Evig kärlek

”Kärleken är evig när vi är tillsammans.” Så sjöng Lena Philipsson när hon debuterade i Melodifestivalen 1986. Men evig kärlek är väl för de flesta en utopi, på sin höjd en floskel i en schlagertext.

I Sverige är det vanligare att kärleken är bräcklig och skör. Under 2014 gifte sig 47.000 par, medan 24.000 äktenskap slutade i skilsmässa. Rätt dåliga odds för det eviga.

Som kontrast till dessa dystra siffror är jag just nu i Stockholm och firar mina föräldrars diamantbröllop. Idag har de varit gifta i 60 år!

Mina föräldrar är på många sätt mina hjältar och förebilder. Inte minst genom att ha lyckats med den eviga kärleken. Genom att tro på den och satsa på den både i ”nöd och lust”. Jag är också tacksam för att de har varit gifta i alla år – ett sätt att visa att man tar kärleken på allvar, utan att hastigt kunna lämna sin partner om det skulle kännas trist under en period.

Det där har gjort att jag och mina syskon har växt upp i största möjliga trygghet och i en riktigt härlig miljö och atmosfär. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle hamna i ett läge med plastföräldrar och halv- eller kvartssyskon.

När Gudrun Schyman gapar ut sitt slagord ”Död åt kärnfamiljen!”, känns det som ett angrepp mot det som har varit så positivt i mitt liv och som har format mig till en trygg person. Som om det vore fel på mig.

Jag är säker på att många andra har haft en fin uppväxt och jag skulle aldrig säga ”Död åt” deras sätt att leva. Men jag är glad för min lyckliga bakgrund, för att mina föräldrar både gav mig livet och alla mina trygga barnaår.

Så för mig är det verkligen värt att fira att de har lyckats med den eviga kärleken. Grattis Mom & Dad!

Jubileum från lågstadiet

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

One?

Spänningen är stor inför morgondagens final i Eurovision Song Contest i Malmö, som är världens största live-produktion. Man får hålla tummarna för att allt ska klaffa.

Jag hoppas förstås att det ska gå bra för Robin Stjernberg, men det finns många andra bra låtar. Alla de fem nordiska länderna är med i finalen och danska Emmelie de Forest är favorittippad. Låten är bra, framförandet snyggt och Emmelie själv är vacker som en dag.

Själv har jag funderat på årets underrubrik ”We are one”. Det känns lite ironiskt med ett sånt tema i en tid då det mer än någonsin handlar om individualim, att satsa på sig själv, vara snygg, tränad, populär – kort sagt att vara universums centrum.

Snart borde vi förstås nå till en gräns där det där ihåliga tänkandet liksom kraschar och folk förstår att ensam inte alls är stark. En ensam tunn tråd är lätt att slita av, men när många trådar tvinnas till ett rep kan det klara nästan vad som helst. Så är det med människor också. Vi är gjorda för varann och klarar livet mycket bättre tillsammans. Men då krävs det lite ödmjukhet och acceptans och vilja att släppa andra inpå livet.

Man ska förstås se ”We are one” ur det internationella perspektivet, men även här känns det rätt avlägset att vi skulle känna oss ett med vartenda land i Europa. Så länge EU bara handlar om lagar, ekonomi och hur en gurka får se ut, lär vi inte komma närmare varandra. Nej, först måste människan hamna i centrum.

Men det är klart, Eurovision är kanske inte så fel forum för ”We are one”. Musiken är ju ett språk som når över alla gränser med texter om kärlek och medmänsklighet. Om såna budskap får flytta in i våra hjärtan så har vi kommit en bit på väg.

Dagen då alla andra firar kärleken

Själv konstaterar jag att inget särskilt har hänt. Kan inte hjälpas. Läs gärna mitt Valentine-inlägg från ett tidigare år: Årets farligaste dag. Till alla goda vänner och andra som vill ha, ger jag i alla fall en

”Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?”

Lyckorus

Jag älskar bröllop! Så trots att jag är mitt emellan två nattpass på jobbet, ställer jag väckarklockan, sätter på mig bästa sviden och åker iväg för att se när två av mina vänner ska vigas.

Vilken förväntansfull stämning det är i kyrkbänkarna innan brudparet kommer in. Först kommer brudgummen och ställer sig längst fram för att vänta. Och så till slut… musiken sätter igång… och så kommer bruden! Hon skrider in med ett leende som smittar alla i lokalen.

De möts där framme och tar varandras händer. Oj, va brudgummen är stilig! Åh, vad bruden är vacker! Det kan hända att de är lite nervösa, men vilka goa blickar de ger varann!

Nu sätter bandet igång och spelar. Allsången är så glad och mäktig att man tror att taket ska lyfta sig. Brudparets lycka smittar av sig. Jo, det är säkert! Lyckan ligger i luften, det känner jag när jag tar ett djupt andetag.

Nu kommer höjdpunkten: De lovar att älska varann och hålla sig till varann, vad som än händer. Hela livet! Publiken applåderar. Och som tecken på vad de har lovat ska han ge henne… Jo då, hans best man har koll på ringen och sträcker fram den i rätt ögonblick. Brudgummen sätter den på brudens finger. Båda strålar av lycka. Vilken dag!

Pastorn ler han också. Han säger så många fina och kloka ord och jag önskar att jag kunde komma ihåg allihop. Och sen ber han en bön för brudparet. Jag också. Jag sitter i min bänk och ber innerligt att de alltid, alltid ska få vara så här lyckliga.

Torka, musik och tunnelbröllop

”Hur känns det att vara tillbaka?” frågade en journalist när Refaat El-Sayed hade avtjänat sitt fängelsestraff. Refaat svarade: ”Jag har alltid varit tillbaka!”.

I lördags natt publicerade jag ett blogginlägg efter tre månaders tystnad. Bara så där. Som om inget hade hänt. Du kanske tycker att den långa tystnaden kräver en förklaring. OK, jag håller med!

Sanningen att säga har det rått en svårartad idétorka i mitt huvud. Jag vill ju att innehållet här ska vara underhållande och intressant och då gäller det att ständigt ha nya idéer. Ibland flödar idéerna, men då och då håller de sig borta på ett irriterande sätt. Så där har du halva sanningen. Den andra halvan är olika saker som har lagt beslag på min tid.

I förra veckan slängde jag julgranen som jag köpte i december och som fortfarande stod inslagen i plastnät på terrassen. Jag hann aldrig ta in den och klä den – något som aldrig hänt under tidigare år.

Ett projekt som har slukat mycket tid var Skapligt-gängets nya Caféshow som gick av stapeln i slutet av januari. Mycket jobb, men det var det värt! Alla medverkande gjorde höjdarinsatser och det blev en föreställning utan like med låtar från Robban Broberg till Michael Jackson och allt där emellan. Jag längtar redan till nästa show!

Fyra veckor senare gifte sig två av mina goda vänner och jag var en av värdarna. Det var jag som fixade en blind date åt R och J sommaren 2010, så förutom dem var det ingen som var gladare än jag på bröllopet! Härligt!

Varken R eller J är några dussinmänniskor, så bröllopet blev speciellt. Vigseln hölls i en tunnel där Citybanan i Stockholm håller på att byggas. Väldigt speciellt och ett minne för livet.

Men nu är jag tillbaka på bloggen. Håll utkik efter nya inlägg. I’m back!

Liv & död

I förra veckan dog Steve Jobs. När jag fick höra det kände jag mig berörd till ungefär 10 procent.

Steve Jobs var ju VD på Apple och var en nyckelfigur i datorutvecklingen under många år. Själv är jag en trogen Mac-användare och skulle aldrig ha en PC i mitt hus, så visst tyckte jag det var en smula sorgligt att höra om dödsfallet.

Men när sedan Internet, Facebook och Instragram började översvämmas av bilder på Jobs och när massor av människor uttryckte sin sorg, tyckte jag att det gick till överdrift. Det verkade som nån slags frälsare hade avlidit.

Idag fick jag se en bild som bekräftade det jag kände. Här är den.

Den där bilden tycker jag ger lite perspektiv på saken. Visst är det sorgligt när någon går bort, men samtidigt är det väl det enda vi kan vara helt säkra på i livet – att vi en dag ska dö. Att massor av människor dör av svält eller andra katastrofer borde väl vara betydligt allvarligare än att en enda person dör. Apple kommer i alla händelser att överleva.

Härom dagen hittade jag det här citatet på nätet: ”10 years ago we had Steve Jobs, Bob Hope and Johnny Cash – Now we have no Jobs, no Hope and no Cash.” Låter lite väl deppigt, tycker jag.

Det är upp till dig och mig att göra nåt vettigt av livet, hjälpa och uppmuntra andra och sprida kärlek. Då kan vi den dag våra liv slutar se tillbaka och veta att våra liv betydde nåt, även om vi inte hette Steve Jobs.

Full fart och festligt

Mina blogginlägg brukar inte handla om vad jag har gjort sen sist, men nu får jag göra ett undantag. Det har hänt så mycket nu på försommaren och därför har jag inte skrivit här på över en månad. Men skärpning utlovas.

Den 7 juni föddes mitt femte (!) barnbarn. Hon är jättefin och heter Sigrid, som ungefär betyder ”segerrik skönhet”. I förra veckan var jag några dagar i Falun för att träffa både henne, storasyster Selma och föräldrarna Anna och Richard.

Just i dagarna då Sigrid föddes var det full fart. Jag lyckades pricka in studentfester både i Stockholm och hemma i Småland mellan arbetspassen på mitt nattjobb. Det blev tårta i långa banor och en massa annat gott förstås.

Sen närmade sig sommarens STORA händelse. Min dotter Malin skulle gifta sig med sin David den 2 juli. Tiden innan präglades av förberedelser inför den stora dagen. Det blev full fart in i det sista, men jag lyckades anlända minuterna innan vigseln skulle börja, då jag skulle föra Malin fram till den blivande maken, hans best man och prästen.

En överraskning för bröllopsgästerna var att vigseln hölls utomhus. Strax intill kyrkan fanns ruinen av en gammal fornkyrka. Av den fanns det bara en låg mur kvar och man hade placerat ut enkla träbänkar – eller egentligen kraftiga plankor – att sitta på. Det blev en speciell och härlig stämning och väldigt fint alltihop.

Bröllopsfesten kunde inte ha varit mer perfekt. En fullsatt festsal, god mat, bröllopstårta i många våningar, en lång rad fina tal och en massa andra roliga inslag.

När jag såg på brudparet, tänkte jag att det är fantastiskt att se när en kille och en tjej passar så perfekt ihop. Då är kärleken verkligen värd att fira. Det tror jag att alla som var med på festen håller med om.

Singelliv, del 5

Den vackraste tjej jag någonsin sett stod i kön till incheckningsdisken på Bangkoks flygplats. Jag hade varit på semester där härom året och var på väg hem. Hon var lång för att vara thailändska, hade slank och fin figur och ett öppet och glatt ansikte som var ren perfektion. Hon kan inte ha varit mer än 18 år.

Det som störde bilden var att hon var på väg till Sverige tillsammans med en kortväxt man på 50+ med butter uppsyn. Jag kan ha förståelse för män som hittar kärleken utomlands, men de här två var sådana kontraster och åldersskillnaden fick mig att må dåligt.

Som singel bombarderas jag fortfarande av annonser från datingsajter på Facebook. Härom dagen möttes jag av den här. ”SÖKES – Äldre man”. Titta på bilden. Hur gammal är tjejen? 15? 16?

När jag var i Stockholm i februari hälsade jag på vänner i Rönninge en kväll. När jag efteråt klev på pendeltåget var vagnen nästan tom och jag gladde mig åt att kunna vara ostörd och läsa min bok. Friden varade bara några minuter.

I Tumba steg det på två tjejer som slängde sig ned på sätet mitt emot mig, trots att det fanns ett hundratal tomma platser att välja på. De började genast prata med mig. Jag förklarade att jag ville läsa min bok, men de gav sig inte. ”Vi tänker tjata på dig tills du slutar läsa”, sa de.

Tjejerna berättade att de var 20 och 21 år. Först ville de att jag skulle fotografera dem med deras mobiler. Sen berättade de att de skulle ha en grym kväll och frågade ut mig om allt möjligt. Jag visade bilder på mina barn och fick kommentaren att de alla såg ut som fotomodeller.

”Du är inte från Sverige, va?” sa den ena. När jag svarade att jag var svensk, sa hon att jag hade italienska ögon. Sen frågade hon försynt om jag ansåg att en 20-åring skulle kunna vara ihop med en man i min ålder. ”Nej” sa jag. ”Det är nog lite väl långt ifrån”.

Det där var det närmaste jag har varit en invit på flera år. Synd att hon inte var lite äldre…

Bröllop i obygden

För några dagar sen var det en Facebook-kompis som ifrågasatte om det finns gator i det lilla småländska samhälle där jag bor (Mullbänkshyttemohed, som han kallade det). Och det är klart, folk som aldrig har varit utanför Stockholms stadsgräns kan ju leva i den villfarelsen.

Låt mig slå fast att det bor 4.000 personer här och att gatorna är asfalterade. Och det är rena metropolen jämfört med vad jag upplevde igår. Två vänner som jag tycker mycket om skulle gifta sig i vad varje storstadsbo skulle kalla för obygden. Jag ville gärna se vigseln.

Kyrkan låg bara tre mil österut, enligt kartan jag skrivit ut från hitta.se. Varför åka de stora lederna när det var mycket närmare att välja små vägar? Dessa blev snart gropiga grusvägar som kringlade sig som serpentiner. Det kryllade dessutom av avtagsvägar som inte fanns utsatta på kartan.

Efter en halvtimme började jag fundera på om jag verkligen var på rätt väg. Det var mulet och det gick inte att gissa åt vilket väderstreck jag åkte, så jag plockade fram en kompass ur handskfacket (finns det någon som har handskar där?). Jo, jag åkte norrut, så det borde vara rätt väg.

Efter ännu en halvtimmes vilt skumpande färd märkte jag att kompassen i princip visade att jag körde mot norr – åt vilket håll vägen än svängde. Den pekade tydligen alltid mot nånting under motorhuven.

Till slut kom jag ut på en större väg, men drygt 4 mil längre söderut än jag borde varit. Inga poliser var ute som tur var och jag anlände till kyrkan 40 minuter sen, smög in och satte mig längst bak och fick uppleva de sista minuterna i alla fall.

Brudparet var sprudlande glada, stämningen var hög och det var drag i musiken. Utgångsmarschen gick med en rasande fart och jag hann bara ta en enda suddig bild.

Nu hade jag bråttom till min dotters 30-årsfest. Jag hann i alla fall kyssa bruden och krama brudgummen innan jag slängde mig i bilen. Hemresan gick nästan en timme snabbare.