Stockholm har blivit kallt

I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Så sjöng Orup i sin sång ”Stockholm” och jag kan skriva under på alltihop. Jag är född i Stockholm och åker rätt ofta hit och hälsar på. Här bor mina föräldrar, mina syskon och två av mina barn. Och just nu är det kallt här. Kanske inte på det sätt som Orup menade.

När jag är i Stockholm och det är vackert väder, brukar jag ge mig ut med min lilla kamera och jaga fina bilder. Så i lördags var det dags igen.

Det var illkallt på stan – typ 18 minusgrader eller så – och det bet i kinderna. Vid Strömmen var det många som tog bilder i eftermiddagssolen.

Jag tog av mig ena vanten och tog ett par bilder. På några sekunder började det värka i handen och fingrarna blev stela som fiskpinnar. Det blev i alla fall ett par fina bilder.

Strax efter råkade jag stöta på min dotter Malin och hennes David som stod och hoppade i kylan. Vi bestämde oss för att smita in nånstans där vi kunde värma oss. Strax intill Stortorget ligger Café Sten Sture. Nere i deras källarvalv var det varmt och skönt och det blev ännu bättre med semlor och varm choklad med vispgrädde.

När vi hade tinat upp och kom ut igen, hade solen redan börjat gå ner. Så det blev en kort fototur. Men ibland är det ju så att ”underbart är kort”.

Jag är den jag är

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Det är inte tanken som räknas

I våras var jag på en utbildningsdag med jobbet. Just den här gången tyckte jag att föreläsaren inte hade något nytt att komma med. Men hon sa en sak som jag har tänkt mycket på:

”Man brukar säga att det är tanken som räknas. Men vi som jobbar med KBT* vet ju att det inte stämmer. Det är handlingen som räknas.”

Ibland behöver man nån slags väckarklocka för att börja fundera. Det där gamla uttrycket ”Det är tanken som räknas” kan man ju slänga ur sig utan att reflektera över innebörden. Till exempel om man har glömt köpa en födelsedagspresent åt en vän. Då är det lätt att ta till den där kommentaren, men egentligen är den bara en riktigt dålig ursäkt.

Skulle det vara någon tröst? Du får ingen present, men jag tänkte på dig i alla fall. Jag ringde dig aldrig när du var sjuk, men jag hade tänkt göra det. Det man egentligen säger är: Jag hade inte tid. Jag glömde bort dig. Jag satsar på mig själv och du är inte prioriterad.

Egentligen är det samma sak med folk som klagar på missförhållanden på jobbet. Eller på att det är dötrist i kyrkan. Eller på sin dåliga kondition. Sluta snacka och gör något i stället!

Det är dags att komma till skott, att få saker att börja hända. Lyft blicken och se vad som pågår utanför dig själv. Vilka vänner borde du komma ihåg och uppmuntra? Vad kan du göra för att förbättra på jobbet eller för att göra kyrkan roligare? Du är en del i ett sammanhang. Se till att din insats får betyda något.

Alltför många ord blir lätt tomma. Låt dem övergå i handling i stället. Det är inte tanken som räknas!

* kognitiv beteendeterapi

Farbror Melker vet!

Melker: – Gissa vad jag tänker göra nu!

Pelle: – Svära, va?

Melker: – Nej du, det låter så fult. Men nu ska dom där förbaskade getingarna bort!

Torka, musik och tunnelbröllop

”Hur känns det att vara tillbaka?” frågade en journalist när Refaat El-Sayed hade avtjänat sitt fängelsestraff. Refaat svarade: ”Jag har alltid varit tillbaka!”.

I lördags natt publicerade jag ett blogginlägg efter tre månaders tystnad. Bara så där. Som om inget hade hänt. Du kanske tycker att den långa tystnaden kräver en förklaring. OK, jag håller med!

Sanningen att säga har det rått en svårartad idétorka i mitt huvud. Jag vill ju att innehållet här ska vara underhållande och intressant och då gäller det att ständigt ha nya idéer. Ibland flödar idéerna, men då och då håller de sig borta på ett irriterande sätt. Så där har du halva sanningen. Den andra halvan är olika saker som har lagt beslag på min tid.

I förra veckan slängde jag julgranen som jag köpte i december och som fortfarande stod inslagen i plastnät på terrassen. Jag hann aldrig ta in den och klä den – något som aldrig hänt under tidigare år.

Ett projekt som har slukat mycket tid var Skapligt-gängets nya Caféshow som gick av stapeln i slutet av januari. Mycket jobb, men det var det värt! Alla medverkande gjorde höjdarinsatser och det blev en föreställning utan like med låtar från Robban Broberg till Michael Jackson och allt där emellan. Jag längtar redan till nästa show!

Fyra veckor senare gifte sig två av mina goda vänner och jag var en av värdarna. Det var jag som fixade en blind date åt R och J sommaren 2010, så förutom dem var det ingen som var gladare än jag på bröllopet! Härligt!

Varken R eller J är några dussinmänniskor, så bröllopet blev speciellt. Vigseln hölls i en tunnel där Citybanan i Stockholm håller på att byggas. Väldigt speciellt och ett minne för livet.

Men nu är jag tillbaka på bloggen. Håll utkik efter nya inlägg. I’m back!

Älska hösten!

Min äldsta dotter Elin säger ofta att hon älskar hösten. Själv har jag svårt att instämma riktigt helhjärtat. Jag gillar sommaren när det är varmt och skönt. Hösten är alldeles för mycket förknippad med det mörka, kalla och blöta november, tycker jag.

Men det finns förstås många fina höstdagar också. Då brukar jag ta med lilla kamera eller min iPhone och ge mig ut på bildjakt. Så här kommer ett inlägg med lite färska höstbilder.

I morse när jag vaknade var det inte ett moln på himlen och frost på  marken. Jag hoppade över frukosten och begav mig ut, för att hinna plåta lite innan solen tinade bort frosten.

Just nu är nog hösten som bäst. Det är färgglatt överallt och träden har inte hunnit bli kala än. Idag rasslade det av fallande löv omkring mig hela tiden och jag gick och hummade på den där sången: ”När löven faller”.

”Nu ser jag din kärlek mot mig, Nu känner jag livet ifrån dig, När löven faller av och kvar är vi, Då vet jag att du älskar…”

En sak som jag gillar med hösten kan man lätt missa om man inte ställer väckarklockan eller jobbar natt som jag gör: Tidiga morgnar med dimma! Då får hela naturen en slöja som mjukar upp allt och klär den i andra färger.

Så idag känner jag nog att jag älskar hösten lite grann i alla fall. Men november hoppar jag gärna över.

Liv & död

I förra veckan dog Steve Jobs. När jag fick höra det kände jag mig berörd till ungefär 10 procent.

Steve Jobs var ju VD på Apple och var en nyckelfigur i datorutvecklingen under många år. Själv är jag en trogen Mac-användare och skulle aldrig ha en PC i mitt hus, så visst tyckte jag det var en smula sorgligt att höra om dödsfallet.

Men när sedan Internet, Facebook och Instragram började översvämmas av bilder på Jobs och när massor av människor uttryckte sin sorg, tyckte jag att det gick till överdrift. Det verkade som nån slags frälsare hade avlidit.

Idag fick jag se en bild som bekräftade det jag kände. Här är den.

Den där bilden tycker jag ger lite perspektiv på saken. Visst är det sorgligt när någon går bort, men samtidigt är det väl det enda vi kan vara helt säkra på i livet – att vi en dag ska dö. Att massor av människor dör av svält eller andra katastrofer borde väl vara betydligt allvarligare än att en enda person dör. Apple kommer i alla händelser att överleva.

Härom dagen hittade jag det här citatet på nätet: ”10 years ago we had Steve Jobs, Bob Hope and Johnny Cash – Now we have no Jobs, no Hope and no Cash.” Låter lite väl deppigt, tycker jag.

Det är upp till dig och mig att göra nåt vettigt av livet, hjälpa och uppmuntra andra och sprida kärlek. Då kan vi den dag våra liv slutar se tillbaka och veta att våra liv betydde nåt, även om vi inte hette Steve Jobs.

Audrey Hepburns livstips

Skådespelerskan Audrey Hepburn (1929-1993) var en av de största stjärnorna i amerikansk film under 50- och 60-talet. Lite överraskande kanske, för hon var inte precis stöpt i samma form som sina överdrivet kurviga kvinnliga kolleger, som Mae West, Rita Hayworth och Marilyn Monroe.

Audrey fick som 24-åring en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Prinsessa på vift och gjorde en rad andra minnesvärda roller, till exempel i My fair lady och Frukost på Tiffany’s. Hon var otroligt populär och blev något av en modeikon under sina glansdagar. Under senare delen av sitt liv var hon UNICEF-ambassadör.

Vad jag inte visste tidigare är att Audrey Hepburn ibland kom med underfundiga kommentarer, som tyder på både humor och livsvisdom. Här är ett exempel:

”Vill du ha vackra ögon, se det goda hos andra. Vill du ha vackra läppar, använd bara vänliga ord. Och vill du ha balans i livet, gå med vetskapen att du aldrig är ensam.”

Kloka ord, som det är lätt att skriva under på även idag.

Ett annat av hennes mest kända citat, är en slags självdeklaration eller trosbekännelse, kanske man kan säga. Den är också väldigt tänkvärd:

Om någon skulle fråga om min trosbekännelse så tror jag förstås på Gud Fader allsmäktig o.s.v. Men jag har även en trosbekännelse på ett mer jordnära plan, de principer som jag ser på världen genom. De stämmer rätt väl överens med Audrey Hepburns.

Nu för tiden verkar det som om många inte har några principer alls, utan bara följer med dit vindarna råkar bära. Men har man tänkt och vet vad man tycker, kan man påverka sina omständigheter och få ett bättre liv dag efter dag.

Om du tycker att livet mest är förvirrande och låter dig styras av omständigheter, kanske det är dags att du också formulerer nån slags trosbekännelse, precis som Audrey Hepburn.

Rothot

När jag gick i lågstadiet hade vår fröken högläsning, bland annat ur boken ”Pojken med de gröna fingrarna”. När den killen körde ner fingrarna i marken, växte det upp de mest fantastiska blommor. Jag misstänker att jag är hans raka motsats.

Att påta i trädgården är ungefär det tråkigaste som finns. Det finns alltid saker som är viktigare att göra. Men idag tog jag mig i kragen och rensade ogräs ur rabatten. Om inte annat lär det väl glädja grannarna.

Det som slog mig med häpnad är hur oerhört långa rötter några små grässtrån kan ha. Och inte är det lätt att få bort dem helt och hållet, så ganska snart lär väl fel saker grönska igen i rabatten.

När jag låg där på mina bara knän, filosoferade jag över vad som kan rota sig i en människas sinne. Alltför ofta tillåter vi diverse dåligheter att göra intrång där – avundsjuka, missunnsamhet, negativism. När sånt slår rot har det en märklig förmåga att bita sig fast och sprida sig.

Då och då behöver vi nog lite till mans göra en rejäl ogräsrensning i vår inre rabatt. Bort med det sjuka och gör som Ted Gärdestad sjöng: Låt kärleken slå rot! En stor portion av den varan kan tränga bort det gräsliga ur vårt tänkande.

Tänk dig att du planterade generositet, vänlighet, uppmuntran och allt möjligt annat som kan finnas bland kärlekens fröpåsar. Vilken makeover det skulle kunna bli för din inre trädgård.

Så nöj dig inte med att ta bort ogräs i trädgården. Gör en rensning på insidan också och sen: Låt kärleken få blomma!

Stresstid och julefrid

Du kanske anser att den glada julen redan är slut, slut, slut. Men det är den inte! Inte i min bok. Det ska vara mycket jul! Om det finns nån som sjunger med extra helhjärtat i Adolphson & Falks ”Mer jul”, så är det jag.

Det enda jag skulle vilja förbättra är tiden innan jul. Jag som är tidsoptimist tycker alltid att det är så långt kvar – flera veckor kvar till julafton,. Men så upptäcker jag plötsligt att det är fyra dagar kvar, att jag inte har julstädat, gjort årets julkort eller slagit in några julklappar.

Om man som jag har fem barn, som i de flesta fall har äkta eller oäkta män och barn, finns det många som det ska köpas klappar till.

Nåväl, all stress före jul får ett välkommet avslut på julafton. När jag slår mig ner framför Kalle Anka på TV känner jag att jag är i mål och att julefriden motar bort alla stressymtom.

På senare år har jag allt oftare lyckats se en annan julklassiker: Tage Danielssons suveräna Karl-Bertil Jonssons jul. Den utspelar sig i en tid ”då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse” och handlar om 14-årige Karl-Bertil, som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga.

Karl-Bertil Jonsson borde inte bara vara någon som vi ler lite åt på julafton, utan ett föredöme för oss alla. Att tänka på dem som är ensamma och har det svårt och att dessutom göra något för dem är ju nästan bortglömt, verkar det som. Att se bort från sina egna små bekymmer och vara en medmänniska borde vara något helt naturligt. Året runt!

I kväll ska jag fira min tredje julafton för i år, så jag tycker inte det är för sent att önska er alla en…