Jag hade i alla fall tur med sällskapet

Min förra tur till Öland var bara en kortis, men sista veckan i juli skulle jag ha min riktiga semestervecka där. Tråkigt nog lyste solen med sin frånvaro den här gången. Här ovanför ser du min utsikt när jag åkte hemifrån. Ösregn hela vägen till en bit norr om Borgholm. Dagen innan hade de stängt Ölandsbron, för att inga husvagnar skulle blåsa av.

Det blev många grå dagar och ett helt dygn med ihållande regn. Men jag höll mig torr i mitt tält, trots allt.

Ett par dagar tittade solen i alla fall fram några timmar och det blev hyggligt strandväder.

När vädret sviker, finns det annat att göra. Då umgås man med släkt och vänner, går i bodarna i Byxelkrok, fikar och äter gott. Jag var på en riktig höjdarkonsert med norrmannen Ole Børud – det bästa som hänt sedan Earth, Wind & Fire. Det svängde nåt alldeles makalöst och publiken jublade.

Sen blev det en hel del spel, förstås. När då då?, Babbel och Yatzy. I husvagnen hos min brors familj fick jag prova att spela Mexican Train. Enkelt, snabbspelat och spännande. Det måste jag skaffa mig själv snarast möjligt.

Och så blev det en hel del Mah Jong förstås. Tillsammans med mina släktingar (min sysslings frus kusins kusiner) spelade vi en hel match på bara tre kvällar. Det är ett svårslaget rekord.

Summan av kardemumman är att det blev en höjdarvecka, trots vädret. Goda vänner är livets krydda!

Här nedanför kan du höra ett smakprov av Ole Børud. Hans CD ”Shakin’ the ground” borde finnas i varje skivsamling!

Mitt selektiva minne

I mitt förra inlägg skrev jag om allt oväder på vår Ölands-semester. Idag tittade jag igenom semesterbilderna och tänka sig – när man ser på dem så visar de riktigt bra eller åtminstone ganska hyfsat väder. Och visst hade vi några timmar sol då och då.

Sanningen är väl att kameran bara kom fram när vädret var bra. Så när jag tittar tillbaka på bilderna om ett par år eller så, kommer jag att tro att vi bara hade kanonväder.

Den dryga veckan i tält var inte alls någon katastrof. Visst hade vi en stor portion dåligt väder, men det innebar att vi hann med en massa annat än att bara ligga på en strand. Vi umgicks en hel del med vänner, besökte ett flertal godisbutiker, läste, löste sudoku och hann med en massa Mah Jong-omgångar.

Men som sagt, när jag tittar på bilderna i framtiden kommer jag att minnas soldagarna, beroende på mitt selektiva fotograferande.

Precis likadant är det med mitt minne. Det är liksom selektivt. När jag tänker tillbaka på alla år som gått, är det ljusa minnen som dominerar. Att mina barn när de var mindre (precis som alla ungar) tjatade och bråkade ibland, har jag liksom raderat ur minnet. I min tankevärld har de nästan alltid varit små änglar som jag har varit stolt över.

Självklart har jag varit med om tuffa perioder i livet. De minnena dyker upp nån gång ibland, men för det mesta kan jag mota bort dem. Att älta gammalt elände gör ingen människa glad. Det är bättre att värma sig med de ljusa minnena.

Så dagens goda råd är att rensa i minnesarkivet och satsa på solskensminnena. Det kommer du att må bra av.

Till sist bjussar jag på ett filmklipp från vår hemresa i fredags, som visar att man kan ha kul i bilen.

Mah Jong-kväll med Klazz

När jag hälsar på min dotter nr 1 – Elin – hamnar vi ofta runt spelbordet. Så blev det även den här kvällen. Min dotter nr 2 – Anna – var också på besök. Elins Richard hade kopplat datorn till förstärkaren och vi hörde suveräna Klazz Brothers via Spotify – perfekt bakgrund för en spelkväll.

Eftersom vi var fyra stycken, passade det bra att ta fram Mah Jong-spelet. Det var dessutom rätt länge sen vi spelade det, så alla var taggade.

Ofta när man spelar Mah Jong har man åtminstone någon nybörjare med och får ta tid till att förklara hur det går till och dessutom spela rätt långsamt. Men ikväll var alla vana spelare. Alla visste vad de skulle göra och vi kunde hålla ett bra tempo, vilket satte lite extra krydda på spelet.

Mah Jong är ett äkta sällskapsspel på det sättet, att om man är van kan man spela samtidigt som man pratar om annat. Vi kunde alltså diskutera filmer, tjata om allt möjligt, skämta och driva lite med varann. Och emellanåt var det nån som ropade ”pong” och spelet flöt på.

Vi hade bra flyt och hann faktiskt med en hel rond – något som inte alltid är så självklart. Under sista omgången steg spänningen, när vi var flera som satt på en sten och varje bricka som slängdes kunde bli avgörande. Jag lyckades få ihop en Mah Jong-hand med en riktig bottennotering poängmässigt.

När vi räknade ihop hela rondens poäng var jag den solklare förloraren. Men det gjorde inget. Visst är det kul att vinna, men det är egentligen inte målet, utan vägen dit som är själva grejen med spelet. Så kvällen var en riktig höjdare!

Om du aldrig har spelat Mah Jong, har du missat ett av livets glädjeämnen. Kom förbi hemma hos mig, så ska jag lära dig!

Kyckling och Mah Jong

Igår var det söndag. Gick till kyrkan på förmiddagen och lite senare var jag och Ida bjudna till goda vänner (familjen G) på middag. Kyckling i kokosmjölk – helt enkelt underbart!

Efter maten bjöd 15-åriga Re på kakor, som nog skulle ha sett ut och smakat på ett helt annat sätt. Men jag förlät henne, för hon är en vän som jag älskar – helt enkelt underbar!

På kvällen kom de vuxna från fam G – Ro och Ch – hem till oss för att spela Mah Jong. Vi hade nog alla lite Mah Jong-abstinens – särskilt Ro och Ch, som inte har spelat på ganska länge.

Mah Jong är ett märkligt och fascinerande kinesiskt spel där man bygger en mur och ropar saker som ”Pong” eller ”Kong” eller ”Jag sitter på en sten”. Det är på samma gång rätt enkelt och ganska komplicerat. Men det fina är att man kan prata om ditt och datt samtidigt som man spelar. En slags totalupplevelse – helt enkelt underbar!

Let’s dance

Igår åkte Ida på skolresa och att sitta ensam är öken. Försökte få med mig nån på bio, men ingen kunde. Att sitta ensam på bio är halv-öken, så jag la ner den grejen.

Men på kvällen ljusnade det. R, B och O dök upp. O satte i sig fem varma mackor och vi andra åt lika många tillsammans. Sen tog vi fram Let’s dance-spelet. Man ska svara på frågor och sen dansa efter instruktioner från en DVD-skiva. Till saken hör att jag inte kan ta ett steg, så det blev väldigt kul. Det var helt omöjligt att hålla reda på höger och vänster ben och jag trampade B på tårna två gånger.

Så i stället för en ödslig ensam-kväll, blev det en höjdar sådan. Vad vore livet utan vänner?