Archive for the ‘Djur’ Category

Stockholmsresa utan hajar

februari 11, 2011

Jag hade några semesterdagar kvar och bestämde mig för att hitta en sista minuten-resa nånstans. Precis dagarna innan oroligheterna bröt ut i Egypten, såg jag att det var billigt att åka till Sharm el Sheikh vid Röda Havets kust.

Jag ville läsa mer om stället och fick upp nyhetssajter som berättade att stränderna nu hade öppnats igen efter alla hajattacker. I framtiden skulle man öka säkerheten för badande turister. Artikeln illustrerades med bilden här nedanför. Plötsligt kände jag ingen särskild lust att åka dit.

Det blev en vecka i Stockholm i stället. Ingen strandtemperatur precis, men trevligt ändå. När jag är i Stockholm ger jag mig alltid ut på fotosafari. Efter att ha flyttat härifrån för länge sen, har jag börjat upptäcka hur vacker stan är.

Det är ju fortfarande vinter, men det blev några fina dagar med solsken i början av veckan.

Tråkigt nog står solen så lågt så här års, så trots vackert väder var det skuggigt och mörkt på de flesta gator.

Å andra sidan får man mycket av det där härliga eftermiddagsljuset, som målar de byggnader som solen kommer åt i varma färger. Riksdagshuset är en sån byggnad som ligger ganska fritt vid Strömmen.

Strax innan solnedgången blir stadshuset en silhuett. Isen ligger kvar, även om det har töat bort rätt mycket på gator och torg.

Men igår bestämde sig vädret för att byta humör. Plötsligt blev det snöfall och isande stormvindar. På Hötorget blev torghandeln helt insnöad och inga kunder orkade välja blommor eller frukt i snålblåsten. Så här såg det ut härom dagen och igår.

Idag på förmiddagen fortsatte snökaoset. Trafiken har stått still och polisen har fått hjälpa bilister som kört fast. Men nu efter lunch börjar det spricka upp och det kan bli solsken innan kvällen.

Så det blev ganska blandat semesterväder i Stockholm. Men bättre det än att bada med hajarna i Egypten.

Annonser

På villovägar med systrarna B

maj 24, 2010

I lördags åkte jag till Malmö. Med mig i bilen hade jag min dotter Malin och de tre systrarna B. När vi startade vår färd från Småländska höglandet anade vi inte vad vi skulle råka ut för – mest på grund av min egen förvirring.

Systrarna B är härliga och roliga människor som det är kul att umgås med, så humöret var på topp redan från början.

Vi skulle stanna och ha picnic i en bokskog, hade vi bestämt. Efter lite letande hittade vi rätt. Malin lyckades doppa sin vita sko i gyttja och någon undrade vad det var som lät under växterna där vi trampade fram. Ormtjuserskan här nedanför försäkrade oss att det inte finns några ormar i Skåne, strax innan vi hittade den här krabaten.

Efter att ha ätit och tagit en massa bilder, satte vi oss i bilen igen. Solen sken och alla i baksätet blev tigerrandiga.

Jag lyckades missa avfarten mot Malmö, men till slut kom vi in i stan från helt fel håll.

Min yngsta dotter Ida har gått en dansutbildning här och målet för vår resa var att se hennes slutföreställning på teatern Palladium. Det var en proffsig show och Ida strålade som vanligt.

När vi började åka hemåt körde jag fel för andra gången. Vi skulle åka mot Jönköping, men plötsligt stod det Kalmar på skyltarna. Vi fick krångla oss igenom Lund för att komma på rätt väg igen.

Vid Helsingborg ska man svänga av norrut, men vi pratade och hade så trevligt i bilen att jag missade det också! När det stod Halland och Laholm på skyltarna började vi ana oråd. Vi hade åkt fyra mil åt fel håll. Till slut hittade vi en liten väg som tog oss tillbaka mot E4:an.

Vi pratade skoj och allvar och hade lite roliga bilaktiviteter. Alla fick till exempel berätta nåt om sig själv som de andra inte visste om. Vi hade så kul att jag helt glömde bort att vi skulle ha tankat för länge sen.

Som tur var närmade vi oss Hamburger Hill utanför Värnamo. Det är en kulle utefter motorvägen med en bensinmack och Burger King, Max och McDonald’s. När det var två kilometer kvar dit började bilen hosta. Vi kröp fram på de sista bensindropparna, men när det var 500 meter kvar till avfarten kom vi inte längre.

Det var bara att börja promenera utefter motorvägen i mörkret. Macken såg ut att ligga ganska nära, men det tog ändå 20 minuter att komma dit. Jag köpte en dunk med bensin. Promenaden tillbaka till bilen kändes inte så lång, eftersom vi körde sångleken medan vi gick.

Resten av resan gick utan missöden och vi kom hem flera timmar senare än vi hade tänkt. Men vem bryr sig? Missödena berodde mest på att vi hade så kul i bilen. Alla var överens om att hemresan var det roligaste på hela dagen.

Varan eller inte varan…

maj 19, 2010

Vad tänker du på när du hör ordet varan? Själv tänker jag på såna där stora ödlor som de utsvultna deltagarna i Expedition Robinson försökte fånga för att grilla.

I morse hade min son Victor kraftiga bröstsmärtor och vi åkte till akuten. Där tog de alla möjliga prover och ställde frågor om allergier och annat. En fråga handlade om ifall han brukade få varan-behandling. Victor tänkte också på såna där ödlor och frågade om det där verkligen stod i hans papper. Nej då, det var en fråga som alla fick.

Efteråt kunde ingen av oss hålla oss för skratt. Victor funderade över om det var så vanligt att folk hade varaner hemma nu för tiden och om det var därför de ställde frågan. ”Det här måste du skriva om i bloggen”, sa han.

Vi kunde inte sluta skratta, varken jag eller han som hade ont. Jag tänkte direkt på den där dagen då jag trodde att jag skulle dö – av skratt.

När sköterskan ställde varan-frågan associerade jag själv till TV-serien V, som gick nån gång på 80-talet. Man satt klistrad vid TV:n varje vecka för att se hur det gick.

V handlade om att aliens kom till jorden med sina rymdskepp. De såg ut som människor och verkade vänligt stämda. Men när deras ledare (hon på bilden här ovanför) spärrade upp gapet och svalde en stor råtta, började man ana oråd. Det visade sig att de egentligen var nån slags ondsinta ödlor, förklädda som människor. De hade nog behövt få varan-behandling.

Ja, så där gick tankebanorna på sjukhuset. Hur som helst var det skönt att ha nåt att skratta åt mitt i eländet. Ett gott skratt förlänger ju som bekant livet.

Skjut inte på bilisten!

oktober 14, 2009

colt

I Vilda Västern kunde det gå rätt livat till. Särskilt när kofösarna fick i sig några glas och började vifta med puffrorna. Det hände att de som spelade piano på saloonerna hade en skylt med texten ”Skjut inte på pianisten”. Den här tiden på året skulle jag vilja skylta upp min bil med ”Skjut inte på bilisten”.

I dagarna har årets älgjakt startat. När man bor i storstaden vet man inget om hur stort detta är. Folk tar ledigt från sina jobb, grabbar skolkar från skolan och på somliga arbetsplatsen får man räkna med att sänka tempot, eftersom så många är borta.

När jag var ute och åkte igår såg jag åtminstone tre jägare vid vägkanten och funderade på om jag borde ha samma respekt för dem som jag har för älgarna när jag kör. Det är ju inte så ovanligt att en eller annan människa blir skjuten under älgjakten. Vem vet – kanske passar somliga på att sätta en kula i nån som de inte kommer överens med. Fast oftast är det väl rena olyckshändelser.

I alla fall känner jag mig en smula obekväm med att det sitter folk som är beväpnade utefter vägarna. Man får väl hoppas på att de är någorlunda nyktra. Men om det går en fjortontaggare över vägen, kan de låta bli att skjuta då om det är en bil i närheten?

jakt3

För min egen del skulle det kännas främmande att skjuta på oskyldiga djur. En person som tycker tvärt om är min vän Kjell. I hans nystartade blogg skriver han lyriskt om älgjakt.

När jag var liten tog Lennart Hyland initiativet till en ABC-bok med korta och fyndiga dikter. Jag tror jag kunde alla utantill. Dagens inlägg slutar med dikten på Ä:

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog.

Trevlig älg!

oktober 14, 2009

jakt1

Nån gång i tonåren såg jag en TV-teater som hette Det gröna kortet. Den gick ut på att alla svenskar fick ett nytt ID-kort som talade om vem man var och vilken titel man hade. En man fick ett kort med den felaktiga titeln Älgtjur.

Mannen kontaktade myndigheterna för att få rättelse, men fick svaret att datorn inte kunda ha fel. Om det stod älgtjur på kortet, så var det precis det han var. Detta ställde förstås till en rad problem. Under älgjakten fick mannen bosätta sig hos älgarna på Skansen, eftersom det var lovligt att skjuta honom annars.

På den tiden bodde jag i Stockholm och fenomenet älg var ett ganska luddigt begrepp för mig. Jag visste att älgar fanns, men hade väl möjligen sett ett dammigt och uppstoppat exemplar på Biologiska Museet. Det blev skillnad när jag flyttade till Småland.

På väg till min första jobbintervju såg jag en älg stå alldeles intill vägen och förstod genast att detta var en faktor att räkna med i trafiken. En älg är stor. Tänk på en häst, fast större.

Jag har sett många älgar från bilen genom åren, även om det kan gå långt mellan gångerna. Men vid ett tillfälle såg jag sex stycken samtidigt på en äng intill vägen.

En gång var vi riktigt nära att köra på en, men lyckades bromsa in med en halvmeters marginal. Men en bil från motsatta hållet på vägen körde rätt in i den. Den halvvuxna älgen kastades upp i luften. Det kändes som om allt gick i slowmotion och jag undrade om den skulle landa på oss, men den slog i vägen strax intill.

jakt2

Ibland förirrar sig älgar in i samhällen. Den här sprang omkring i Kinna och försökte ta sig in i kommunhuset. Ville väl ansöka om bosadsbidrag eller nåt.

Livet enligt Baloo

augusti 22, 2009

baloo1

Den första gången jag gick på bio när jag var liten, såg jag Djungelboken. Det var förstås en fantastisk upplevelse som satte djupa spår i mig.

Min pappa lånade också LP-skivan med berättelsen och sångerna och spelade in den på band. Jag och min bror ägnade många timmar åt att lyssna på rullbandspelaren och backa gång på gång tills vi kunde varenda stavelse i sångerna utantill. Och de sitter kvar i huvudet än idag.

Min favoritfigur var och är björnen Baloo. Han som vill att Mowgli ska stanna i djungeln: ”Han e me mej, alltså. Jag ska lära han allt jag kan.” Och pantern Bagheera svarar lite föraktfullt: ”Nåja, det går väl ganska fort.”

Den där repliken skrattar man gott åt varje julafton. Men egentligen är den en ren lögn, för Baloo har faktiskt en hel del att lära oss.

baloo2

Han är en avspänd och vänlig figur, som gillar att umgås med vänner, tänder på en bra låt och möter varje dag i livet med nyfikenhet och positiv förväntan. Han vet också att man behöver ta en rejäl paus och koppla av ibland. Egentligen har han koll på många av de allra bästa sakerna i livet.

I vårt stressade samhälle, där folk jagar på och bränner ljuset i båda ändarna, skulle vi behöva en stor dos av Baloos livsvisdom. Vår prylfixering gör också att många aldrig känner sig nöjda, utan ständigt kräver mer och mer på ett osunt sätt. Vi borde börja varje dag med att sjunga Baloos sång:

”Var nöjd med allt som livet ger, och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär…”

Så ta en stund och filosofera över vad Baloo har att lära dig. Med honom som förebild har du alla chanser att må riktigt bra.

Mischa kan sjunga

augusti 19, 2009

mischa

Mischa Barton är väl mest känd för att under ett par år ha spelat överklassflickan Marissa i TV-serien O.C. Men vad alla kanske inte vet, är att hon var aktiv som skådespelerska långt innan dess.

Mischa hade faktiskt en liten roll i Notting Hill. Minns du det? Hon spelade också den läskiga lilla tjejen i M Night Shyamalans mästerverk Sjätte sinnet. Hon ger mig rysningar varje gång jag ser den filmen.

Men det var framgångarna i O.C. som innebar det verkliga genombrottet för Mischa Barton. Hon hoppade så småningom av från TV-serien för att satsa på filmroller. Hur det går med den saken återstår väl att se. Somliga skådisar blir så starkt knutna till sina TV-roller, att de har svårt att komma vidare. Vi får hålla tummarna för Mischa och hoppas på det bästa.

OK, allt det här om Mischa Barton var egentligen bara en ursäkt för att kunna visa en egenhändigt inspelad filmsnutt från Öland i somras. Mina vänner i familjen W har en hund som heter just Mischa. Det visade sig att hunden har en egenhet. När någon sjunger vill hon sjunga med. Hur det låter kan du höra här.

Min digitala konstsamling, del 3

juni 21, 2009

frazetta01

Dagens tips ur min digitala konstsamling är inget för dig som föredrar romantiska blomstermotiv. Fantasykonstnären Frank Frazetta är en av mina kreativa hjältar och hans konst riktar sig väl mest till de tuffa grabbarna/tjejerna.

frazetta09

Motiven visar så gott som uteslutande dramatiska kraftmätningar mellan muskulösa herrar eller damer och vildsinta djur eller mänskliga vildar. Temat är ofta gott mot ont. Men de goda i Frazettas värld är inga tillbakadragna eller handfallna figurer, utan människor som med kraft kämpar för sin sak, även om de har oddsen emot sig.

frazetta02

Frank Frazetta föddes i Brooklyn, New York, 1928. Redan som barn visade han exceptionella talanger och som 8-åring började han i en konstskola vars elever i övrigt var vuxna. Läraren var mycket skeptisk, men gav i alla fall pojken en uppgift. När han en halvtimme senare fick se det färdiga alstret utropade han ”Mamma Mia! Vi har ett geni här!”.

frazetta03

Den unge Frazetta älskade serier, men även klassisk konst. Det blev också som serietecknare han började sin karriär. Men så småningom blev det måleriet som tog över. Frazetta är en av föregångarna inom fantasykonsten och hans stil har påverkat långa rader av andra konstnärer i genren.

frazetta08

Vare sig han arbetar med penslarna eller pennan, är hans bilder oerhört välgjorda och välkomponerade.

frazetta04

Ibland överraskar Frazetta med komiska bilder i serieteckningsstil.

frazetta05

Men han återkommer alltid till de dramatiska och kraftfulla fantasymotiven. Eftersom han ofta har anlitats som illustratör till bok- och tidningsomslag, är många av hans bilder målade i stående format.

frazetta06

Så här säger Frank Frazetta själv när han blickar tillbaka på många decennier av alster: ”Det enda jag kan säga om min konst är – om jag får citera Sinatra – I did it my way.”

Om du vill se många fler av Frazettas bilder, och i mycket större format, klicka här!

frazetta07

All pics in this post @ Frank Frazetta.

Djuriskt mänskligt

juni 3, 2009

djuriskt

Idag räddade jag livet på en ekorre. Den satt och käkade på något mitt på vägen och flyttade sig inte, trots att jag kom med min bil. Som en räddande ängel steg jag ur bilen och flyttade godsakerna från vägen till vägkanten. Vill inte gärna se en tillplattad ekorre nästa gång jag kör förbi.

Händelsen fick mig att fundera på vårt förhållande till djur. Nu för tiden finns det folk som anser att djur och människor är lika mycket värda. Eller till och med att djur är mer värda. Mycket märkliga åsikter, tycker jag.

Visst ska vi respektera alla levande varelser. Det var väl därför jag gjorde dagens räddningsinsats. Djurplågeri och onödiga djurförsök är jag absolut emot. Det finns säkert en och annan som tycker att människor har svikit dem, men att husdjuren förblir trogna. Men att (som somliga) välja att rädda en hund hellre än en människa ur ett brinnande hus, det kan jag inte acceptera.

Jag tror att vi har Disney att ”tacka” för att djur har blivit så förmänskligade. Under många decennier har man kunnat se filmer där rådjur, kaniner, ekorrar och möss pratar, tycker, tänker, är glada eller ledsna. Efter en så långvarig indoktrinering har visst somliga tappat bort skillnaden mellan sagor och verklighet.

wd

Missförstå mig inte. Jag älskar Disneys filmer, men man får ta dem för vad de är.

Människan är så mycket mer än djuren. En avgörande skillnad är att vi har förmågan att vara kreativa. Vi kan använda vår kreativitet till att kläcka idéer, planera, visa kärlek, sjunga, måla, forografera, uttrycka oss i text mm. Vi har också utrustats med ett samvete, en känsla för rätt och fel och en fri vilja. Den senare ska vi använda till att välja goda sätt att använda vår kreativitet.

Så sträck på dig! Du är människa. Du är unik. Du kan göra gott idag.