Filippa är för tjock

Media över hela världen rasar just nu mot designjätten Ralph Lauren. Det har i dagarna blivit känt att modellen Filippa Hamilton-Palmstierna, som i flera år varit deras ansikte i annonseringen, har sparkats. Anledningen är att hon är för tjock.

Filippa är en tjej med svenskt påbrå, men hon är född och uppvuxen i Frankrike. Hon upptäcktes som 15-åring när milleniet precis hade börjat och har sedan dess figurerat i otaliga modebilder. Hon är 1,78 lång och väger 54,4 kilo, men är välproportionerad. Det finns andra modeller som är så magra att man kan räkna revbenen, men Filippa har ett sunt och friskt utseende. Och hon är absolut inte tjock.

Ralph Lauren har nu annonserat med en bild av Filippa, där hon är kraftigt retuscherad. Midjan, höfterna och låren har minskats så mycket att bilden ser helt grotesk ut. Läs mer i Aftonbladets artikel.

I en tid då alltför många unga kvinnor självsvälter sig, är det rena katastrofen att publicera en sån bild. Konsekvenserna blir förödande för dessa tjejer, som i sin förvridna föreställningsvärld tycker att sjukligt magert är något vackert.

I en färsk roman av John Grisham skriver han om en man som tvekar att ha sex med sin anorektiska fru: ”… han oroade sig för att bli spetsad av ett höftben eller för att helt enkelt krossa henne under sig.”

Ingen normalt tänkande människa – man eller kvinna – attraheras av benighet. Lite hull, former och mjukhet är mycket trevligare och ser mycket bättre ut. Filippa själv vill inte medverka till att tjejer ska tro att det är naturligt att vara utmärglad.

– Jag är väldigt stolt över hur jag ser ut, och jag tror att en förebild ska se hälsosam ut, säger hon enligt Aftonbladet.

Filippa råkar finnas med på bild i ett av mina tidigare inlägg.

24-faldig omtanke

Innan jag blev pappa, nån gång i forntiden, föreställde jag mig att mina barn skulle bli ganska lika till sättet. Jag vet inte varifrån jag fick den märkliga tanken, men så såg det ut i mitt huvud i alla fall. När det så småningom började krylla av ungar hemma, blev jag överraskad av hur fel jag hade haft.

Nu är alla fem vuxna och alla är härliga och mysiga människor. Och trots att alla har många talanger och goda sidor, visar de sig på olika sätt. Min äldsta dotter Elin har en alldeles extra stor generositet. Den visade sig redan när hon var rätt liten och har bara fortsatt blomstra med åren.

Varje år på Fars dag brukar Elin ge mig en chokladkalender, som jag öppnar dag för dag under advent. I höstas visste Elin att jag hade en liten viktkampanj på gång, så i stället fick jag ett stort och tungt paket. Det visade sig vara en kalender det också, men en helt annan. Hon hade klätt en stor träplatta med tyg och dekorationer och hängt upp 24 paket på den. En hemmagjord paketkalender.

När jag under december öppnade ett efter ett av paketen, häpnade jag över hur mycket tid, omtanke och kärlek hon hade lagt ner på kalendern. Paketen kunde innehålla en liten ljuslykta, ett bokmärke eller en tändsticksask. Inga stora saker, men alltid personligt dekorerade och med små uppmuntrande budskap. En dag fick jag en hembränd CD där hon hade lyckats pricka in precis sån musik som jag gillar.

Bästa idén var ett litet platt paket med texten ”Till plånboken”, som innehöll en hel hög med foton med mina barn, deras ”respektive” och familjer. Nu har jag hela familjen med mig jämt och kan visa den för alla som vill se.

Elins omtanke den gången räckte hela 24 dagar, men eftersmaken sitter fortfarande kvar. En sån generositet är något som vi alla kan lära oss av. Hoppas den smittar av sig. Tack Elin!

Överviktigt meddelande

Om du har läst min presentation under ”About” har du kanske sett att jag citerar Karlsson på taket: ”Jag är en genomklok och lagom tjock man i mina bästa år”. Nu måste jag erkänna att det där med lagom tjock har tänjts ut till sanningens yttersta gräns. Det är dags att göra nåt åt saken.

Så nu är det officiellt. Idag börjar min viktkampanj. Och jag tänkte att om jag skriver det här, har jag inte nån möjlighet att skjuta upp det till nån gång i framtiden eller att falla för den inställsamma rösten som påstår att jag har svag karaktär och att det är en alldeles underbar egenskap.

Jag har faktiskt gått och tänkt på det här rätt länge, men inte riktigt kommit till skott. Men nu har chefen på mitt jobb utlyst en viktminskiningstävling. Den som procentuellt går ner mest i vikt, får en fet belöning i form av extra semesterdagar. Det var vad jag behövde för att bestämma mig på riktigt. Jag kanske inte vinner, men det kommer att hjälpa mig att tappa några kilo.

Baksidan med detta är att det är så trevligt att äta. Och att det finns så mycket gott. Men nu får jag programmera mig själv till att tänka annorlunda. Det är viktigare att hitta rätt vikt, komma i form och kunna trivas med sig själv.

Så håll tummarna! Jag berättar nog hur det går så småningom.