Stresstid och julefrid

Du kanske anser att den glada julen redan är slut, slut, slut. Men det är den inte! Inte i min bok. Det ska vara mycket jul! Om det finns nån som sjunger med extra helhjärtat i Adolphson & Falks ”Mer jul”, så är det jag.

Det enda jag skulle vilja förbättra är tiden innan jul. Jag som är tidsoptimist tycker alltid att det är så långt kvar – flera veckor kvar till julafton,. Men så upptäcker jag plötsligt att det är fyra dagar kvar, att jag inte har julstädat, gjort årets julkort eller slagit in några julklappar.

Om man som jag har fem barn, som i de flesta fall har äkta eller oäkta män och barn, finns det många som det ska köpas klappar till.

Nåväl, all stress före jul får ett välkommet avslut på julafton. När jag slår mig ner framför Kalle Anka på TV känner jag att jag är i mål och att julefriden motar bort alla stressymtom.

På senare år har jag allt oftare lyckats se en annan julklassiker: Tage Danielssons suveräna Karl-Bertil Jonssons jul. Den utspelar sig i en tid ”då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse” och handlar om 14-årige Karl-Bertil, som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga.

Karl-Bertil Jonsson borde inte bara vara någon som vi ler lite åt på julafton, utan ett föredöme för oss alla. Att tänka på dem som är ensamma och har det svårt och att dessutom göra något för dem är ju nästan bortglömt, verkar det som. Att se bort från sina egna små bekymmer och vara en medmänniska borde vara något helt naturligt. Året runt!

I kväll ska jag fira min tredje julafton för i år, så jag tycker inte det är för sent att önska er alla en…

Super-succé!

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det beror på att arbetet med vår Café-show Living on a prayer blev väldigt intensivt på sluttampen. Efter drygt fem månaders förberedelser, planering och övningar fick vi lön för mödan i lördags. Då var det äntligen dags att framföra showen i två föreställningar.

Det var spännande in i det sista. Skulle vi sälja tillräckligt många biljetter? Eller skulle vi själva bli tvingade att betala en del av kostnaderna? Men till sist blev det två utsålda hus. Ekonomin gick ihop och vi drog en lättnadens suck.

De som kom fick avnjuta showen till extra festligt fika. Mina vänner AA och Ha hade skapat en riktigt aptitretande fikabuffé och efter halva föreställningen bars chokladtårtorna in, prydda med sprakande fyrverkeribloss.

Vårt musikurval hade en enorm bredd, så här fanns något för alla. Och kanske var det just mixen av musikstilar som gjorde att besökarna var så nöjda och imponerade. Av alla kommentarer att döma hade vi överträffat allas förväntningar och gjort super-succé. Härligt!

Närmare 30 personer har stått på scenen och alla har gjort ett kanonjobb – musiker, dansare och sångare. Under repetitionerna la vi mycket krut på att allt skulle flyta utan onödiga tidsglapp – och det blev som vi ville.

Efter en och en halv timmes show gick publiken motvilligt hem. De hade gärna sett att föreställningen hade fortsatt lite längre. Själva är vi jättenöjda. Det blev precis så bra som vi hade tänkt. Kanske bättre.

Tidsoptimistisk morgon

Jag är inte bara optimist, utan också tidsoptimist. Det senare är en ganska så besvärlig egenskap. Det är som en liten röst som talar i min hjärna och övertygar mig om att jag hinner en eller två saker till innan den där tiden som jag måste passa.

Idag gick jag till kyrkan för att höra min vän U tala över ämnet Mot nya äventyr. Jag var inte så lite stolt, eftersom jag bara var fem minuter försenad. Men när jag svängde in på parkeringsplatsen slogs jag av häpnad. Inte en enda bil stod där.

Alla möjliga tankar korsade sig i huvudet på mig och den dominerande var: Är det verkligen söndag idag? När man som jag har ett nattjobb händer det ibland att man är helt lost över vilken dag i veckan det är. Fast när jag tänkte efter var jag övertygad om att dagen var rätt. Jag körde runt kyrkan och kollade anslagstavlan. Jo då, 10.30 skulle det börja.

Dörren var i alla fall öppen, så jag gick in. I kapprummet hängde inte en enda rock eller jacka. Nu drabbades jag av en riktig overklighetskänsla. Vad hade hänt? Jag kände mig som Will Smith i I am legend. Som den sista människan på jorden.

Inne i kyrksalen hittade jag i alla fall tre personer, som kunde upplysa mig om att det är vintertid idag. Jag var nästan en timme för tidig! För en tidsoptimist är detta som ett mirakel.

Första året som vi hade sommartid bodde jag i Stockholm. Den 1 april skrev Dagens Nyheter ”Dålig information om sommartiden. 10.000 beräknas komma sent till jobbet idag.” Massor av folk läste detta och rusade till bilar, bussar och tåg. Men – april april – sommartiden skulle inte komma förrän helgen efter. Det aprilskämtet tycker jag hade guldkant!

Jag fick i alla fall en timme extra idag och då hann jag skriva det här inlägget.

Kärlek eller kalla fakta?

Vi som bor i den civiliserade västvärlden har sedan många årtionden lärt oss att förlita oss på vetenskapen. Vi gör det så till den milda grad att vi slutar äta morötter, potatis eller chips om nån forskare påstår att det är cancerframkallande. Vi ser oss nog som väldigt upplysta och tror inte på nåt som inte är vetenskapligt bevisat.

Men det finns sånt som inte så lätt bevisas med siffror och diagram. Som kärlek till exempel. Om någon försöker förklara kärleken genom att tala om kemiska reaktioner i våra kroppar, blir vi bara irriterade. Såna uttalanden förminskar det fantastiska som händer med oss när vi blir kära. Vem vill ha torr och gnistfri kärlek?

Om en sångare vill uttrycka sina känslor för sin älskade, sjunger han inte om procentsatser eller sannolikhetskalkyler.

Trots att vi ibland klamrar oss fast vid vad forskarna säger, måste vi erkänna att det finns saker som påverkar oss starkt trots att de inte kan formuleras i vetenskapliga termer. Och de är inte mindre verkliga för det.

Nu är vi i Skapligt-gänget på gång med ett nytt musikprojekt. Vi ska ha en caféshow i januari och temat är precis sånt som jag skrivit om här. Stora och verkliga saker som påverkar oss starkt, men som inte förklaras så lätt med kalla fakta: Kärlek, medkänsla, tro.

Det är ju så att det som forskarna inte kan formulera, det tar sig de kreativa människorna an. Vi har valt ut ett dussin låtar kring det här temat. Det blir full bredd på musikstilarna. Från hiphop till svensktopp. Från Bon Jovi till Evert Taube. Sång, musik, dans och maffigt fika. Vad mer kan man önska sig?

Hur goda vänner blir godare

Nu när vårt mäktiga musikalprojekt är genomfört, har ett visst lugn infunnit sig. Ett andrum. En parkeringsplats med utsikt och tid för insikt.

Äntligen hinner jag stanna upp och tänka på allt som den här processen har gett oss. Visst, vi har fått massor av lovord och uppskattning och vi har fått glädjas åt att ha lyckats i våra avsikter. Men det finns fler plusvärden än så.

Vi i SKAPLIGT-gänget har lärt oss jättemycket om hur ett stort projekt ska genomföras. Vi har insett att vi inte kan lita på att andra känner samma engagemang som vi, vilket betyder att vi själva har fått jobba lite hårdare. Vi har mer än någonsin lärt oss att sätta oss in i publikens situation: Hur ska vi uttrycka oss för att nå fram? Hur uppfattas det vi framför? Hur balanserar vi vårt framförande så att det tas emot på rätt sätt?

Men framför allt har vi fått se hur det här har påverkat vår vänskap. Visst kan man träffa goda vänner år efter år och fika, prata eller se en bra film. Men att jobba med ett gemensamt projekt och sträva mot samma mål, det fördjupar vänskapen på ett speciellt sätt.

Då lär man sig respektera de andras åsikter och talanger och relationen blir mer och mer tajt. Och när man är framme vid målet får man känna att delad glädje verkligen är dubbel glädje.

Riktigt skapligt!

Igår var det en riktig guldkväll! Du som har läst mitt tidigare inlägg ”För många kockar?” kan snappa upp kontrasten i det här.

Vi hade en ny träff med vår nystartade kreativa idégrupp, som nu ”officiellt” är döpt till SKAPLIGT. Den gångna veckan har vi kommit en bra bit på vår nya julmusikal och arrangemangen omkring den. Aneby Konserthus är bokat för två föreställningar den 8 december, så det är snabba puckar.

Själv skriver jag manuset och igår var själva eldprovet. Skulle de andra i gruppen godkänna mitt synopsis och det sätt som jag tänkt bygga historien runt låtarna?

Hör och häpna! Gruppen som för en vecka sen spretade åt alla möjliga olika håll i åsikterna, var plötsligt helt överens! Jag menar helt överens. Så det blev – ganska överraskande – en kväll i totalt samförstånd.

Det är inte så ofta man får uppleva nåt sånt. Det blev en riktigt nöjd myspys-stämning, där alla slängde varma blickar på varann. För nu visste alla att vi håller på att skapa nåt riktigt riktigt bra.

För många kockar?

Igår var det idékväll hos oss. Vi hade fixat taco för ett helt kompani, men till slut blev vi bara fem stycken: R, B, L, Ida och jag. Och det var inte så bara, skulle det visa sig.

Med magarna fyllda av taco och glass satte vi igång med idéandet. Vi hade bestämt oss för att åstadkomma nån slags musikgrej/musikal eller så. När diskussionen tog fart fick jag en obehaglig känsla av att vi var för många kockar om soppan. Motstridiga åsikter och missförstånd förebådade att det kanske inte skulle bli nån soppa alls, utan mest pannkaka av alltihop.

Ibland kan det vara svårt att komma nån vart när för många ska vara med och tycka. Enklast vore förstås att vara själv, men hur kul är det? Nej, det är när man bollar med andra som kreativiteten flödar som bäst.

Till slut redde vi faktiskt ut alla trassliga tankar och blev ganska överens. Hoppets låga som hade fladdrat betänkligt, flammade åter igen upp. Det kommer att bli nåt. Och det kommer att bli fint och fantastiskt. Hoppas vi.

Eller som jag sa vid nåt annat tillfälle: ”Jag tror vi är överens alllihop – i alla fall jag”.