Fotbollsfri zon

Jag blev väldigt sugen på att gå på bio i kväll, så jag ringde min vän K. Men att få honom som sällskap var dömt att misslyckas, för det är tydligen nåt fotbollselände på TV i kväll igen. EM verkar vara oändligt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men för åtta år sen övergick ointresset i nån slags allergi. Då hade vi under några veckor en kille inneboende, som skulle göra praktik i närheten. Men på något sätt lyckades han smita ifrån praktiken och varje gång jag var hemma låg han i soffan och såg på fotboll. Mitt välkända tålamod var då som bortblåst.

Min bild av fotboll är att TV-rutan visar en grön plan där inte mycket händer under en och en halvtimme. Bollen skickas fram och tillbaka, men hamnar i stort sett aldrig i mål. Ändå skränar publiken konstant och kommentatorerna gapar för att överrösta dem. Om en spelare råkar peta på en annan, slänger sig denne ner på marken och vrider sig i påhittade plågor, för att om möjligt få frispark eller straff. Och när man tror att det äntligen är slut, blir det alltid förlängning och straffar, så vi som väntar på att se nåt annat får vänta i evigheter.

Den här bildmixen som jag har gjort, säger väl allt egentligen:

Inget illa ment mot alla fotbollsvänner, men låt mig slippa!

I år har jag tänkt så här i mitt stilla sinne: Här är jag – en kreativ och snäll singel-man, som inte ser på fotboll. Kvinnorna borde stå i kö utanför min dörr! Men inte är det så! Det är rätt konstigt, tycker jag.

Handlös, men inte handfallen

En kompis till mig berättade om när han började arbeta som ungdomsledare i en småländsk kyrka för ett antal år sedan. När han ledde den första samlingen för ungdomarna, var han rätt irriterad på en tjej som larvade sig och hade sina armar under tröjan, så att tröjärmarna fladdrade fritt.

När man skulle spela volleyboll senare på kvällen, fortsatte tjejen på samma sätt. Det var inte förrän hon skulle serva, som min kompis insåg att hon inte hade några armar! Men hon var med och spelade ändå och servade med axeln.

Tjejen heter Lena Maria och i lördags var hon huvudperson hos Oldsberg i ”Här är ditt liv” på SVT1. Programmet fick toppbetyg av TV-tittarna. Det var hon värd, för hon är en mycket speciell person. Jag lärde känna henne för rätt länge sen, när hon behövde hjälp med ett CD-omslag. Genom åren har jag utformat omslagen till sju av hennes skivor.

Det kändes rätt märkligt när hon fikade hemma hos oss och lyfte kaffekoppen med foten. Men snart glömde man det där. Lena Maria störs inte av sitt handikapp. Tvärtom är hon den gladaste människan jag känner och hon fixar allt i livet utan armar. Hon kör bil, skriver på datorn, lagar mat, stickar, målar tavlor, spelar piano och allt annat med hjälp av fötterna och munnen.

Lena Maria är numera framför allt sångerska med bred repertoar. Hon har turnerat i många länder och har haft sina största framgångar i Japan, där hon är superkändis. Hennes liv har till och  med skildrats i en manga-bok. I samma serie böcker finns bland andra Mozart, Abraham Lincoln och Moder Teresa!

En undersökning pekar på att cirka 100 miljoner japaner vet vem Lena Maria är. Så det var verkligen på tiden att hon blev ordentligt uppmärksammad i svensk TV.

Det som berör människor mest är hennes spontanitet och naturliga glädje. Hon är som en positiv kraftkälla som inte låter sig stoppas av något. Där har vi nåt att lära.

Tack för att du finns, Lena Maria!

På glid

Att säga att jag är en smula sportintresserad vore en överdrift. Jag tycker sport tar alldeles för mycket plats i TV och radio. Större idrottsevenemang som OS och VM är bara irriterande, då allt man vill se på TV får ge plats för skrikande reportrar och öronbedövande publikjubel.

Därför var det rätt otippat att jag, när jag zappade igenom TV-kanalerna härom kvällen, fastnade i en curling-match. Det var svenska damlaget som mötte danskarna och med stor precision sköt iväg stenarna och borstade isen lika intensivt som Duracells kaniner.

Vid 2-tiden på natten när det bara återstod tre stenar i matchen, somnade jag i fåtöljen och fick inte veta hur det gick förrän nästa dag. De svenska tjejerna vann och har sedan dess också slagit Schweiz och Storbritannien. Det ser ljust ut inför slutspelet och jag håller tummarna.

Mitt nyväckta curlingintresse fick mig att associera vidare till curlingföräldrar. Det är människor som är lite överbeskyddande mot sina barn och sopar bort allt störande som kan drabba de små.

Egentligen finns det många vuxna som lever på curlingvis för egen del. Såna som alltid tar den lätta vägen och som vill glida fram på en räkmacka genom livet. Som inte vill ta itu med problem, utan försöker hitta sätt att komma runt dem i stället.

Curlingpersonligheter tar sig inte an en uppgift, utan att försöka förhandla bort de jobbigaste inslagen. Och om det blir lite motigt med livspartnern, är de snabba att skaffa sig en ny, i stället för att jobba på sin relation.

Det där är bara ett sätt att förneka verkligheten. Livet bjuder på både glädje och bekymmer. Den som alltid tar den lätta vägen har svårare att klara sig när det verkligen gäller. Men om man tar sig an problemen med en positiv attityd, blir man starkare.

Kan man skratta ihjäl sig?

Tänkte jag skulle berätta lite om efterspelet till min cykelolycka och mötet med den brutala läkaren som jag skrev om nyligen.

Jag kom hem från sjukhuset som ett mycket eländigt paket, med bandage runt huvudet och armen i mitella. Dessutom var hela överkroppen som en enda ihållande smärta. Det blev horisontalläge förstås. Jag har aldrig känt mig så hjälplös. Kunde inte ens komma upp ur sängen utan hjälp.

Bredvid mig låg min son Victor, som då var i 6-årsåldern. Genom nån märklig tillfällighet hade han brutit armen i samma veva, så vi låg där båda två med armarna i bandage. Det enda vi hade ork att göra vara att se på film. Inga komedier – om jag skrattade kändes det som om hela jag skulle gå i bitar.

Efter en vecka var jag så pass rörlig att jag kunde sitta uppe och se på lördags-TV med familjen. Vi såg nåt program med Oldsberg, minns jag. Han hade Bengt Bedrup som gäst och bad denne att berätta en rolig historia. Jag kände mig inte det minsta orolig. Jag hade utvecklat en förmåga att kunna hålla mig för skratt i alla lägen.

Historien var ur verkliga livet och handlade om nån som kommenterade en fotbollsmatch på radio. Det lag som Sverige spelade mot hade en färgad kille i laget. Kommentatorn använde hela tiden ordet ”negern” när denne var i närheten av bollen. I kontrollen i Stockholm tyckte man att detta inte lät så bra och bad kommentatorn att inte säga ”negern”. Men han hörde inte vad de sa, utan fortsatte: ”Negern passar, negern lägger en hörna…”.

Till slut bokstaverade man från Stockholm, för att kommentatorn skulle förstå: ”Du får inte säga ‘negern’ – Niklas, Erik, Gustav…”. Då säger kommentatorn i direktsändningen: ”Jag tror inte det är sant. Kontrollen i Stockholm säger att negern heter Gustav”.

Det blev för mycket för mig. Jag exploderade av skratt och kunde inte sluta. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela överkroppen att jag grät samtidigt som jag skrattade. Och när jag trodde att jag skrattat klart, satte det igång igen. Det är den enda gången i livet som jag på allvar trott att jag skulle dö. Om man nu kan dö av en rolig historia.