Archive for the ‘Skönhet’ Category

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Annonser

Audrey Hepburns livstips

augusti 16, 2011

Skådespelerskan Audrey Hepburn (1929-1993) var en av de största stjärnorna i amerikansk film under 50- och 60-talet. Lite överraskande kanske, för hon var inte precis stöpt i samma form som sina överdrivet kurviga kvinnliga kolleger, som Mae West, Rita Hayworth och Marilyn Monroe.

Audrey fick som 24-åring en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Prinsessa på vift och gjorde en rad andra minnesvärda roller, till exempel i My fair lady och Frukost på Tiffany’s. Hon var otroligt populär och blev något av en modeikon under sina glansdagar. Under senare delen av sitt liv var hon UNICEF-ambassadör.

Vad jag inte visste tidigare är att Audrey Hepburn ibland kom med underfundiga kommentarer, som tyder på både humor och livsvisdom. Här är ett exempel:

”Vill du ha vackra ögon, se det goda hos andra. Vill du ha vackra läppar, använd bara vänliga ord. Och vill du ha balans i livet, gå med vetskapen att du aldrig är ensam.”

Kloka ord, som det är lätt att skriva under på även idag.

Ett annat av hennes mest kända citat, är en slags självdeklaration eller trosbekännelse, kanske man kan säga. Den är också väldigt tänkvärd:

Om någon skulle fråga om min trosbekännelse så tror jag förstås på Gud Fader allsmäktig o.s.v. Men jag har även en trosbekännelse på ett mer jordnära plan, de principer som jag ser på världen genom. De stämmer rätt väl överens med Audrey Hepburns.

Nu för tiden verkar det som om många inte har några principer alls, utan bara följer med dit vindarna råkar bära. Men har man tänkt och vet vad man tycker, kan man påverka sina omständigheter och få ett bättre liv dag efter dag.

Om du tycker att livet mest är förvirrande och låter dig styras av omständigheter, kanske det är dags att du också formulerer nån slags trosbekännelse, precis som Audrey Hepburn.

Tips för pysslingar

maj 26, 2011

I mitt förra inlägg skrev jag om stolthet. Och en sak är klar: Om man är förälder är man väldigt ofta stolt över sina barn. Ibland utan nån särskild orsak, men ibland med all rätt.

Jag är stolt över att alla mina barn har fått en stor dos kreativitet. De skriver låtar, sjunger, dansar, spelar teater, fotograferar och mycket annat. Flera av dem pysslar och gör egna heminredningsdetaljer. För min äldsta dotter Elin har det blivit något av en livsstil. När man hälsar på hos henne möts man alltid av nåt nytt som har kommit till.

Elin har sedan några månader tillbaka en blogg där hon delar med sig av sina idéer och berättar hur hon har tänkt och hur olika saker har kommit till. Och om man inte vill pysslar själv, kan man beställa sköna ting av Elin.

När Husqvarna nyligen skulle lansera ett nytt kök på sin hemsida, bad de att få länka till Elins blogg. De tyckte att den var så inspirerande.

klicka här och låt dig inspireras du också!

Den här lilla dekorationen under en lampskärm hos Elin, påminner mig om ett av mina tidigare blogginlägg. Det hittar du genom att klicka här.

Stolthet och fördom

maj 20, 2011

Det är OK att vara lite stolt ibland, till exempel över platsen där man bor – en slags bekräftelse på att man är på rätt plats i livet. Jag är oerhört stolt över att vara född och uppväxt i Stockholm. Då var det absolut otänkbart att bo någon annanstans. Någonsin.

Nu bor jag sedan en massa år tillbaka i Aneby – ett litet samhälle på den småländska landsbygden. Aneby är precis ett sånt ställe som jag skrattade och fnös föraktfullt åt när jag bodde i Stockholm. Men nu sitter jag här själv och genom mitt köksfönster ser jag bara röda hus.

Vad finns det att vara stolt över här då? Tja, man får kanske anstränga sig en smula för att hitta något att skryta med. Här finns södra Sveriges högsta vattenfall. Men med sin höjd på 20 meter är det inte precis nåt Niagara.

Eftersom jag är lite svag för snygga fotomodeller, är jag stolt över att Mona kommer härifrån. Ja, hon kommer egentligen från Bälaryd, som är en slags förort till Aneby. Egentligen inte mycket mer än en krök på vägen.

Mona Johannesson var en hästtokig 14-åring som inte brydde sig det minsta om mode, när hon upptäcktes av en modellscout vid ett besökt på Gothenburg Horse Show. Hon började jobba som modell på skolloven och på heltid efter gymnasiet, då hon fick sitt internationella genombrott.

Nu är hon en av de mest kända svenska modellerna och har jobbat för stora namn som Chanel, Valentino och Dolce & Gabbana, bara för att nämna några. I Sverige känner vi igen henne som tjejen i JC-reklamen. För de miljoner hon har tjänat som modell, har hon skaffat sig en egen hästgård i Växjö-trakten.

Så jag sitter vid mitt köksbord, njuter av den lantliga utsikten och känner mig lite stolt över vattenfallet. Men mest över Mona.

Försenat jubileum

oktober 28, 2010

Den 4 oktober var det tre år sedan jag startade min blogg. Och precis den dagen blev det nåt fel med mitt bredband. Nu har jag levt avskuren och i mörker i drygt tre veckor, men igår eftermiddag kom äntligen en tekniker och fixade det hela. Så nu är jag tillbaka.

Mitt bloggjubileum kommer alltså lite för sent, men jag kör det ändå. Dessutom är det här mitt 200:e blogginlägg. Det är väl ingen som har läst alla och somliga läsare har kommit till på sistone, så jag tänkte tipsa om en del guldkorn från de här tre åren.

Här nedanför kommer ett antal små bilder. Varje bild går att klicka på, så du kan alltså komma till en hel rad inlägg härifrån. Jag är ju en riktig filmnörd, så här är länkar till fyra av mina filminlägg:

Jag råkar ofta in i komiska situationer och gör bort mig på olika sätt. Här är några inlägg som många har skrattat åt:

En hel serie blogginlägg handlar om min digitala konstsamling. Här är två av dem:

Det händer då och då att jag lyckas ta några bra bilder med min lilla digitalkamera. Då kan de hamna på bloggen:

Här är ett par av mina inlägg i ämnet musik:

Jag är mest ute efter att skriva sånt som roar och uppmuntrar. Men visst händer det ibland att jag lägger en åsikt om nånting. Alltid retar det nån:

Mest av allt vill jag påminna om att vi kan må mycket bättre genom att tänka positivt och uppmuntra varandra:

Hoppas du har en stund över för att titta igenom länkarna. Om inte kan du alltid komma tillbaka senare.

Tack till alla er som brukar läsa min blogg. Du vet väl att du alltid kan komma till startsidan genom att klicka på Ditt & Datt-bilden längst upp. Och i högerspalten kan du se vad jag har skrivit under de olika kategorierna.

Välkommen tillbaka och tipsa gärna andra genom att skicka dem den här adressen: https://gladatony1.wordpress.com/

På villovägar med systrarna B, del 2

augusti 11, 2010

Igår åkte jag till Örebro för att hämta en bäddsoffa hos min dotter Anna. En bilresa kan (som Askungen säger) vara ”tråkig och trist och tråkig…”, men ”alldeles underbar” om  man har sällskap i bilen.

Det råkade bli så att systrarna B följde med på resan precis som på den förvirrade Skåneturen som jag skrivit om tidigare. De två yngre systrarna – A och B – skulle till Frizon-festivalen. Storasyster R följde också med. Hon ville träffa Anna, Richard och lilla Selma.

Våra 20 mil till Örebro gick mest på ganska små vägar, ibland kantade av såna där deprimerande hastighetskameror. Men trots dessa olägenheter blev resan angenäm, helt och hållet på grund av sällskapet.

Vi släppte av A och B i centrum och sen körde jag fel och hamnade i delar av Örebro som jag aldrig sett förut. Både jag och R fick en tydlig flashback till vår förra resa. R ansåg att vi skulle åka åt ena hållet och jag själv åt det motsatta. En av oss fick rätt och vi kom fram till slut.

Vi lastade på soffan och R fick äntligen träffa lilla Selma, som hon inte sett tidigare.

När vi skulle åka hemåt ett par timmar senare, hade A och B ångrat sig (!) och ville åka med tillbaka. De skulle lifta till Örebro nästa dag med någon annan.

På E20 utanför Kumla började det rycka i bilen. Jag trodde inte det var sant. Bensinstopp på den här resan också! Bilen stannade helt ett par kilometer från nästa avfart och jag beredde mig på en lång promenad. Men mirakulöst nog lyckades jag starta den och köra ända fram till närmaste mack.

Resten av hemresan gick utan mankemang. Vi stannade till i Boxholm och köpte ett par smarriga ostar innan vi kom hem.

Hur kan det då komma sig att jag, som aldrig brukar få bensinstopp och som sällan kör fel, har gjort det på båda resorna med systrarna B? Ja, somliga skulle kanske anse att jag blir distraherad av så mycket kvinnlig fägring i bilen. Men jag vet svaret: Vi har så trevligt på våra resor att jag glömmer bort både bensinen och orienteringen.

Tack och lov för goda vänner!

Singelliv, del 3

juni 18, 2010

När jag var 17 år skulle jag och en kompis få besök av två tjejer från Kumla en helg. Vi stockholmare hade nog hoppats på ett visst mått av romantik den helgen, men de drömmarna gick upp i rök.

Så fort vi hade mött upp tjejerna på Centralen deklarerade de att nu skulle det shoppas. Det var min första erfarenhet av att shoppa med det motsatta könet och det blev en chockartad upplevelse. Efter att ha hängt med runt till alla tänkbara butiker under 4-5 timmar var både jag och min kompis mer uttröttade än efter den tuffaste gymnastiklektion.

Om man sen som jag har haft en fru och fyra döttrar, har det dumsnälla tålamodet eroderats ner ordentligt genom åren. Nu är det så gott som obefintligt. Jag har helt enkelt tillbringat för många timmar av mitt liv utanför olika provrum. Ett plus i singellivet är att jag har klarat mig ifrån sånt under några år.

Igår gick jag på stan med min dotter Malin för att titta på allt spektakel runt kungliga slottet. När vi gick nedför Kungsgatan föreslog hon att vi skulle korsa gatan. Jag tyckte det var bättre att gå på solsidan, men hon hade siktat in sig på en butik på andra sidan. Hon skulle ”bara” prova en klänning. Det tog drygt 15 minuter.

Jag stod och hängde utanför affären på skuggsidan av Kungsgatan och önskade mig långt bort. Då kom det en tjej i 25-30-årsåldern förbi på trottoaren. Hon var klädd i ett linne med ovanligt generösa ärmringningar. Hon hade ingen behå och hennes bröst guppade fritt och halvvägs utanför linnet.

Man måste nog ha levt i det påtvingade singellivets celibat under några år, för att förstå hur trevlig den lilla episoden var. Som en värmande solglimt på skuggsidan. Jag lider troligen av en svårartad bröstabstinens.

Men det var inget fräckt, besvärande eller utmanande. Bara en liten skymt i vardagen. Den kommer jag att leva länge på.

Singelliv, del 1

mars 29, 2010

När man som jag har blivit singel utan att ha valt det själv och det har gått några år, dagdrömmer man om en ny kvinna och vem det skulle kunna bli. Det finns ett tomrum i livet som behöver fyllas.

En sak som irriterar mig, är när jag blir ovälkommet påmind om min situation. Det händer varje gång jag loggar in på Facebook. Eftersom jag har angett att jag är singel blir jag tydligen utvald att alltid ha annonser för datingsidor i marginalen. De senaste veckorna har min sida prytts av ett 20-tal olika annonser. Här är några av dem.

Det skulle vara mindre störande om tjejerna inte såg ut att vara i 18-årsåldern. Ibland – som här ovanför – har de dessutom antingen missat att klä på sig långbyxorna eller ”råkar” ha en iögonfallande urringning.

I de två annonserna här under blir man lovad att få dejta en modell. Det verkar lite orealistiskt, tycker jag. Eller också har de tröttnat på att jobba med killar med rutor på magen, vem vet?

I nästa rad av annonser erbjuds ryska kvinnor. Är de särskilt eftertraktade? En förklaring ges i annonsen längst till vänster. De är inte så komplicerade och feministiska som svenska kvinnor.

I annonsen här nedanför lockar man med ”Hot Swedish Women”. Själv tycker jag att det är märkligt att annonsen om svenska tjejer är på engelska. Annonsen till höger gör mig bara trött. Jag hoppas att inte alla de tusentals kvinnor som väntar på mig har opererat brösten till såna proportioner.

Ser man på! Här nedanför ser tjejerna ut att ha passerat 20-årsstrecket. Det talas till och med om en långvarig relation. Och att träffa en ”rolig kristen singel” vore kanske inte så dumt, även om det finns folk som tror att såna inte existerar.

Jag ska väl hitta nån så småningom (som är några år äldre). Tills dess får jag stå ut med annonserna.

En titt i backspegeln

december 31, 2009

Det känns som om millennieskiftet var för bara ett par år sen, men i natt har det gått tio år! Tiden har rusat fram.

Idag ska jag bara titta en bit bort i backspegeln. Jag bestämde mig redan från början för att 2009 skulle bli ett bra år. Sånt kan man väl inte bestämma, kanske du tycker. Men jag hävdar envist att det faktiskt går! Den som ser livet i svart kan inte förvänta sig mycket positivt. Bättre att vara förväntansfull och upptäcka alla möjligheter som livet har att bjuda.

Jag tycker faktiskt att året blev bra, även om hösten har varit mer än lovligt pressad. Men en skön jul har masserat bort all stress och fyllt på med harmoni i stället.

Det har hänt en hel del på bloggen i år. Det som har retat och upprört mest är när jag har varit inne på ämnet manligt-kvinnligt. Aj, aj, aj. Här finns det många ömma tår som inte vill bli trampade. De inläggen hittar du här och här. Och kanske är det av liknande orsaker som årets mest klickade bild finns i inlägget Schyssta rattar.

Under året har det blivit en rad uppskattade inlägg under rubriken Min digitala konstsamling. Och för den som gillar fina bilder har jag också lagt ut egna foton här och här och här. Ett par snygga fotomodeller finns det också här och här, för den som gillar sånt.

Det har också blivit några musikvideos. Först den oemotståndliga akustiska versionen av Hope and glory. Sen höjdarlåten Ser jag tjock ut i den här? och min och Idas värsta bilshow. En rad filmer har jag också kommenterat. Klicka på Film i högerspalten!

Det påstås att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag håller inte med, men vissa läsare skrattade nästan ihjäl sig åt min olycksberättelse här och här.

Till slut finns ett par extra tänkvärda inlägg här och här. Och dessutom livsvisdomen från Björnen Baloo och Melker Melkersson.

Där har du mitt sätt att sammanfatta året. Vi hörs igen 2010.

Sprickor i fasaden

december 14, 2009

En vän berättade för ett tag sen att en gemensam bekant – en rakryggad och bra karl – hade vänstrat med en jobbarkompis. Jag blev chockad och min väns kommentar var: ”Då sjönk han i mina ögon”.

Den där informationen fick mig att må dåligt. Där sprack fasaden på en person som jag hade respekterat. Han har väl visserligen aldrig påstått att han är felfri. Men ändå!

Det finns andra människor som försöker ge intryck av att vara 100% perfekta. De putsar på sina fasader och döljer skickligt sina fel. Såna människor upplever jag som kalla. Sanningen är att alla har sprickor.

Ingen människa är helt perfekt. Till och med undersköna fotomodeller blir retuscherade för att duga på bilderna. Och även de mest änglalika har sidor som de inte är så stolta över.

Det där tycker jag är en stor tröst. Självklart ska man göra vad man kan för att vara en god människa och en trogen vän, men för alla finns det tillfällen när man är sig själv närmast. Och ibland trampar man i klaveret, men ångrar sig förhoppningsvis efteråt.

Leonard Cohen sätter fingret på det där i sången Anthem:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in

Om vi vore perfekta, vad hade vi då att kämpa för? Det är sprickorna som gör oss mänskliga. Vem vill leva med mörker inombords?

acceptera att du har fel och brister, förbättra det du kan. Men fortsätt släppa in ljuset.