på semlan än på vägen, för jag körde långt in i en snödriva och fastnade. Bara 20 meter hemifrån!

Jag satte igång med att frilägga bilen med en liten snöskyffel och tog emellanåt en tugga av semlan. Efter 45 minuter hade jag flyttat så stora mängder snö att man såg det mesta av bilen. Och i det läget kom min vän Ro och drog loss mig med sin bil och en bogserlina. Slutet gott allting gott.

Sensmoral: Bättre en semla i handen… Äsch, glöm det!

Film Film Film, del 17

Det händer att filmer som är riktigt bra av någon anledning aldrig upptäcks av den stora publiken. Jag tänker exempelvis på Out of time med Denzel Washington, Lasse Hallströms En dag i livet eller Woody Allens Kairos röda ros. Idag vill jag berätta om en annan ”doldis” i filmfloran, som är en riktig pärla: In the land of women.

Adam Brody från O.C. spelar Carter – killen som blir dumpad av sin flickvän och vars värld rasar samman. Han reser bort från LA och bosätter sig hos sin senila mormor i en annan stad. Där ägnar han tiden åt att tycka synd om sig själv och försöka reda ut sitt liv.

Carter lär snart känna kvinnorna i grannfamiljen – en mamma och hennes två döttrar. Trots att han är fullt upptagen med att tänka på sin egen situation, blir han för grannarna en person som har ett friskt utifrånperspektiv. Han blir en slags katalysator som får saker att hända i grannhuset.

Meg Ryan och framför allt Kristen Stewart från Twilight gör känsliga och övertygande rolltolkningar, vilket i och för sig är skådespelarnas uppgift. Men här görs det så bra att man ibland glömmer bort att det är en film och i stället dras in i historien och kommer riktigt nära det som händer.

Jon Kasdan, som ligger bakom det välskrivna manuset, gör här sin regidebut. Hans berättelse är inte särskilt udda, men känns ärlig och intim på ett sätt som gör att filmen höjer sig över mängden.

Så här skrev en av recensenterna: ”Superb! One of those rare movies you hate to see end.” Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

En titt i backspegeln

Det känns som om millennieskiftet var för bara ett par år sen, men i natt har det gått tio år! Tiden har rusat fram.

Idag ska jag bara titta en bit bort i backspegeln. Jag bestämde mig redan från början för att 2009 skulle bli ett bra år. Sånt kan man väl inte bestämma, kanske du tycker. Men jag hävdar envist att det faktiskt går! Den som ser livet i svart kan inte förvänta sig mycket positivt. Bättre att vara förväntansfull och upptäcka alla möjligheter som livet har att bjuda.

Jag tycker faktiskt att året blev bra, även om hösten har varit mer än lovligt pressad. Men en skön jul har masserat bort all stress och fyllt på med harmoni i stället.

Det har hänt en hel del på bloggen i år. Det som har retat och upprört mest är när jag har varit inne på ämnet manligt-kvinnligt. Aj, aj, aj. Här finns det många ömma tår som inte vill bli trampade. De inläggen hittar du här och här. Och kanske är det av liknande orsaker som årets mest klickade bild finns i inlägget Schyssta rattar.

Under året har det blivit en rad uppskattade inlägg under rubriken Min digitala konstsamling. Och för den som gillar fina bilder har jag också lagt ut egna foton här och här och här. Ett par snygga fotomodeller finns det också här och här, för den som gillar sånt.

Det har också blivit några musikvideos. Först den oemotståndliga akustiska versionen av Hope and glory. Sen höjdarlåten Ser jag tjock ut i den här? och min och Idas värsta bilshow. En rad filmer har jag också kommenterat. Klicka på Film i högerspalten!

Det påstås att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag håller inte med, men vissa läsare skrattade nästan ihjäl sig åt min olycksberättelse här och här.

Till slut finns ett par extra tänkvärda inlägg här och här. Och dessutom livsvisdomen från Björnen Baloo och Melker Melkersson.

Där har du mitt sätt att sammanfatta året. Vi hörs igen 2010.

Far away

När jag var liten hade jag en lekkamrat som bodde tillsammans med bara sin mamma. När vi andra frågade varför, berättade han att hans pappa var sjöman och var ute på haven. Det är först på senare år som jag har tänkt att det där kan ha varit en lögn.

På den tiden var det nog en skam för en kvinna att leva ensam med sitt barn – kanske efter en tillfällig romans eller ett kraschat äktenskap. Den där sjömanshistorien var nog ett sätt att slippa berätta sanningen.

Nu för tiden lever de flesta svenska barn inte med sin biologiska pappa. En ganska tragisk utveckling, tycker jag. Men å andra sidan behöver ingen dra historier om fäder till sjöss längre.

Kvinnorollen har stärkts mer och mer under decennier och de flesta orättvisorna mellan könen har raderats ut. Det ska vi vara tacksamma för. Men pendeln har liksom bara fortsatt och vi befinner oss farligt nära det andra diket. På liknande sätt som kvinnan förr ansågs underlägsen, har nu männen och framför allt papporna marginaliserats.

Det finns en allt vanligare attityd som föraktfullt fnyser att mannen inte är till någon särskild nytta, efter att ha gjort sitt jobb i befruktningsögonblicket. Med en sån inställning kan pappan lättvindigt bytas ut mot ett substitut eller ingenting alls.

Jag kan inte låta bli att undra hur nästa generation kommer att se ut när de växt upp utan andra manliga förebilder än de som finns på film. Någon kanske tycker att pappor inte alltid är så bra förebilder. Och visst finns det skräckexempel. Men de flesta försöker nog ändå göra sitt bästa.

Melker i mitt förra inlägg misslyckades ofta och var ibland rätt missnöjd med sig själv. Han var långt ifrån perfekt, men han fanns där för sina barn. Och det var det som betydde något.

Min digitala konstsamling, del 5

Jag gräver vidare i konstsamlingen i min dator och hittar idag den amerikanske konstnären Steve Hanks. Han målar med akvarell (vattenfärger) och gör det mästerligt.

Trots att Steve Hanks tidigt uppvisade stor talang, fick han låga betyg i bildklassen i highschool. Han vägrade nämligen göra de föreskrivna uppgifterna, utan gick hellre sin egen väg. Men han tog revanch genom att sälja sin första tavla till en annan bildlärare på skolan.

Hanks fortsatte senare med högre konststudier och tog 1960 examen som Bachelor of Fine Arts. Till en början tecknade han realistiska bilder med blyerts och mer impressionistiska i olja. Men med tiden utvecklade han en allergi mot oljefärger och började experimentera med akvarell i stället.

Steve Hanks skapar stämningar genom att effektivt använda ljus, mörker och finstämda nyanser. Det är otroligt att kunna åstadkomma såna resultat med vattenfärg och penslar. Motiven är så gott som uteslutande kvinnor och barn.

Figurillustrationer efter levande modeller under studietiden väckte ett stort intresse för människor och anatomi hos Hanks. Till detta har han lagt en atmosfär av lugn och kontemplation.

Hanks tycker att kvinnor bättre uttrycker de känslor som alla människor har, men som män har svårare att visa. Därför är det naturligt för honom att uttrycka sig i kvinnobilder.

Här är ett intressant videoklipp, där Steve Hanks berättar om hur händelser i hans eget liv påverkar hans bilder. Lite långt, men värt att se för den som är intresserad!

Steve Hanks har fått många priser och utmärkelser. Sedan 1993 har han funnits med på U.S. Art Magazines topp 10-lista över amerikanska konstnärer. Vill du se fler av hans bilder kan du klicka här.

All pics in this post © Steve Hanks.