Mina minuter som kändis

Konstnären Andy Warhol lär ha sagt: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”. I förra veckan var det min tur.

I Allsång på Skansen har TV-publiken varje vecka utmanats att spela in videoklipp och kanske få chansen att sjunga tillsammans med publiken i direktsändning. Inför sommarens sista program skickade jag in ett klipp med den utvalda sången Waterloo och fick snart det glada beskedet: Jag hade vunnit!

På tisdagen bar det av till Stockholm och Skansen. Trevliga människor från SVT gav mig instruktioner om hur det skulle gå till. Först ett genrep vid 17-tiden och sen var det snart dags för den riktiga sändningen. En bit in i programmet efter en sång av Jill Johnson var det min tur. Jag fick ett par korta frågor av Sanna Nielsen, som presenterade mig innan min sånginsats.

Jag kände mig väldigt avspänd, inte det minsta nervös konstigt nog. Så allt kändes bara bra och roligt. Jag kom ihåg hela den lite trixiga sångtexten och höll tonen rätt hyfsat. Skönt!

Det jag inte hade väntat mig var den stora uppmärksamheten kring min medverkan. Artiklar i ett par olika dagstidningar och två direktsända radiointervjuer i P4. På min Facebook-sida har det varit sprängfyllt med kommentarer och gilla-markeringar och alla möjliga människor jag träffar har sett programmet och tyckt att jag gjort det bra.

Det är väl så här det känns att vara kändis. Jag insåg så klart att det bara skulle vara några dagar för mig, men det var kul att få känna på.

Bortsett från min insats så var det en upplevelse att få sitta på en bra plats i publiken, känna stämningen och se den lysande showen. Man får stor respekt för de proffsiga artisterna och musikerna.

Slutintrycket är att det var en jättekul upplevelse. Nu har några dagar gått, så livet har återgått till det normala. Underbart är kort.

Tillbaka till en filmklassiker

Idag är det den 21 oktober 2015 och det är ett viktigt datum i filmhistorien. Det handlar om Tillbaka till framtiden – en av världens absolut roligaste filmer. Den hade premiär sommaren 1985.

Tonårskillen Marty McFly råkar av misstag skickas tillbaka i tiden till 1955. Där träffar han sina föräldrar – innan de ens har träffat varandra. Genom en rad förvecklingar och komiska situationer ordnar allt upp sig till slut.

Filmen fick senare två uppföljare. I del 2 åker Marty framåt i tiden och landar just idag 2015-10-21. I den tredje filmen går resan bakåt i tiden igen, denna gång till Vilda Västern år 1885. Men det är film nr 1 som är den allra bästa.

Den som vet lite om filmers dramaturgi, kan konstatera att Tillbaka till framtiden är lysande i sin uppbyggnad och att det duggar tätt av planteringar som förhöjer spänningen och komiken.

Bland alla roliga detaljer, la jag märke till en för många år sedan – en som är jättekul bara för den som vet hemligheten. I början av filmen gör Marty och hans rockband en provspelning inför några gråtrista lärare. Bandet spelar filmens temalåt ”Power of love” som i övriga sekvenser i filmen spelas av Huey Lewi & The News. En lärare med megafon avbryter Marty och avfärdar dem med att de spelar för högt. Den läraren spelas av Huey Lewis!!!

I persongalleriet finns också den galne uppfinnaren Dr Emmet Brown, värstingen Biff, Martys blyge pappa George och mamman Lorraine, som blir kär i helt fel kille.

Regissören Robert Zemeckis berättar att det var svårt att sälja in filmidén och att åren gick, vilket också gjorde att man hann finslipa storyn till det mästerverk den blev till slut. Det var när Steven Spielberg kom in som producent som filmen till slut blev gjord för 30 år sedan.

Unna dig själv att återse Tillbaka till framtiden idag. Eller nån gång i framtiden.

Evig kärlek

”Kärleken är evig när vi är tillsammans.” Så sjöng Lena Philipsson när hon debuterade i Melodifestivalen 1986. Men evig kärlek är väl för de flesta en utopi, på sin höjd en floskel i en schlagertext.

I Sverige är det vanligare att kärleken är bräcklig och skör. Under 2014 gifte sig 47.000 par, medan 24.000 äktenskap slutade i skilsmässa. Rätt dåliga odds för det eviga.

Som kontrast till dessa dystra siffror är jag just nu i Stockholm och firar mina föräldrars diamantbröllop. Idag har de varit gifta i 60 år!

Mina föräldrar är på många sätt mina hjältar och förebilder. Inte minst genom att ha lyckats med den eviga kärleken. Genom att tro på den och satsa på den både i ”nöd och lust”. Jag är också tacksam för att de har varit gifta i alla år – ett sätt att visa att man tar kärleken på allvar, utan att hastigt kunna lämna sin partner om det skulle kännas trist under en period.

Det där har gjort att jag och mina syskon har växt upp i största möjliga trygghet och i en riktigt härlig miljö och atmosfär. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle hamna i ett läge med plastföräldrar och halv- eller kvartssyskon.

När Gudrun Schyman gapar ut sitt slagord ”Död åt kärnfamiljen!”, känns det som ett angrepp mot det som har varit så positivt i mitt liv och som har format mig till en trygg person. Som om det vore fel på mig.

Jag är säker på att många andra har haft en fin uppväxt och jag skulle aldrig säga ”Död åt” deras sätt att leva. Men jag är glad för min lyckliga bakgrund, för att mina föräldrar både gav mig livet och alla mina trygga barnaår.

Så för mig är det verkligen värt att fira att de har lyckats med den eviga kärleken. Grattis Mom & Dad!

Tack och farväl, Andraé Crouch!

En av mina musikaliska hjältar har gått ur tiden. Andraé Crouch dog av en hjärtinfarkt den 8 januari. Många har nog aldrig ens hört hans namn, trots att mer än 100 av hans låtar finns på Spotify.

Andraé Crouch är en legend inom gospel och har kallats ”Den moderna gospelmusikens fader”. Han föddes 1942 och redan som 11-åring blev han pianist i sina föräldrars kyrka. Snart började han skriva de låtar som skulle bli stilbildande, älskade och sjungna av människor över hela världen. Han turnerade flitigt tillsammans med sin sånggrupp ”The Disciples” och jag har sett flera av hans konserter i Sverige.

Han spelade in 19 skivor och dessutom finns det en lång rad samlingar med hans låtar. Både Elvis Presley och Paul Simon har gjort covers på hans sånger.

Vid sidan av gospelmusiken har Andraé Crouch samarbetat med Stevie Wonder, Elton John och Quincy Jones. Han ansvarade för körinsatserna på Michael Jacksons ”Man in the Mirror” och Madonnas ”Like a Prayer” och medverkade på  soundtracken till Lejonkungen och Purpurfärgen.

Andraé Crouch belönades sju gånger med Grammy Award och han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Andraés sångtexter är enkla budskap om en stark och positiv tro på Gud. En tro som är tillgänglig för alla och som kan öka glädjen och livskvalitén på ett väldigt tydligt och avgörande sätt.

Jag tror knappt att någon musiker har påverkat mig så starkt som Andraé Crouch. Under mina år som körledare sjöng vi flera av hans sånger och jag har oräknerliga gånger suttit och klinkat dem på mitt piano. Här nedanför kan du se två videoklipp med hans låtar.

Tack Andraé för allt du har gett mig och så många andra! Jag är säker på att vi ses där uppe så småningom.

One?

Spänningen är stor inför morgondagens final i Eurovision Song Contest i Malmö, som är världens största live-produktion. Man får hålla tummarna för att allt ska klaffa.

Jag hoppas förstås att det ska gå bra för Robin Stjernberg, men det finns många andra bra låtar. Alla de fem nordiska länderna är med i finalen och danska Emmelie de Forest är favorittippad. Låten är bra, framförandet snyggt och Emmelie själv är vacker som en dag.

Själv har jag funderat på årets underrubrik ”We are one”. Det känns lite ironiskt med ett sånt tema i en tid då det mer än någonsin handlar om individualim, att satsa på sig själv, vara snygg, tränad, populär – kort sagt att vara universums centrum.

Snart borde vi förstås nå till en gräns där det där ihåliga tänkandet liksom kraschar och folk förstår att ensam inte alls är stark. En ensam tunn tråd är lätt att slita av, men när många trådar tvinnas till ett rep kan det klara nästan vad som helst. Så är det med människor också. Vi är gjorda för varann och klarar livet mycket bättre tillsammans. Men då krävs det lite ödmjukhet och acceptans och vilja att släppa andra inpå livet.

Man ska förstås se ”We are one” ur det internationella perspektivet, men även här känns det rätt avlägset att vi skulle känna oss ett med vartenda land i Europa. Så länge EU bara handlar om lagar, ekonomi och hur en gurka får se ut, lär vi inte komma närmare varandra. Nej, först måste människan hamna i centrum.

Men det är klart, Eurovision är kanske inte så fel forum för ”We are one”. Musiken är ju ett språk som når över alla gränser med texter om kärlek och medmänsklighet. Om såna budskap får flytta in i våra hjärtan så har vi kommit en bit på väg.

Språkligt handikapp

När du läser detta kanske du anser att jag är inkrökt och forntida. Men vi har ju åsiktsfrihet i vårt land och nu tänker jag använda mig av den rätten.

Så här är det: Jag tycker riktigt illa om svordomar. Så illa att jag ibland nästan mår fysiskt dåligt när det blir för mycket av den varan. Inte nog med att jag får in skräpet i öronen. Det kan kännas som att det borrar sig rätt in i hjärtat och gör ont.

Att höra alla som svär till vardags har jag nästan blivit avtrubbad mot, men när jag sitter i TV-soffan, kopplar av och liksom har sänkt min gard, då blir jag desto mer störd. Som i Melodifestivalen i lördags. När jag hör Körberg, Ronander & Co sjunga ”En riktig ##### schlager”, då kan jag inte ens gilla melodin. Det där ständigt upprepade ordet förstör hela låten.

Och så programledarna då. Alltså, jag gillar Gina Dirawi, som är naturlig och begåvad. Hon kan troligen inte hjälpa att den som skriver hennes manus ibland hittar på så krystade skämt, så hon måste tala om för publiken att det är dags att skratta. Men måste hon svära???

Man får ju förstå att deltagare i program som ”X-faktor”, ”Så mycket bättre”, ”Let’s dance” och allt va de heter, inte har förståelse för vilket språk som passar i TV-rutan. Men programledarna borde veta, liksom jurymedlemmar och liknande! Tänk om nyhetsuppläsarna i TV skulle uttrycka sig likadant. Det skulle nog de flesta ha svårt att acceptera.

Det är sorgligt att så många lider av detta språkliga handikapp. Några få svordomar används till att uttrycka beundran, förvåning, vrede, tacksamhet, förtvivlan, glädje och en lång rad andra känslor, när vårt svenska språk är så rikt. Det är fullt av ord som kan måla det vi vill säga i långt fler nyanser.

Stockholm har blivit kallt

I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Så sjöng Orup i sin sång ”Stockholm” och jag kan skriva under på alltihop. Jag är född i Stockholm och åker rätt ofta hit och hälsar på. Här bor mina föräldrar, mina syskon och två av mina barn. Och just nu är det kallt här. Kanske inte på det sätt som Orup menade.

När jag är i Stockholm och det är vackert väder, brukar jag ge mig ut med min lilla kamera och jaga fina bilder. Så i lördags var det dags igen.

Det var illkallt på stan – typ 18 minusgrader eller så – och det bet i kinderna. Vid Strömmen var det många som tog bilder i eftermiddagssolen.

Jag tog av mig ena vanten och tog ett par bilder. På några sekunder började det värka i handen och fingrarna blev stela som fiskpinnar. Det blev i alla fall ett par fina bilder.

Strax efter råkade jag stöta på min dotter Malin och hennes David som stod och hoppade i kylan. Vi bestämde oss för att smita in nånstans där vi kunde värma oss. Strax intill Stortorget ligger Café Sten Sture. Nere i deras källarvalv var det varmt och skönt och det blev ännu bättre med semlor och varm choklad med vispgrädde.

När vi hade tinat upp och kom ut igen, hade solen redan börjat gå ner. Så det blev en kort fototur. Men ibland är det ju så att ”underbart är kort”.

Torka, musik och tunnelbröllop

”Hur känns det att vara tillbaka?” frågade en journalist när Refaat El-Sayed hade avtjänat sitt fängelsestraff. Refaat svarade: ”Jag har alltid varit tillbaka!”.

I lördags natt publicerade jag ett blogginlägg efter tre månaders tystnad. Bara så där. Som om inget hade hänt. Du kanske tycker att den långa tystnaden kräver en förklaring. OK, jag håller med!

Sanningen att säga har det rått en svårartad idétorka i mitt huvud. Jag vill ju att innehållet här ska vara underhållande och intressant och då gäller det att ständigt ha nya idéer. Ibland flödar idéerna, men då och då håller de sig borta på ett irriterande sätt. Så där har du halva sanningen. Den andra halvan är olika saker som har lagt beslag på min tid.

I förra veckan slängde jag julgranen som jag köpte i december och som fortfarande stod inslagen i plastnät på terrassen. Jag hann aldrig ta in den och klä den – något som aldrig hänt under tidigare år.

Ett projekt som har slukat mycket tid var Skapligt-gängets nya Caféshow som gick av stapeln i slutet av januari. Mycket jobb, men det var det värt! Alla medverkande gjorde höjdarinsatser och det blev en föreställning utan like med låtar från Robban Broberg till Michael Jackson och allt där emellan. Jag längtar redan till nästa show!

Fyra veckor senare gifte sig två av mina goda vänner och jag var en av värdarna. Det var jag som fixade en blind date åt R och J sommaren 2010, så förutom dem var det ingen som var gladare än jag på bröllopet! Härligt!

Varken R eller J är några dussinmänniskor, så bröllopet blev speciellt. Vigseln hölls i en tunnel där Citybanan i Stockholm håller på att byggas. Väldigt speciellt och ett minne för livet.

Men nu är jag tillbaka på bloggen. Håll utkik efter nya inlägg. I’m back!

En ärlig chans

Även om jag inte var helt överens om hur alla deltävlingarna utföll i årets Melodifestival, kan jag konstatera att finalen i kväll hade ett starkt och varierat startfält. Det var underhållning på hög nivå från början till slut. Jag gillade inte allt, men alla gjorde bra insatser.

Men den allra största glädjen var att rätt låt vann! Hur ofta kan man säga så? Och hur ofta har så många varit överens om det?

Loreen med låten ”Euphoria” hade en klar ledning när alla de utländska jurygrupperna hade lagt sina röster. Och när svenska folket gav henne 32% av sina röster var braksegern ett faktum. Härligt!

Loreen sjunger fantastiskt och gör en snygg scenshow nästan helt på egen hand. Och låten är ju i världsklass! ”Euphoria” har allt som behövs för att kunna konkurrera med resten av Europa i Azerbaijan den 24 maj. Äntligen har vi en ärlig chans. Jag känner segervittring!

En stjärna föds

För bara någon timme sen avgjordes Idol 2011 – den åttonde och sista omgången av svenska Idol. Tävlingen kunde inte ha fått ett bättre avslut. Av alla talangfulla deltagare blev Amanda Fondell den slutliga och värdiga vinnaren. Yes!

Jag har följt Idol ganska flitigt i år och bestämde mig tidigt för att Amanda borde vinna. Den lilla 17-åringen som var så lågmäld och tillbakadragen i intervjuerna, blev som en helt annan människa när hon äntrade scenen och slog oss med häpnad när hon öppnade munnen och började sjunga. Varje vecka har hon bjudit oss på artisteri av världsklass.

Jag vågar påstå att en stor stjärna har blivit född. Vi har bara sett början på en lång artistkarriär.

Nu fortsätter jag att hålla tummarna för att Amanda ska kunna behålla sin personlighet och sin integritet i den tuffa showbranschen. Grattis Amanda!