Älska hösten!

Min äldsta dotter Elin säger ofta att hon älskar hösten. Själv har jag svårt att instämma riktigt helhjärtat. Jag gillar sommaren när det är varmt och skönt. Hösten är alldeles för mycket förknippad med det mörka, kalla och blöta november, tycker jag.

Men det finns förstås många fina höstdagar också. Då brukar jag ta med lilla kamera eller min iPhone och ge mig ut på bildjakt. Så här kommer ett inlägg med lite färska höstbilder.

I morse när jag vaknade var det inte ett moln på himlen och frost på  marken. Jag hoppade över frukosten och begav mig ut, för att hinna plåta lite innan solen tinade bort frosten.

Just nu är nog hösten som bäst. Det är färgglatt överallt och träden har inte hunnit bli kala än. Idag rasslade det av fallande löv omkring mig hela tiden och jag gick och hummade på den där sången: ”När löven faller”.

”Nu ser jag din kärlek mot mig, Nu känner jag livet ifrån dig, När löven faller av och kvar är vi, Då vet jag att du älskar…”

En sak som jag gillar med hösten kan man lätt missa om man inte ställer väckarklockan eller jobbar natt som jag gör: Tidiga morgnar med dimma! Då får hela naturen en slöja som mjukar upp allt och klär den i andra färger.

Så idag känner jag nog att jag älskar hösten lite grann i alla fall. Men november hoppar jag gärna över.

Stolthet och fördom

Det är OK att vara lite stolt ibland, till exempel över platsen där man bor – en slags bekräftelse på att man är på rätt plats i livet. Jag är oerhört stolt över att vara född och uppväxt i Stockholm. Då var det absolut otänkbart att bo någon annanstans. Någonsin.

Nu bor jag sedan en massa år tillbaka i Aneby – ett litet samhälle på den småländska landsbygden. Aneby är precis ett sånt ställe som jag skrattade och fnös föraktfullt åt när jag bodde i Stockholm. Men nu sitter jag här själv och genom mitt köksfönster ser jag bara röda hus.

Vad finns det att vara stolt över här då? Tja, man får kanske anstränga sig en smula för att hitta något att skryta med. Här finns södra Sveriges högsta vattenfall. Men med sin höjd på 20 meter är det inte precis nåt Niagara.

Eftersom jag är lite svag för snygga fotomodeller, är jag stolt över att Mona kommer härifrån. Ja, hon kommer egentligen från Bälaryd, som är en slags förort till Aneby. Egentligen inte mycket mer än en krök på vägen.

Mona Johannesson var en hästtokig 14-åring som inte brydde sig det minsta om mode, när hon upptäcktes av en modellscout vid ett besökt på Gothenburg Horse Show. Hon började jobba som modell på skolloven och på heltid efter gymnasiet, då hon fick sitt internationella genombrott.

Nu är hon en av de mest kända svenska modellerna och har jobbat för stora namn som Chanel, Valentino och Dolce & Gabbana, bara för att nämna några. I Sverige känner vi igen henne som tjejen i JC-reklamen. För de miljoner hon har tjänat som modell, har hon skaffat sig en egen hästgård i Växjö-trakten.

Så jag sitter vid mitt köksbord, njuter av den lantliga utsikten och känner mig lite stolt över vattenfallet. Men mest över Mona.

Bröllop i obygden

För några dagar sen var det en Facebook-kompis som ifrågasatte om det finns gator i det lilla småländska samhälle där jag bor (Mullbänkshyttemohed, som han kallade det). Och det är klart, folk som aldrig har varit utanför Stockholms stadsgräns kan ju leva i den villfarelsen.

Låt mig slå fast att det bor 4.000 personer här och att gatorna är asfalterade. Och det är rena metropolen jämfört med vad jag upplevde igår. Två vänner som jag tycker mycket om skulle gifta sig i vad varje storstadsbo skulle kalla för obygden. Jag ville gärna se vigseln.

Kyrkan låg bara tre mil österut, enligt kartan jag skrivit ut från hitta.se. Varför åka de stora lederna när det var mycket närmare att välja små vägar? Dessa blev snart gropiga grusvägar som kringlade sig som serpentiner. Det kryllade dessutom av avtagsvägar som inte fanns utsatta på kartan.

Efter en halvtimme började jag fundera på om jag verkligen var på rätt väg. Det var mulet och det gick inte att gissa åt vilket väderstreck jag åkte, så jag plockade fram en kompass ur handskfacket (finns det någon som har handskar där?). Jo, jag åkte norrut, så det borde vara rätt väg.

Efter ännu en halvtimmes vilt skumpande färd märkte jag att kompassen i princip visade att jag körde mot norr – åt vilket håll vägen än svängde. Den pekade tydligen alltid mot nånting under motorhuven.

Till slut kom jag ut på en större väg, men drygt 4 mil längre söderut än jag borde varit. Inga poliser var ute som tur var och jag anlände till kyrkan 40 minuter sen, smög in och satte mig längst bak och fick uppleva de sista minuterna i alla fall.

Brudparet var sprudlande glada, stämningen var hög och det var drag i musiken. Utgångsmarschen gick med en rasande fart och jag hann bara ta en enda suddig bild.

Nu hade jag bråttom till min dotters 30-årsfest. Jag hann i alla fall kyssa bruden och krama brudgummen innan jag slängde mig i bilen. Hemresan gick nästan en timme snabbare.

Det var väl roligt, hurra!

Jag vet inte hur det är med dig, men jag gillar snö! Under många år har vi inte fått någon snö att räkna med förrän i februari eller så. Men den här vintern hände det!

Efter att ha genomlidit ett mörkt, trist och onödigt november, kom det till slut ordentligt med snö i mitten av december. Och den låg kvar över jul! Jag jublar fortfarande över att vi fick en White Christmas. När hände det sist?

Och det har bara fortsatt. Den senaste veckan har det snöat ordentligt på nätterna. Nästan varje morgon har bilen varit täckt av ett nytt decimetertjockt lager. Men det har varit sån där luftig och fjäderlätt snö, som bara varit att sopa bort. Det har inte ens varit särskilt ansträngande att skotta och sopa utanför huset.

Det har varit många fina dagar med klart väder och en sol som stått lågt, kastat långa skuggor och målat träd och buskar i rosa toner. Idag är det precis en sån dag. En perfekt dag att ta lite bilder.

Från mitt köksfönster ser jag bara röda hus. Och nu när himlen är blå och allt är täckt av ett tjockt lager snö, ser det ut som ett vykort eller en reklambild för ett vinterparadis.

Vid macken gnistrade det i luften av mikroskopiska snöflingor. Egentligen blir ju allting vackert när det ramas in av vit och ren snö.

Och tänk att varenda snöflinga har ett unikt utseende. Det är en svindlande tanke. Och på samma sätt finns det inte två människor som är exakt lika. Så sträck på dig! Du är unik.

Frå-åst

Om du undrar över den konstiga rubriken, så finns det en förklaring. En man som jag känner heter Frost i efternamn och när han svarar i telefon säger han alltid ”Frå-åst”. Så varje gång jag tänker på frost kommer det där uttalet av ordet automatiskt i mitt huvud.

I går morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag att gräset och buskarna var vitskimrande och jag tänkte genast ”Frå-åst”! Solen hade just makat sig upp över hustaken och jag såg en antydan av dimma i luften. Perfekt väder för några fina höstbilder, tänkte jag, och gav mig av på minuten.

Den här hösten har passerat med fartens hastighet, tycker jag. Det vill säga den där fina delen av hösten när träden är som mest färgglada och löven inte har hunnit falla av än. Jag kanske hade för mycket att göra just när det hände, för jag missade hela den fasen. Men en sån här morgon är minst lika bra fotomässigt.

Det vore en ren lögn att kalla mig för naturmänniska och jag har aldrig varit scout. Men ibland har jag förmågan att upptäcka när det finns fina fotomöjligheter. Och jag njöt faktiskt av att komma ut den här morgonen och andas in den kalla friska höstluften.

Jag kom ut precis i tid, när frosten fortfarande låg kvar på de flesta ställen. Men så fort solen hade hittat vissa fläckar, tinade frosten bort och de kyliga färgerna förändrades och blev varma.

Det var tyvärr ingen dimma att tala om. Såna bilder får det bli en annan gång. Men nere vid Svartån fanns det fortfarande träd som hade kvar sina guldgula blad.

Se där vilken hyfsad utdelning det blev när jag avsatte en halvtimme för en liten fotoutflykt. Det borde man göra oftare.

Skjut inte på bilisten!

I Vilda Västern kunde det gå rätt livat till. Särskilt när kofösarna fick i sig några glas och började vifta med puffrorna. Det hände att de som spelade piano på saloonerna hade en skylt med texten ”Skjut inte på pianisten”. Den här tiden på året skulle jag vilja skylta upp min bil med ”Skjut inte på bilisten”.

I dagarna har årets älgjakt startat. När man bor i storstaden vet man inget om hur stort detta är. Folk tar ledigt från sina jobb, grabbar skolkar från skolan och på somliga arbetsplatsen får man räkna med att sänka tempot, eftersom så många är borta.

När jag var ute och åkte igår såg jag åtminstone tre jägare vid vägkanten och funderade på om jag borde ha samma respekt för dem som jag har för älgarna när jag kör. Det är ju inte så ovanligt att en eller annan människa blir skjuten under älgjakten. Vem vet – kanske passar somliga på att sätta en kula i nån som de inte kommer överens med. Fast oftast är det väl rena olyckshändelser.

I alla fall känner jag mig en smula obekväm med att det sitter folk som är beväpnade utefter vägarna. Man får väl hoppas på att de är någorlunda nyktra. Men om det går en fjortontaggare över vägen, kan de låta bli att skjuta då om det är en bil i närheten?

För min egen del skulle det kännas främmande att skjuta på oskyldiga djur. En person som tycker tvärt om är min vän Kjell. I hans nystartade blogg skriver han lyriskt om älgjakt.

När jag var liten tog Lennart Hyland initiativet till en ABC-bok med korta och fyndiga dikter. Jag tror jag kunde alla utantill. Dagens inlägg slutar med dikten på Ä:

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog.

Trevlig älg!

Nån gång i tonåren såg jag en TV-teater som hette Det gröna kortet. Den gick ut på att alla svenskar fick ett nytt ID-kort som talade om vem man var och vilken titel man hade. En man fick ett kort med den felaktiga titeln Älgtjur.

Mannen kontaktade myndigheterna för att få rättelse, men fick svaret att datorn inte kunda ha fel. Om det stod älgtjur på kortet, så var det precis det han var. Detta ställde förstås till en rad problem. Under älgjakten fick mannen bosätta sig hos älgarna på Skansen, eftersom det var lovligt att skjuta honom annars.

På den tiden bodde jag i Stockholm och fenomenet älg var ett ganska luddigt begrepp för mig. Jag visste att älgar fanns, men hade väl möjligen sett ett dammigt och uppstoppat exemplar på Biologiska Museet. Det blev skillnad när jag flyttade till Småland.

På väg till min första jobbintervju såg jag en älg stå alldeles intill vägen och förstod genast att detta var en faktor att räkna med i trafiken. En älg är stor. Tänk på en häst, fast större.

Jag har sett många älgar från bilen genom åren, även om det kan gå långt mellan gångerna. Men vid ett tillfälle såg jag sex stycken samtidigt på en äng intill vägen.

En gång var vi riktigt nära att köra på en, men lyckades bromsa in med en halvmeters marginal. Men en bil från motsatta hållet på vägen körde rätt in i den. Den halvvuxna älgen kastades upp i luften. Det kändes som om allt gick i slowmotion och jag undrade om den skulle landa på oss, men den slog i vägen strax intill.

Ibland förirrar sig älgar in i samhällen. Den här sprang omkring i Kinna och försökte ta sig in i kommunhuset. Ville väl ansöka om bosadsbidrag eller nåt.