Archive for the ‘Konst’ Category

Min digitala konstsamling, del 11

december 19, 2015

tomten-1

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

tomten-2

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

tomten-3

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

tomten-4

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

tomten-5

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

tomten-6

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Annonser

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Min digitala konstsamling, del 10

oktober 25, 2012

I slutet av förra året tog jag en titt på DesignTorget i Stockholm och blev överlycklig när jag hittade en bordskalender med bilder av Gil Elvgren – en av  mina favoritkonstnärer.

Gil Elvgren (1914-1980) föddes i Saint Paul, Minnesota. Han studerade på Mineapolis Institute of Arts och därefter i Chicago på American Academy of Art. Hans mentor var svenskättlingen Haddon Sundblom.

Efter studierna fick han jobb på Chicagos mest ansedda reklambyrå och gjorde illustrationer åt bland andra General Electric och Coca-Cola. Senare illustrerade han också noveller i en rad tidningar.

Men det som Gil Elvgren är mest känd för är sina pinup-bilder, som folk gärna klippte ut ur tidningar och nålade upp på väggen. Bilderna var av typen ”Hoppsan, jag råkade visa mitt strumpeband”. De ansågs kanske vara en smula vågade på sin tid, men nu lär väl ingen höja på ögonbrynen.

När man tittar på Elvgrens verk, upptäcker man ofta att det finns en liten historia i bilden.

När Gil Elvgren hade en idé till ett nytt konstverk, fotograferade han en modell och använde sedan fotot som förlaga för att måla i olja i stort format.

Gil Elvgren anses vara en av de största pinup-konstnärerna under 1900-talet. Flickorna på hans bilder är glada och käcka och gör att hans verk har en positiv anda.

Det kan vara skönt att blicka tillbaka i tiden genom Gil Elvgrens bilder – en tid då man kunde hylla kvinnlig skönhet, utan att få nåt hårt i skallen.

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Audrey Hepburns livstips

augusti 16, 2011

Skådespelerskan Audrey Hepburn (1929-1993) var en av de största stjärnorna i amerikansk film under 50- och 60-talet. Lite överraskande kanske, för hon var inte precis stöpt i samma form som sina överdrivet kurviga kvinnliga kolleger, som Mae West, Rita Hayworth och Marilyn Monroe.

Audrey fick som 24-åring en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Prinsessa på vift och gjorde en rad andra minnesvärda roller, till exempel i My fair lady och Frukost på Tiffany’s. Hon var otroligt populär och blev något av en modeikon under sina glansdagar. Under senare delen av sitt liv var hon UNICEF-ambassadör.

Vad jag inte visste tidigare är att Audrey Hepburn ibland kom med underfundiga kommentarer, som tyder på både humor och livsvisdom. Här är ett exempel:

”Vill du ha vackra ögon, se det goda hos andra. Vill du ha vackra läppar, använd bara vänliga ord. Och vill du ha balans i livet, gå med vetskapen att du aldrig är ensam.”

Kloka ord, som det är lätt att skriva under på även idag.

Ett annat av hennes mest kända citat, är en slags självdeklaration eller trosbekännelse, kanske man kan säga. Den är också väldigt tänkvärd:

Om någon skulle fråga om min trosbekännelse så tror jag förstås på Gud Fader allsmäktig o.s.v. Men jag har även en trosbekännelse på ett mer jordnära plan, de principer som jag ser på världen genom. De stämmer rätt väl överens med Audrey Hepburns.

Nu för tiden verkar det som om många inte har några principer alls, utan bara följer med dit vindarna råkar bära. Men har man tänkt och vet vad man tycker, kan man påverka sina omständigheter och få ett bättre liv dag efter dag.

Om du tycker att livet mest är förvirrande och låter dig styras av omständigheter, kanske det är dags att du också formulerer nån slags trosbekännelse, precis som Audrey Hepburn.

Försenat jubileum

oktober 28, 2010

Den 4 oktober var det tre år sedan jag startade min blogg. Och precis den dagen blev det nåt fel med mitt bredband. Nu har jag levt avskuren och i mörker i drygt tre veckor, men igår eftermiddag kom äntligen en tekniker och fixade det hela. Så nu är jag tillbaka.

Mitt bloggjubileum kommer alltså lite för sent, men jag kör det ändå. Dessutom är det här mitt 200:e blogginlägg. Det är väl ingen som har läst alla och somliga läsare har kommit till på sistone, så jag tänkte tipsa om en del guldkorn från de här tre åren.

Här nedanför kommer ett antal små bilder. Varje bild går att klicka på, så du kan alltså komma till en hel rad inlägg härifrån. Jag är ju en riktig filmnörd, så här är länkar till fyra av mina filminlägg:

Jag råkar ofta in i komiska situationer och gör bort mig på olika sätt. Här är några inlägg som många har skrattat åt:

En hel serie blogginlägg handlar om min digitala konstsamling. Här är två av dem:

Det händer då och då att jag lyckas ta några bra bilder med min lilla digitalkamera. Då kan de hamna på bloggen:

Här är ett par av mina inlägg i ämnet musik:

Jag är mest ute efter att skriva sånt som roar och uppmuntrar. Men visst händer det ibland att jag lägger en åsikt om nånting. Alltid retar det nån:

Mest av allt vill jag påminna om att vi kan må mycket bättre genom att tänka positivt och uppmuntra varandra:

Hoppas du har en stund över för att titta igenom länkarna. Om inte kan du alltid komma tillbaka senare.

Tack till alla er som brukar läsa min blogg. Du vet väl att du alltid kan komma till startsidan genom att klicka på Ditt & Datt-bilden längst upp. Och i högerspalten kan du se vad jag har skrivit under de olika kategorierna.

Välkommen tillbaka och tipsa gärna andra genom att skicka dem den här adressen: https://gladatony1.wordpress.com/

Handlös, men inte handfallen

september 28, 2010

En kompis till mig berättade om när han började arbeta som ungdomsledare i en småländsk kyrka för ett antal år sedan. När han ledde den första samlingen för ungdomarna, var han rätt irriterad på en tjej som larvade sig och hade sina armar under tröjan, så att tröjärmarna fladdrade fritt.

När man skulle spela volleyboll senare på kvällen, fortsatte tjejen på samma sätt. Det var inte förrän hon skulle serva, som min kompis insåg att hon inte hade några armar! Men hon var med och spelade ändå och servade med axeln.

Tjejen heter Lena Maria och i lördags var hon huvudperson hos Oldsberg i ”Här är ditt liv” på SVT1. Programmet fick toppbetyg av TV-tittarna. Det var hon värd, för hon är en mycket speciell person. Jag lärde känna henne för rätt länge sen, när hon behövde hjälp med ett CD-omslag. Genom åren har jag utformat omslagen till sju av hennes skivor.

Det kändes rätt märkligt när hon fikade hemma hos oss och lyfte kaffekoppen med foten. Men snart glömde man det där. Lena Maria störs inte av sitt handikapp. Tvärtom är hon den gladaste människan jag känner och hon fixar allt i livet utan armar. Hon kör bil, skriver på datorn, lagar mat, stickar, målar tavlor, spelar piano och allt annat med hjälp av fötterna och munnen.

Lena Maria är numera framför allt sångerska med bred repertoar. Hon har turnerat i många länder och har haft sina största framgångar i Japan, där hon är superkändis. Hennes liv har till och  med skildrats i en manga-bok. I samma serie böcker finns bland andra Mozart, Abraham Lincoln och Moder Teresa!

En undersökning pekar på att cirka 100 miljoner japaner vet vem Lena Maria är. Så det var verkligen på tiden att hon blev ordentligt uppmärksammad i svensk TV.

Det som berör människor mest är hennes spontanitet och naturliga glädje. Hon är som en positiv kraftkälla som inte låter sig stoppas av något. Där har vi nåt att lära.

Tack för att du finns, Lena Maria!

Min digitala konstsamling, del 8 och en halv

augusti 8, 2010

Här kommer ett sidospår från mitt förra inlägg. En konstnärs popularitet kan bland annat mätas i hur ofta han kopieras. Här är några exempel på Norman Rockwell-kopior.

Den pastellfärgade bilden här nedanför hittade jag för rätt många år sen i en reklamfolder för JC eller Rabbit, där de ville sälja studentkläder. Idén kommer helt tydligt från den härliga Rockwell-bilden.

Och här har en disneytecknare gjort en Musse- och Mimmi-version av Rockwells unga förälskade par.

Nästa exempel är ingen tecknad kopia, utan hämtad från den utmärkta filmen Vittne till mord med Harrison Ford. Här har regissören Peter Weir gjort en tydlig hyllning till Norman Rockwell i en av filmens scener, som är en nästan direkt kopia av bilden här nedanför – både utseende- och idémässigt.

Mest kopierat är ändå Rockwells suveräna självporträtt ”Triple self”, som du ser här nedanför. Lägg märke till att han har kända konstnärers självporträtt längst upp till höger på tavlan – bland andra Rembrandt och Van Gogh.

Det vimlar av kopior och här är några av dem. Ibland är de satirer, som den första där Barak Obama porträtterar sig själv som Jesus. Andra gånger är de mest lite kul, som när Musse Pigg målar sig själv som Walt Disney.

Min digitala konstsamling, del 8

augusti 6, 2010

Internet är fantastiskt på många sätt. Tack vare det har jag en ganska omfattande samling konst i min dator och det finns alltid mer att upptäcka.

Den här gången visar jag bilder av en gammal favorit – Norman Rockwell (1894-1978) – en amerikansk konstnär och illustratör som var oerhört populär. De flesta av hans motiv är hämtade ur människors vardag.

Norman Rockwells illustrationer visar ofta situationer med ett stänk av humor. Man kan betrakta hans bilder och föreställa sig en hel historia runt dem. Som den här ovanför med pappan som tänker skolka från kyrkbesöket.

Här har vi ett gäng grabbar som har blivit tagna på ”bar gärning” vid en strand där det är badförbud.

Och nedanför lastbilchaufförerna som flirtar med tjejen i sportbilen. Rockwell kunde verkligen låta minspelet i bilderna tala.

Norman Rockwell blev tidigt intresserad av att teckna. När han började i high school gick han parallellt i en konstskola. Under sitt andra skolår lämnade han high school och ägnade sig helt åt konststudierna. Dessa fortsatte senare på högre konstutbildningar.

22 år gammal reste Rockwell till Philadelphia och stegade in på Saturday Evening News redaktion för att visa sina konstverk. Det blev början till ett långt samarbete. Han målade omslag till tidningen under mer än fyra decennier.

Rockwells folkliga ton och skildring av vanliga människor gjorde honom omtyckt av en stor publik. 1969 hade han en egen utställning i New York. Tidningskritikerna hade inte mycket gott att säga om utställningen och många ignorerade den helt. Men folket älskade den och många av hans målningar såldes för ca 20.000 dollar.

På grund av mänskligheten, detaljrikedomen och situationskomiken håller Norman Rockwells bilder, trots att åren går. De är precis som strumpan som luffaren här ovanför har hittat: ”Still good”.

All pics in this post © Norman Rockwell.

Subkulturhuset

maj 5, 2010

Sista helgen i april var det äntligen dags att besöka årets SPX – Small Press Expo – i Kulturhuset i Stockholm. Jag och vännen HH hade laddat för det ända sen förra året, men så fick han förhinder och jag reste till Huvudstaden på egen hand.

När jag gick utefter Drottninggatan råkade jag hamna bland ett gäng färgade tjejer som var på väg åt samma håll. Jag frågade om de var nån slags musikgrupp och fick veta att de kom från London och skulle ha modeshow och konsert på kvällen. Men tyvärr var jag inte välkommen eftersom det var ”women only”. Jag fick i alla fall höra lite spontan a capella-sång på Sergel-plattan.

På SPX trängdes unga talanger i varje vrå av lokalen. Det är serieentusiaster som säljer sina alster till likasinnade. Många sitter och skapar nya skisser på plats. Det vibrerar av kreativitet.

Jag fick sällskap av vännen AP och min äkta broder Tomas. Båda är duktiga tecknare, så vi kände inspirationen stiga i ådrorna när vi gick runt bland borden.

Det gick givetvis inte att missa årets upplaga av Hedvigs sketchbook. Vi köpte varsitt exemplar alla tre.

Stilarna varierar på SPX. Somliga tecknar fantastiskt och andra gillar man inte alls. Samma sak med historierna som berättas i tidningarna. Många skulle nog betrakta det här som en ganska smal och märklig subkultur.

Av Per Demervall köpte jag ett seriealbum och en sån här snygg T-shirt. Per är ju även mannen bakom de fina intro-serierna i årets Melodifestival. Av Fanny köpte jag hennes manga-album Silver Pearl.

Under både lördagen och söndagen gick jag flera rundor på SPX och kände mig som en riktig nörd. Till sist hittade jag förra årets trevligaste bekantskap – Frida. Jag köpte ett av hennes alster och fick en fin dedikation på köpet.