Älska hösten!

Min äldsta dotter Elin säger ofta att hon älskar hösten. Själv har jag svårt att instämma riktigt helhjärtat. Jag gillar sommaren när det är varmt och skönt. Hösten är alldeles för mycket förknippad med det mörka, kalla och blöta november, tycker jag.

Men det finns förstås många fina höstdagar också. Då brukar jag ta med lilla kamera eller min iPhone och ge mig ut på bildjakt. Så här kommer ett inlägg med lite färska höstbilder.

I morse när jag vaknade var det inte ett moln på himlen och frost på  marken. Jag hoppade över frukosten och begav mig ut, för att hinna plåta lite innan solen tinade bort frosten.

Just nu är nog hösten som bäst. Det är färgglatt överallt och träden har inte hunnit bli kala än. Idag rasslade det av fallande löv omkring mig hela tiden och jag gick och hummade på den där sången: ”När löven faller”.

”Nu ser jag din kärlek mot mig, Nu känner jag livet ifrån dig, När löven faller av och kvar är vi, Då vet jag att du älskar…”

En sak som jag gillar med hösten kan man lätt missa om man inte ställer väckarklockan eller jobbar natt som jag gör: Tidiga morgnar med dimma! Då får hela naturen en slöja som mjukar upp allt och klär den i andra färger.

Så idag känner jag nog att jag älskar hösten lite grann i alla fall. Men november hoppar jag gärna över.

Stormvarning

Då och då blir vi människor påminda om vår litenhet, som nu när östra USA härjas av orkanen Irene. I sydstaterna är man van vid orkanrisken varje år, men Irene drabbar även områden längre norrut. I skrivande stund har utkanten av orkanen nått New York.

Jag befinner mig just nu i USA med mina föräldrar och vi kan knappt fatta vilken sagolik tur vi har haft. Vår resa har varit planerad sedan länge. Vi var i New York i början av den här veckan och hade strålande väder. När vi flög vidare mot Florida under torsdagen blev det en riktigt gropig färd. Vi landade i West Palm Beach kraftigt försenade eftersom orkanen just passerade och att dess ytterkant touchade Floridas kust.

Det var problem att få ner planet, som cirklade runt gång på gång innan man lyckades gå in för landning. Flygkaptenen såg rätt medtagen ut när vi lämnade planet. Vi fick senare veta att 800 flyg har blivit inställda efter vårt.

Jag antar att det sägs en del om orkanen i svenska media, men här är den helt dominerande i TV dygnet runt. Sällan har så många människor berörts av en orkan här. I Florida andas man nu ut, när Irene har passerat. Men i North Carolina är folk inte lika glada. Och tidigare ställde den till stora skador på Bahamas.

I New York har alla Broadway-shower ställts in och tunnelbanor och flygplatser är stängda sedan lunchtid idag. Borgmästaren Michael Bloomberg har varnat allvarligt för vad som kan hända när Irene går rakt in över Manhattan. 300.000 människor har beordrats att evakuera. Bloomberg slår fast att det inte bara är korkat att stanna kvar – det är dessutom ett lagbrott.

Hur det går till slut får vi veta de närmaste dygnen. Själva konstaterar vi att vi undgick alla problem med orkanen trots att vi besökt både New York och Floridas östkust under den här veckan. Känns som änglavakt.

Stockholmsresa utan hajar

Jag hade några semesterdagar kvar och bestämde mig för att hitta en sista minuten-resa nånstans. Precis dagarna innan oroligheterna bröt ut i Egypten, såg jag att det var billigt att åka till Sharm el Sheikh vid Röda Havets kust.

Jag ville läsa mer om stället och fick upp nyhetssajter som berättade att stränderna nu hade öppnats igen efter alla hajattacker. I framtiden skulle man öka säkerheten för badande turister. Artikeln illustrerades med bilden här nedanför. Plötsligt kände jag ingen särskild lust att åka dit.

Det blev en vecka i Stockholm i stället. Ingen strandtemperatur precis, men trevligt ändå. När jag är i Stockholm ger jag mig alltid ut på fotosafari. Efter att ha flyttat härifrån för länge sen, har jag börjat upptäcka hur vacker stan är.

Det är ju fortfarande vinter, men det blev några fina dagar med solsken i början av veckan.

Tråkigt nog står solen så lågt så här års, så trots vackert väder var det skuggigt och mörkt på de flesta gator.

Å andra sidan får man mycket av det där härliga eftermiddagsljuset, som målar de byggnader som solen kommer åt i varma färger. Riksdagshuset är en sån byggnad som ligger ganska fritt vid Strömmen.

Strax innan solnedgången blir stadshuset en silhuett. Isen ligger kvar, även om det har töat bort rätt mycket på gator och torg.

Men igår bestämde sig vädret för att byta humör. Plötsligt blev det snöfall och isande stormvindar. På Hötorget blev torghandeln helt insnöad och inga kunder orkade välja blommor eller frukt i snålblåsten. Så här såg det ut härom dagen och igår.

Idag på förmiddagen fortsatte snökaoset. Trafiken har stått still och polisen har fått hjälpa bilister som kört fast. Men nu efter lunch börjar det spricka upp och det kan bli solsken innan kvällen.

Så det blev ganska blandat semesterväder i Stockholm. Men bättre det än att bada med hajarna i Egypten.

Jag hade i alla fall tur med sällskapet

Min förra tur till Öland var bara en kortis, men sista veckan i juli skulle jag ha min riktiga semestervecka där. Tråkigt nog lyste solen med sin frånvaro den här gången. Här ovanför ser du min utsikt när jag åkte hemifrån. Ösregn hela vägen till en bit norr om Borgholm. Dagen innan hade de stängt Ölandsbron, för att inga husvagnar skulle blåsa av.

Det blev många grå dagar och ett helt dygn med ihållande regn. Men jag höll mig torr i mitt tält, trots allt.

Ett par dagar tittade solen i alla fall fram några timmar och det blev hyggligt strandväder.

När vädret sviker, finns det annat att göra. Då umgås man med släkt och vänner, går i bodarna i Byxelkrok, fikar och äter gott. Jag var på en riktig höjdarkonsert med norrmannen Ole Børud – det bästa som hänt sedan Earth, Wind & Fire. Det svängde nåt alldeles makalöst och publiken jublade.

Sen blev det en hel del spel, förstås. När då då?, Babbel och Yatzy. I husvagnen hos min brors familj fick jag prova att spela Mexican Train. Enkelt, snabbspelat och spännande. Det måste jag skaffa mig själv snarast möjligt.

Och så blev det en hel del Mah Jong förstås. Tillsammans med mina släktingar (min sysslings frus kusins kusiner) spelade vi en hel match på bara tre kvällar. Det är ett svårslaget rekord.

Summan av kardemumman är att det blev en höjdarvecka, trots vädret. Goda vänner är livets krydda!

Här nedanför kan du höra ett smakprov av Ole Børud. Hans CD ”Shakin’ the ground” borde finnas i varje skivsamling!

Bastu utan bastu

Det här kan man kalla sommar. Det har varit över 30 grader varmt ett antal dagar nu. Varmt ute och varmt inne.

Så fort man rör sig det minsta svettas man floder. Man känner sig inte precis superfräsch. Alla man pratar med kommenterar hettan.

En vän sa tidigare idag att det inte gick att vara i trädgården. Han var tvungen att svalka sig med en tur i bilen. Men jag har ingen AC i min, så jag får nöja mig med att öppna kylskåpet här hemma.

Själv har jag bestämt mig för att inte klaga på värmen. Hela vinterhalvåret går man och längtar efter sommar, så varför klaga när den äntligen kommer på riktigt?

Det klagas alldeles för mycket i vårt land. Varför fokusera på allt man är missnöjd med eller försöka hitta fel när såna egentligen inte finns? Lite förnöjsamhet skulle vara välgörande för det svenska folket.

Vi borde tacka och ta emot när värmen äntligen kommer. Som det är nu har den samma effekt som bastubad. Man svettas ut en massa slaggprodukter ur kroppen och det kan ju aldrig vara fel. Sen gäller det bara att dricka mycket och att inte sätta upp alltför tunga arbetsmål för varje dag.

Värmen tvingar oss att slå av på takten lite – något som vi skulle behöva göra oftare. Så passa på att koppla av med en god bok och nåt kallt att dricka. Om några månader är det mörk och kallt. Då kommer vi att drömma om sommaren igen.

Vadå – jag dyster?

När jag gick i 4:an kom min klasskompis Per en dag till skolan med ett ex av Svenska MAD. Han bläddrade i den på rasten, men lät ingen annan titta. ”Det är för sjuk humor för er”, sa han.

Den kommentaren ökade bara min nyfikenhet. Snart blev jag själv en ivrig läsare och intresset höll i sig under rätt många år. Tidningen stod verkligen för sin egen speciella humor – men den var nog mer udda då än den skulle vara nu.

MAD:s framsida pryddes ofta av omslagspojken Alfred E Neuman, som med ett ständigt leende och glugg mellan framtänderna proklamerade sitt valspråk: ”Vadå – jag dyster?”.

Den senaste tidens händelser har fått mig att tänka på det där citatet och på hur det ofta stämmer in på mig själv. Det kan vara lätt att tro att en sån som jag, som ständigt argumenterar för ett positivt tänkande, skulle vara besparad från de eländen som drabbar de flesta andra. Så är det inte.

I helgen som gick föll det en snöflinga för mycket. Plötsligt brakade det till och hela altantaket rasade in. Igår skakade bilen på ett konstigt sätt och karossen hängde snett över högra bakdäcket. Jag vill inte gärna tänka på vad det kommer att stå på räkningen från verkstan. Ändå påverkades inte mitt goda humör särskilt mycket.

Men när min fru stack för några år sen och samtidigt förvandlade mig till singel, var det början på ett helt år av deppande och eländestänkande. Och nyligen, när det återstod en vecka till vår caféshow, och bara drygt 10% av biljetterna var sålda, då kände jag mig rätt uppgiven.

Jag vande mig så småningom vid ensamlivet. Och båda våra caféföreställningar blev utsålda. Att huset och bilen rasar är smällar man får ta. Att vara dyster hjälper inte det minsta, men en positiv attityd rundar av de skarpa hörnen i livet.

Semlan som blev mitt fall

Ibland råkar jag in i löjliga situationer och andra gånger råkar jag ut för saker på grund av mitt eget löjliga beteende. På begäran ska jag nu berätta vad som hände mig igår.

Jag hade en mycket avspänd förmiddag innan jag skulle åka och hämta min dotter Ida i Jönköping prick klockan tolv. Men tidsoptimist som jag är tog jag det lite för lugnt och upptäckte plötsligt att det var dags att åka. Jag skulle hinna om jag hoppade över dagens viktigaste mål – frukosten.

Jag gjorde mig redo för att åka iväg på fastande mage, men vid ytterdörren ångrade jag mig. Det måste finnas något som jag kunde äta för att inte alldeles förgås av hunger. Och tänka sig. I kylskåpet stod en kartong med en semla. Sagt och gjort. Jag tog den med mig och gick ut och startade bilen.

Det har ju snöat en hel del under lång tid, så vår gata är sig inte lik. Den är betydligt smalare än vanligt och jag var omgiven av höga snövallar när jag körde ut bilen med ena handen på ratten och semlan balanserande i den andra.

Det sägs ju att män inte kan göra två saker samtidigt och den här gången stämde nog det påståendet. Eller också var det hungern som var orsaken. Jag måste ha haft mer fokus på semlan än på vägen, för jag körde långt in i en snödriva och fastnade. Bara 20 meter hemifrån!

Jag satte igång med att frilägga bilen med en liten snöskyffel och tog emellanåt en tugga av semlan. Efter 45 minuter hade jag flyttat så stora mängder snö att man såg det mesta av bilen. Och i det läget kom min vän Ro och drog loss mig med sin bil och en bogserlina. Slutet gott allting gott.

Sensmoral: Bättre en semla i handen… Äsch, glöm det!

Det var väl roligt, hurra!

Jag vet inte hur det är med dig, men jag gillar snö! Under många år har vi inte fått någon snö att räkna med förrän i februari eller så. Men den här vintern hände det!

Efter att ha genomlidit ett mörkt, trist och onödigt november, kom det till slut ordentligt med snö i mitten av december. Och den låg kvar över jul! Jag jublar fortfarande över att vi fick en White Christmas. När hände det sist?

Och det har bara fortsatt. Den senaste veckan har det snöat ordentligt på nätterna. Nästan varje morgon har bilen varit täckt av ett nytt decimetertjockt lager. Men det har varit sån där luftig och fjäderlätt snö, som bara varit att sopa bort. Det har inte ens varit särskilt ansträngande att skotta och sopa utanför huset.

Det har varit många fina dagar med klart väder och en sol som stått lågt, kastat långa skuggor och målat träd och buskar i rosa toner. Idag är det precis en sån dag. En perfekt dag att ta lite bilder.

Från mitt köksfönster ser jag bara röda hus. Och nu när himlen är blå och allt är täckt av ett tjockt lager snö, ser det ut som ett vykort eller en reklambild för ett vinterparadis.

Vid macken gnistrade det i luften av mikroskopiska snöflingor. Egentligen blir ju allting vackert när det ramas in av vit och ren snö.

Och tänk att varenda snöflinga har ett unikt utseende. Det är en svindlande tanke. Och på samma sätt finns det inte två människor som är exakt lika. Så sträck på dig! Du är unik.

Frå-åst

Om du undrar över den konstiga rubriken, så finns det en förklaring. En man som jag känner heter Frost i efternamn och när han svarar i telefon säger han alltid ”Frå-åst”. Så varje gång jag tänker på frost kommer det där uttalet av ordet automatiskt i mitt huvud.

I går morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag att gräset och buskarna var vitskimrande och jag tänkte genast ”Frå-åst”! Solen hade just makat sig upp över hustaken och jag såg en antydan av dimma i luften. Perfekt väder för några fina höstbilder, tänkte jag, och gav mig av på minuten.

Den här hösten har passerat med fartens hastighet, tycker jag. Det vill säga den där fina delen av hösten när träden är som mest färgglada och löven inte har hunnit falla av än. Jag kanske hade för mycket att göra just när det hände, för jag missade hela den fasen. Men en sån här morgon är minst lika bra fotomässigt.

Det vore en ren lögn att kalla mig för naturmänniska och jag har aldrig varit scout. Men ibland har jag förmågan att upptäcka när det finns fina fotomöjligheter. Och jag njöt faktiskt av att komma ut den här morgonen och andas in den kalla friska höstluften.

Jag kom ut precis i tid, när frosten fortfarande låg kvar på de flesta ställen. Men så fort solen hade hittat vissa fläckar, tinade frosten bort och de kyliga färgerna förändrades och blev varma.

Det var tyvärr ingen dimma att tala om. Såna bilder får det bli en annan gång. Men nere vid Svartån fanns det fortfarande träd som hade kvar sina guldgula blad.

Se där vilken hyfsad utdelning det blev när jag avsatte en halvtimme för en liten fotoutflykt. Det borde man göra oftare.

Mitt selektiva minne

I mitt förra inlägg skrev jag om allt oväder på vår Ölands-semester. Idag tittade jag igenom semesterbilderna och tänka sig – när man ser på dem så visar de riktigt bra eller åtminstone ganska hyfsat väder. Och visst hade vi några timmar sol då och då.

Sanningen är väl att kameran bara kom fram när vädret var bra. Så när jag tittar tillbaka på bilderna om ett par år eller så, kommer jag att tro att vi bara hade kanonväder.

Den dryga veckan i tält var inte alls någon katastrof. Visst hade vi en stor portion dåligt väder, men det innebar att vi hann med en massa annat än att bara ligga på en strand. Vi umgicks en hel del med vänner, besökte ett flertal godisbutiker, läste, löste sudoku och hann med en massa Mah Jong-omgångar.

Men som sagt, när jag tittar på bilderna i framtiden kommer jag att minnas soldagarna, beroende på mitt selektiva fotograferande.

Precis likadant är det med mitt minne. Det är liksom selektivt. När jag tänker tillbaka på alla år som gått, är det ljusa minnen som dominerar. Att mina barn när de var mindre (precis som alla ungar) tjatade och bråkade ibland, har jag liksom raderat ur minnet. I min tankevärld har de nästan alltid varit små änglar som jag har varit stolt över.

Självklart har jag varit med om tuffa perioder i livet. De minnena dyker upp nån gång ibland, men för det mesta kan jag mota bort dem. Att älta gammalt elände gör ingen människa glad. Det är bättre att värma sig med de ljusa minnena.

Så dagens goda råd är att rensa i minnesarkivet och satsa på solskensminnena. Det kommer du att må bra av.

Till sist bjussar jag på ett filmklipp från vår hemresa i fredags, som visar att man kan ha kul i bilen.