Omedveten P-brottsling

Det sägs att Sveriges mest föraktade yrke är manlig lapplisa, eller p-nisse som de brukar kallas. Jag tycker det är lite orättvist. I tider av arbetslöshet får man räkna med att folk kan sänka sig till vad som helst för att få en inkomst. Jag stör mig inte så mycket på lapplisor vilket kön de än må ha, så länge jag inte själv blir drabbad.

Men just nu är jag lite trött. De två senaste gångerna jag har besökt Stockholm har jag fått P-böter. Trots att jag betalt P-biljett har jag lyckats bryta mot någon parkeringsregel båda gångerna. 600 plus 900 kronor. Sura pengar när jag trodde att jag varit ärlig och laglydig.

Från och med nu överväger jag allvarligt att sluta ta med mig bilen när jag besöker Huvudstaden. Om man ärligen betalar P-avgift där det är som billigast, kostar det 120 kronor om dagen. Lägg därtill kostnaderna varje gång man passerar en biltull. Ska man vara där några dagar blir det rätt  mycket pengar. Billigare att köpa SL-kort och åka fritt på buss, tunnelbana och pendeltåg.

Och tänk på all tid man lägger ned på att hitta någon lucka att parkera i. Hur många timmar av mitt liv har gått till sånt?

När jag själv bodde i Stockholm och jobbade inne i stan, stod det en liten skål med enkronor på receptionsdisken. Om en lapplisa siktades sprang man ut och tog med sig en krona ur skålen. Det fungerade mycket bra.

Min vän Fotografen har berättat att när han jobbade på Hornsgatan, hade man installerat en ringledning i alla butikerna i kvarteret. Den som såg en lapplisa tryckte på en knapp och då gick det larm överallt. Folk rusade ut ur alla butikerna och stoppade i pengar i automaten innan lapplisorna hann blinka. Kul idé.

Rent spel?

Igår föll domen i Stockholms Tingsrätt mot de fyra svenskarna som ligger bakom siten Pirate Bay. De dömdes till 30 miljoner kronor i skadestånd och vardera ett års fängelse. Domen är historisk och har väckt uppmärksamhet över hela världen.

Åsikterna om fildelning har ställts på sin spets i och med domen och har väl sällan varit mer polariserade. Människor på politiska poster i flera länder ställer sig positiva, medan de fyra dömda hyllas som rebeller av andra fildelare.

Domen känns väldigt hård och vi har nog inte sett slutet innan Högsta Domstolen eller EU-domstolen sagt sitt. Men om jag får gissa lär de fyra inte bli frikända. De politiska krafterna som vill statuera ett exempel är alltför starka.

Mitt i den infekterade debatten, tycker jag att vi har glömt en viktig fråga – nämligen vad som är rätt och fel. Tragiskt nog verkar ideal som ärlighet och sanning ha förlorat sin glans under de senaste åren. Nu anses ett beteende inte vara fel eller olagligt om tillräckligt många gör det. Och en omoralisk handling är inte fel så länge ingen ser den.

Man kan inte längre se en fotbollsmatch på TV utan att få bevittna långa rader av dramatiska fall och kullerbyttor. Det händer så fort en spelare nuddas av någon från motståndarlaget. Det handlar inte längre om ifall spelaren har skadats eller inte, utan om vad han kan få domaren att tro.

Om ärligheten ska reduceras till om man blir upptäckt eller inte, har vi snart en situation där allt fler snattar i butiker och hejdlöst lurar sina medmänniskor. Den situationen är inte något som jag välkomnar.

Jag tror man mår bäst om man försöker ha ett rent samvete. Ärlighet varar faktiskt längst.

Skottpengar på pirater

I morgon börjar allvaret, kära piratvänner. Då träder Ipred i kraft – lagen som gör att den som delar ut eller laddar ner musik och film kan drabbas av kraftiga skadestånd. 2 miljoner svenskar som har varit vana att hämta hem gratis musik, ska nu stoppas. Sällan har det väl varit en sån folkstorm.

Själv har jag ett annat perspektiv. Visst, jag har väl också laddat ner en del musik. Jag har tyckt att om jag hämtar hem en låt av Bryan Adams eller Christina Aguilera, så drabbar det ingen fattig. Däremot har jag undvikit låtar från mindre kända artister. Jag vet att många skivor säljer i väldigt små upplagor och att folk på de mindre skivbolagen ber till Gud att de ska få täckning för sina utgifter.

Sen hör det till saken att jag tycker att upphovsrätten bör respekteras. Jag känner mig personligt engagerad, därför att jag själv flera gånger har blivit bestulen på bilder som jag har tecknat. Man känner sig faktiskt kränkt och rätt irriterad, när man får se sina egna bilder i tryck. Bilder som man egentligen har rätt att få ersättning för.

Värst var när jag hittade en annons med en av mina teckningar, där någon helt enkelt hade kalkerat av den. Dessutom var det riktigt kantigt och fult gjort med en kulspetspenna. Den som ritade av min bild hade ”vänligheten” att även sätta dit min signatur under bilden. Då blev det liksom ännu värre. Mitt namn stod under en groteskt ful variant av min teckning. Så jag kan känna med låtskrivarna som blir bestulna dag efter dag.

För den som vill ha tillgång till musik utan att ha dåligt samvete, finns nu det välsignade Spotify – ett gigantiskt arkiv av låtar som man kan lyssna på helt lagligt. Upphovsmännen får betalt via reklampengar. När man sen hör nån låt som man vill äga, går man bara in på iTunes Store och köper den.

Med den möjligheten borde Johnny inte behöva deppa.