Archive for the ‘Böcker’ Category

Oscar för Bästa Film går till…

mars 4, 2014

oscar2014-a

I söndags natt var det dags för årets viktigaste filmevenemang – Oscarsgalan 2014 – då förra årets bästa filmer belönades. Flest priser fick Gravity, men tre tunga statyetter gick till 12 years a slave, bland annat den allra viktigaste: Årets Bästa Film.

Filmen handlar om en fri färgad man som bor i Washington med sin familj. Slavjägare kidnappar honom, tar med honom till Södern och säljer honom som slav. Det är upptakten till ett skakande drama som verkligen tar tag i en.

DF-02290FD.psd

En annan av Oscarsstatyetterna gällde för Bästa Manus efter förlaga. Filmen bygger nämligen på en självbiografisk bok från 1853. Händelserna i filmen är alltså hämtade direkt ur verkligheten, ur Solomon Northups egen skildring av vad som hände honom.

oscar2014-c

Oscar nr 3 – priset för Bästa Kvinnliga Biroll – gick till den 21-åriga kenyanska skådespelerskan Lupita Nyong’o. Hon gör en otroligt stark rollprestation och är verkligen en värdig vinnare av priset.

oscar2014-d

Det känns bra att en så viktig och meningsfull film belönades. Ibland behöver vi bli påminda om den här mörka perioden i USA:s historia. Då aktualiseras frågorna om alla människors lika värde. I tacktalet som avslutade galan sa filmens regissör Steve McQueen så här:

”Alla förtjänar att inte bara överleva, utan att leva. Det är det viktigaste Solomon Northup har lärt oss. Det här priset tillägnas alla dem som har fått utstå slaveri och de 21 miljoner människor som fortfarande lever i slaveri.”

Annonser

Tack och adjö, Nesbø!

februari 24, 2014

Bild

Jag läser en hel del böcker, både vanliga och ljudböcker. Helst ska de vara spännande, så det blir många thrillers och kriminalromaner.

Det är lätt att upptäcka att såna böcker har blivit mer och mer brutala med åren. Det verkar som om författarna måste uppfinna den absolut blodtörstigaste mördaren och så blir det bara värre och värre.

Norges mest framgångsrika författare heter Jo Nesbø. Jag har läst de allra flesta av hans kriminalromaner och favoriten är ”Huvudjägarna”. Även filmen med samma namn är väldigt spännande och oförutsägbar.

Bild

Härom dagen läste jag ut hans senaste bok ”Polis”. Och när jag la den ifrån mig kände jag plötsligt att jag inte orkade mera. Nesbø slår i mitt tycke alla andra författare på fingrarna. I hans böcker skildras de allra mest bestialiska, djävulska och vidriga mord, beskrivningar som får det att vända sig i magen.

Nu har jag fått nog! Även om böckerna är spännande medför de ett nästan fysiskt lidande för mig som läsare. Vad har hänt med det genuina berättandet? Går det inte att skriva en spännande roman utan att gå så långt över smärtgränsen?

Jag har bestämt mig. Jag har fått min överdos av Nesbø. Det räcker. I fortsättningen väljer jag bara andra författare.

Bild

Min digitala konstsamling, del 9

augusti 17, 2011

Dags för ännu en djupdykning i konstsamlingen som jag har i min dator. Simon Bisley, född 1962, är en engelsk serietecknare och fantasykonstnär.

Jag känner mig rätt delad inför Bisleys alster och många av dem gillar jag inte alls. Hans konst kännetecknas av skarpa färger och kraftfulla motiv (för att ta till en underdrift). Herrarna i konstverken har fler och större muskler än någon levande människa och damerna har så överdrivna bystmått att de inte kan tas på allvar. Kort sagt är det mesta i Bisleys konst ”too much”. Men nyligen har han haft ett projekt som handlar om bibelillustrationer, som har väckt mitt intresse.

För att förstå varför, behöver du veta lite om min bakgrund:

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Varje söndag berättade läraren om olika bibelhändelser och illustrerade det genom att använda en flanellograf. Det är en slags flanellfilt med ett landskap i ljusa pastellfärger, där det gick att fästa urklippta pappersfigurer – människor i mantlar som räckte ner till fotknölarna. En pappfigur som ena veckan föreställde Mose, kunde veckan efter representera Daniel i lejongropen.

När jag var en bit in i tonåren kände jag ett stort behov av att hitta fler dimensioner runt bibelberättelserna än de där platta pappfigurerna gett. Flera gånger i veckan gick jag till Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man få lyssna på skivor i hörlurar och varje gång bad jag att få höra Jesus Christ Superstar. När filmen Ben Hur visades på Vinterpalatset, var jag där flera gånger och såg den. Bibelfigurerna fick mer och mer kött på benen.

När nu Simon Bisley har tagit sig an bibelberättelserna utan försiktighet eller hämningar, känns det som om han har kommit verkligheten rätt nära. Jesu korsfästelse skildras mörkt och brutalt och Adam och Eva har inte några smakfulla buskar som råkar skymma det vi inte anses få se.

Projektet presenteras som ”a work in progress”, så många av bilderna är blyertsskisser. Men vare sig de är i färg eller svartvitt är de kraftfulla och ohämmade. Det är blod, svett och tårar.

En del människor har fått för sig att Bibelns personer gick omkring med en gloria runt huvudet och var fromma och trevliga dygnet runt. Men Simon Bisley hjälper oss att ana hur det verkligen var.

All fantasy art in this post © Simon Bisley.

Bastu utan bastu

juli 12, 2010

Det här kan man kalla sommar. Det har varit över 30 grader varmt ett antal dagar nu. Varmt ute och varmt inne.

Så fort man rör sig det minsta svettas man floder. Man känner sig inte precis superfräsch. Alla man pratar med kommenterar hettan.

En vän sa tidigare idag att det inte gick att vara i trädgården. Han var tvungen att svalka sig med en tur i bilen. Men jag har ingen AC i min, så jag får nöja mig med att öppna kylskåpet här hemma.

Själv har jag bestämt mig för att inte klaga på värmen. Hela vinterhalvåret går man och längtar efter sommar, så varför klaga när den äntligen kommer på riktigt?

Det klagas alldeles för mycket i vårt land. Varför fokusera på allt man är missnöjd med eller försöka hitta fel när såna egentligen inte finns? Lite förnöjsamhet skulle vara välgörande för det svenska folket.

Vi borde tacka och ta emot när värmen äntligen kommer. Som det är nu har den samma effekt som bastubad. Man svettas ut en massa slaggprodukter ur kroppen och det kan ju aldrig vara fel. Sen gäller det bara att dricka mycket och att inte sätta upp alltför tunga arbetsmål för varje dag.

Värmen tvingar oss att slå av på takten lite – något som vi skulle behöva göra oftare. Så passa på att koppla av med en god bok och nåt kallt att dricka. Om några månader är det mörk och kallt. Då kommer vi att drömma om sommaren igen.

Hörvärt

april 14, 2010

När jag gick till mitt nattjobb igår kväll, glömde jag att ta med min iPod. Illa! Den brukar vara mitt trogna sällskap under nattens arbetstimmar.

Ibland lyssnar jag på musik, men allra oftast hör jag en bok. En ljudbok.

Det finns flera mervärden med att lyssna på böcker. Framför allt kan man göra andra saker samtidigt. En bok gör städning och disk mindre tråkigt och en bilresa känns inte lika lång när man hör något spännande. Dessutom ger själva inläsningen en extra dimension åt böckerna.

Jan Guillous böcker brukar läsas av Tomas Bolme, som ofta varierar dialekterna. En favorit är ”Tjuvarnas marknad”, där Tomas träffsäkert spetsar till bokens humoristiska inslag.

Peter Anderssons sträva röst gör Michael Connellys böcker precis så hårdkokta som de ska vara. ”Poeten” är en av höjdarna, men alla är bra.

Bland de kvinnliga uppläsarna är det Katarina Ewerlöf som regerar. Ingen annan lägger så mycket känsla i läsningen. Katarina läser bland annat Liza Marklunds böcker.

Innan jag visste vem Stieg Larsson var, fick jag hem en av hans böcker som jag hade glömt att avbeställa från ljudbokklubben. När jag började lyssna och hörde Reine Brynolfssons knastertorra inläsning, trodde jag inte att jag skulle orka höra den klart. Men snart var jag fångad av intrigen och kände att Reines röst var precis rätt till den.

Om du som jag föredrar spännande läsning, missa inte Roslund & Hellström. ”Tre sekunder” är en höjdare, liksom deras tidigare böcker.

Jag hade redan läst ”Twilight” (med den idiotiska svenska titeln ”Om jag kunde drömma”) som vanlig bok, men hittade den senare som ljudbok. Det blev en helt annan upplevelse.

I natt skulle jag ha hört den spännande fortsättningen på Michael Connellys senaste deckare – ”Gatans lag”. Men min iPod blev som sagt kvar hemma, så jag fick tåla mig ett tag till.

Bäst i Sverige

januari 31, 2010

Idag vill jag helt enkelt ösa lite välförtjänta lovord över en mycket speciell person. Agneta Sjödin har varit en frisk fläkt i svensk TV under två decennier och jag tvekar inte att utnämna henne till Sveriges Bästa Programledare.

Agneta jobbade som ljustekniker på TV4 i början av 90-talet, när hon ”på skoj” blev tillfrågad om att bli programledare tillsammans med Adam Alsing i Tur i kärlek. Agneta gjorde en audition och fick jobbet. Sen dess har vi sett henne i en lång rad underhållningsprogram och galor, till exempel Let’s dance där hon var en perfect match till programledarpartnern David Hellenius.

Efter två säsonger drog sig Agneta tillbaka för att ägna sig åt att skriva böcker. Hennes efterträdare Jessica Almenäs gör nog ett bra jobb, men känns blek som programledare. Det är säkert otacksamt att ta över efter Agneta Sjödin.

I år återvände Agneta till Let’s dance – den här gången för att tävla. Hon visade redan från början stor talang och favorittippades av många. Men i fredags åkte hon överraskande ut. Svenska folket trodde nog att hon satt säkert efter att ha fått en fjärdeplacering av juryn, men alltför få ringde och röstade och så blev det som det blev. Tråkigt, för vi får inte se henne i TV-rutan så ofta nu för tiden.

Som författare har Agneta Sjödin visat att hon är en klok och reflekterande person. Själv har jag läst den självbiografiska En kvinnas resa och jag fick en av hennes andra böcker – En av de tolv – i julklapp.

Agneta är Sveriges bästa programledare för att hon tillför en stor portion glädje med sin spontanitet och sin positiva energi. Människor som hon, som kan skapa en färgklick i vår ibland gråsvenska tråkighet, såna behöver vi fler av.

Film film film, del 14

december 12, 2009

Nu har det gått drygt två veckor sedan den sista filmen i Stieg Larsson-trilogin hade premiär. Filmerna har varit en otrolig succé. Män som hatar kvinnor är den tredje mest sedda icke engelskspråkiga filmen i världen under 2009. Den hade premiär i februari, Flickan som lekte med elden släpptes i september och Luftslottet som sprängdes i november.

De tre filmerna är egentligen rätt olika. Den första är en obehaglig mordgåta, den andra mer actionbetonad och den tredje rätt stillsam med mycket dialog, men inte mindre dramatisk för det. De två senare filmerna hänger ihop och man har inte någon riktig behållning av trean om man inte har sett tvåan. Den första filmen står för sig själv, men där lär man känna de personer som står i centrum för handlingen i alla filmerna.

I var och en av filmerna, men kanske tydligast i den sista, har en hel del av handlingen skalats bort. Men det kanske inte är så konstigt. Romanerna är på sammanlagt 1.900 sidor och det är ändå bra gjort att få med det viktigaste i filmversionerna.

De båda huvudrollsinnehavarna gör ett bra jobb. Michael Nyqvist är ju rutinerad och något annat hade inte funkat. Noomi Rapace har en svår roll, men är absolut övertygande. Hon är antagligen en trevlig prick privat, men jag har svårt att föreställa mig det efter att ha sett filmerna.

I film nr 2 är Paulo Roberto med och spelar sig själv. Jag hörde honom i en intervju i Rix precis efter att han provspelat för rollen. Han undrade hur det hade känts om han fått veta att han inte klarade att spela sig själv.

Den här filmtrilogin är mörk och brutal och ruskigt spännande. Men böckerna går ännu mer på djupet och har en bredare handling. Så om du gillade filmerna, missa inte läsupplevelsen heller!

Läs mer om den första filmen genom att klicka här!

Min digitala konstsamling, del 6

december 8, 2009

Idag tänkte jag visa några bilder av den amerikanske konstnären och illustratören Robert E McGinnis. Hans konstverk är oftast av det mer hårdkokta slaget.

McGinnis är mest känd för sina omslagsillustrationer till deckare och romantiska romaner. Genom åren har det blivit mer än 1.200 sådana. Han anses vara en av världens mest kända omslagskonstnärer till pocketböcker.

Han ligger också bakom en rad filmposters, bland andra den välkända affischen för Breakfast at Tiffany’s och många klassiska James Bond-posters, till exempel Åskbollen, Diamantfeber och Leva och låta dö.

Robert E McGinnis föddes i Cincinatti 1926. Han fick plats som lärling på Walt Disney Studios och studerade senare konst på Ohio State University. 1958 blev han introducerad för Dell Publishing och det blev starten för hans halvsekel-långa arbete med bokomslag. 1993 blev han invald i den prestigefyllda Illustrators Hall of Fame. Trots sin höga ålder är han fortfarande aktiv som illustratör.

McGinnis har inte bara känsla för färg och form. Hans kännetecken är också fina kompositioner, detaljrika mönster och spännande grafiska lösningar, som både är dekorativa och lättavlästa.

Kvinnor har ju genom alla tider varit favoritmotiv för konstnärer och McGinnis är inget undantag. I hans illustrationer hamnar männen ofta i bakgrunden och kvinnorna är de som upplevs som starka personligheter.

Robert E McGinnis omslagsbilder håller nog oftast en betydligt högre klass än innehållet i böckerna.

All pics in this post © Robert E McGinnis

Filippa är för tjock

oktober 15, 2009

filippa3

Media över hela världen rasar just nu mot designjätten Ralph Lauren. Det har i dagarna blivit känt att modellen Filippa Hamilton-Palmstierna, som i flera år varit deras ansikte i annonseringen, har sparkats. Anledningen är att hon är för tjock.

Filippa är en tjej med svenskt påbrå, men hon är född och uppvuxen i Frankrike. Hon upptäcktes som 15-åring när milleniet precis hade börjat och har sedan dess figurerat i otaliga modebilder. Hon är 1,78 lång och väger 54,4 kilo, men är välproportionerad. Det finns andra modeller som är så magra att man kan räkna revbenen, men Filippa har ett sunt och friskt utseende. Och hon är absolut inte tjock.

Ralph Lauren har nu annonserat med en bild av Filippa, där hon är kraftigt retuscherad. Midjan, höfterna och låren har minskats så mycket att bilden ser helt grotesk ut. Läs mer i Aftonbladets artikel.

filippa5

I en tid då alltför många unga kvinnor självsvälter sig, är det rena katastrofen att publicera en sån bild. Konsekvenserna blir förödande för dessa tjejer, som i sin förvridna föreställningsvärld tycker att sjukligt magert är något vackert.

I en färsk roman av John Grisham skriver han om en man som tvekar att ha sex med sin anorektiska fru: ”… han oroade sig för att bli spetsad av ett höftben eller för att helt enkelt krossa henne under sig.”

Ingen normalt tänkande människa – man eller kvinna – attraheras av benighet. Lite hull, former och mjukhet är mycket trevligare och ser mycket bättre ut. Filippa själv vill inte medverka till att tjejer ska tro att det är naturligt att vara utmärglad.

filippa4

– Jag är väldigt stolt över hur jag ser ut, och jag tror att en förebild ska se hälsosam ut, säger hon enligt Aftonbladet.

Filippa råkar finnas med på bild i ett av mina tidigare inlägg.

Läsa tyst och skratta högt

september 26, 2009

pioneer

För länge sen, när 80-talet precis hade grytt, var jag tillfälligt trött på att läsa thrillers av Alistair MacLean och Desmond Bagley. En kompis tipsade mig om Pionjärerna (Pioneer, go home!) av Richard Powell. Jag hastade genast iväg till bokhandeln och köpte ett ex.

Boken var gammal redan då. Den är skriven 1959. Men jag lät mig inte avskräckas av det utan satte igång att läsa. Det tog inte mer än ett par sidor innan jag insåg att detta var ett komiskt mästerverk.

Pionjärerna handlar om familjen Kvimper, som under en semesterresa i de amerikanska sydstaterna hittar en nyanlagd väg. En skylt talar om att det är förbjudet för allmänheten att köra in på vägen. Men eftersom farsan Kvimper inte anser sig tillhöra allmänheten, svänger han in på vägen.

När bensinen tar slut och inga andra bilar kör förbi, tvingas familjen bosätta sig intill den nya vägen. Det är upptakten till en vansinnigt kul historia, där familjen konfronteras med illasinnade myndigheter, gangsters och mycket annat. Boken når de komiska höjderna, mycket därför att berättaren – Toby Kvimper – är mer än lovligt korkad och tolkar allt som händer på sitt eget troskyldiga sätt.

När jag hade läst boken lånade jag ut den till någon, glömde bort till vem och fick aldrig tillbaks den. Tio år senare, när boken sedan länge hade tagit slut på förlaget, hittade jag den på biblioteket i Jönköping. De fick gå och hämta den i ett källarförråd. Vad jag gjorde sen kan bara försvaras med att jag var desperat. Jag körde hela boken i kopiatorn och har den sedan dess som en tjock bunt A4-papper. Men så ytterligare tio år senare hittade jag ett ex i en låda med begagnade böcker i Böda.

Nu har jag precis läst Pionjärerna för fjärde eller femte gången. I USA har man nyligen gett ut en jubileumsutgåva 50 år efter att den kom ut första gången. Så här skrev en av recensenterna: “Surely one of the funniest books ever published!”

Om du lyckas få tag på Pionjärerna, har du många gapskratt framför dig!