Mina minuter som kändis

Konstnären Andy Warhol lär ha sagt: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”. I förra veckan var det min tur.

I Allsång på Skansen har TV-publiken varje vecka utmanats att spela in videoklipp och kanske få chansen att sjunga tillsammans med publiken i direktsändning. Inför sommarens sista program skickade jag in ett klipp med den utvalda sången Waterloo och fick snart det glada beskedet: Jag hade vunnit!

På tisdagen bar det av till Stockholm och Skansen. Trevliga människor från SVT gav mig instruktioner om hur det skulle gå till. Först ett genrep vid 17-tiden och sen var det snart dags för den riktiga sändningen. En bit in i programmet efter en sång av Jill Johnson var det min tur. Jag fick ett par korta frågor av Sanna Nielsen, som presenterade mig innan min sånginsats.

Jag kände mig väldigt avspänd, inte det minsta nervös konstigt nog. Så allt kändes bara bra och roligt. Jag kom ihåg hela den lite trixiga sångtexten och höll tonen rätt hyfsat. Skönt!

Det jag inte hade väntat mig var den stora uppmärksamheten kring min medverkan. Artiklar i ett par olika dagstidningar och två direktsända radiointervjuer i P4. På min Facebook-sida har det varit sprängfyllt med kommentarer och gilla-markeringar och alla möjliga människor jag träffar har sett programmet och tyckt att jag gjort det bra.

Det är väl så här det känns att vara kändis. Jag insåg så klart att det bara skulle vara några dagar för mig, men det var kul att få känna på.

Bortsett från min insats så var det en upplevelse att få sitta på en bra plats i publiken, känna stämningen och se den lysande showen. Man får stor respekt för de proffsiga artisterna och musikerna.

Slutintrycket är att det var en jättekul upplevelse. Nu har några dagar gått, så livet har återgått till det normala. Underbart är kort.

Independence day

Om någon säger Independence day, tänker jag nog i första hand på en film från 1996, där Jorden attackeras av aggressiva aliens. Bill Pullman spelar presidenten som tillsammans med Will Smith och Jeff Goldblum gör hjältemodiga insatser och lyckas rädda Amerika.

En rätt osannolik historia, men hyfsad action. Nu – 20 år senare – har det gjorts en uppföljare, som hade premiär på svenska biografer härom dagen. Den engelska filmtidningen Empire tycker att den är ”Fantastic!”.

För amerikanerna är Independence day USA:s nationaldag, som firas idag den 4 juli, till minne av när de tretton första staterna förklarade sig självständiga från det engelska styret just den här dagen år 1776.

Sveriges nationaldag firas också till minne av när Sverige blev en självständig stat. Det hände när Gustav Vasa blev kung och på samma dag bröt Kalmarunionen den 6 juni 1523. Men troligen tänker inte många svenskar på den händelsen på vår nationaldag. Det är länge sedan någon behövde kämpa för vår självständighet. Kanske är det därför det trötta svenska firandet aldrig kommer i närheten av USA:s eller till exempel Norges.

Ordet ”Independence” betyder ”Oberoende”. Självklart är det viktigt för en nation att vara oberoende genom att inte behöva lyda under något annat land. Men för oss som tar den saken som en självklarhet, inser vi kanske inte att det är värt att fira.

Den individualism som har format oss så starkt på senare år, gör dessutom att vi saknar den vi-känsla som många andra länder har. Jag tycker att vi ska stryka bokstaven O ifrån ”oberoende” och i stället tänka ”beroende”. Ensam är inte är stark. Vi behöver varandra!

När vi satsar på gemenskap och goda relationer, då kan det nog bli fart på var nationaldag också.

Min digitala konstsamling, del 11

Förr var tomten en obehaglig och grå liten varelse, som skrämde folk och fä på bondgårdarna. Nu är han en storvuxen och gladlynt person, klädd i rött. Det kan vi bland andra tacka Haddon Sundblom för.

Haddon Sundblom (1899-1976) föddes i Michigan i en svenskspråkig familj. Fadern kom från Åland och modern från Sverige. Säkert hade han influenser från Jenny Nyström och av tyska och holländska tomtar när han 1931 skapade Coca-Colas jultomte.

Nu känns det att det är precis så här en riktig tomte ska se ut. Rundlagd och äppelkindad med långt vitt skägg och röda kläder med vita pälsbrämer. Och snäll förstås.

Under 35 år målade Haddon Coca-Colas tomte i bilder som fortfarande används. Men han skapade också andra motiv för företaget och arbetade även med illustrationer till noveller.

Haddon Sundblom blev mentor för många andra samtida illustratörer, bland annat Gil Elvgren, som jag skrivit om tidigare. Elva år efter sin död fick Haddon en plats i The Illustrators Hall of Fame.

När jag var i Stockholm nyligen gick jag förbi en busshållplats med en av Haddons tomtebilder och rubriken ”Gör någon glad”. Jag fattar givetvis hur Coca-Cola tycker att man ska göra någon glad, men jag valde att tänka vidare. Med tanke på hur situationen är i vårt land och hur kallt det har blivit mellan människor, kan man inte gärna ge en bättre uppmaning idag.

Hur gör man någon glad? Jag tror det handlar om att visa att man uppskattar och bryr sig om andra. Tala om för din familj och dina vänner att du älskar dem. Våga uppmuntra någon. Ring till den som är ensam. Var extra generös mot en tiggare. Öppna ditt hem för någon som tvingats fly från sitt.

Varje vänlig handling hjälper till att tina upp det där kalla. Så hur tänker du göra någon glad?

De flesta bilderna: © Haddon Sundblom

Evig kärlek

”Kärleken är evig när vi är tillsammans.” Så sjöng Lena Philipsson när hon debuterade i Melodifestivalen 1986. Men evig kärlek är väl för de flesta en utopi, på sin höjd en floskel i en schlagertext.

I Sverige är det vanligare att kärleken är bräcklig och skör. Under 2014 gifte sig 47.000 par, medan 24.000 äktenskap slutade i skilsmässa. Rätt dåliga odds för det eviga.

Som kontrast till dessa dystra siffror är jag just nu i Stockholm och firar mina föräldrars diamantbröllop. Idag har de varit gifta i 60 år!

Mina föräldrar är på många sätt mina hjältar och förebilder. Inte minst genom att ha lyckats med den eviga kärleken. Genom att tro på den och satsa på den både i ”nöd och lust”. Jag är också tacksam för att de har varit gifta i alla år – ett sätt att visa att man tar kärleken på allvar, utan att hastigt kunna lämna sin partner om det skulle kännas trist under en period.

Det där har gjort att jag och mina syskon har växt upp i största möjliga trygghet och i en riktigt härlig miljö och atmosfär. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle hamna i ett läge med plastföräldrar och halv- eller kvartssyskon.

När Gudrun Schyman gapar ut sitt slagord ”Död åt kärnfamiljen!”, känns det som ett angrepp mot det som har varit så positivt i mitt liv och som har format mig till en trygg person. Som om det vore fel på mig.

Jag är säker på att många andra har haft en fin uppväxt och jag skulle aldrig säga ”Död åt” deras sätt att leva. Men jag är glad för min lyckliga bakgrund, för att mina föräldrar både gav mig livet och alla mina trygga barnaår.

Så för mig är det verkligen värt att fira att de har lyckats med den eviga kärleken. Grattis Mom & Dad!

Leverans med guldkant

I höstas var jag och min son Victor på långresa i USA. Vi började i New York. En solig septemberdag gick vi nedför 7th Avenue. När vi stannade vid Madison Square Garden för att ta några bilder, blev vi tilltalade av en välklädd man, som frågade hur vi mådde och var vi kom ifrån. Han berättade att han hade en dröm om att någon gång åka till Sverige och frågade vad han skulle se i så fall. Vi pratade några minuter och sa sen hej och gick vidare.

Som turist i USA märker man snabbt att folk därborta är väldigt trevliga. Folk hälsar och pratar gärna några ord med främmande människor.

Om man äter frukost på en amerikansk diner, är det inte ovanligt att servitrisen – som ofta har några år på nacken – hälsar med ”Good morning, darling. How are you today?”. De är generösa med trevliga kommentarer.

Här har vi svenskar mycket att lära. Man kan tro att det finns nån svensk lag om att man ska ignorera andra och undvika ögonkontakt. Det skulle vara en stämningshöjare om folk sa hej och några uppmuntrande ord i stället.

Idag väntade jag på ett paket och när det ringde på dörren visade det sig att lastbilschauffören var en ung tjej som hälsade trevligt. När jag skulle signera frågade hon ”Vad heter du, hjärtat?”.

Om jag inte hade blivit så förvånad, hade jag tackat henne för den trevliga kommentaren. ”Hjärtat” är inte precis något man blir kallad varje dag. Det låter som hämtat ur nån svartvit film. Men det lilla ordet gjorde mig glad och förgyllde min dag.

Om vi lite till mans blev mer generösa med att ge uppskattande kommentarer, skulle vårt kalla land bli mycket mer varmhjärtat. Och då slapp jag beställa fler paket för att få höra goda ord.

Jubileum från lågstadiet

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

One?

Spänningen är stor inför morgondagens final i Eurovision Song Contest i Malmö, som är världens största live-produktion. Man får hålla tummarna för att allt ska klaffa.

Jag hoppas förstås att det ska gå bra för Robin Stjernberg, men det finns många andra bra låtar. Alla de fem nordiska länderna är med i finalen och danska Emmelie de Forest är favorittippad. Låten är bra, framförandet snyggt och Emmelie själv är vacker som en dag.

Själv har jag funderat på årets underrubrik ”We are one”. Det känns lite ironiskt med ett sånt tema i en tid då det mer än någonsin handlar om individualim, att satsa på sig själv, vara snygg, tränad, populär – kort sagt att vara universums centrum.

Snart borde vi förstås nå till en gräns där det där ihåliga tänkandet liksom kraschar och folk förstår att ensam inte alls är stark. En ensam tunn tråd är lätt att slita av, men när många trådar tvinnas till ett rep kan det klara nästan vad som helst. Så är det med människor också. Vi är gjorda för varann och klarar livet mycket bättre tillsammans. Men då krävs det lite ödmjukhet och acceptans och vilja att släppa andra inpå livet.

Man ska förstås se ”We are one” ur det internationella perspektivet, men även här känns det rätt avlägset att vi skulle känna oss ett med vartenda land i Europa. Så länge EU bara handlar om lagar, ekonomi och hur en gurka får se ut, lär vi inte komma närmare varandra. Nej, först måste människan hamna i centrum.

Men det är klart, Eurovision är kanske inte så fel forum för ”We are one”. Musiken är ju ett språk som når över alla gränser med texter om kärlek och medmänsklighet. Om såna budskap får flytta in i våra hjärtan så har vi kommit en bit på väg.

Jag är den jag är

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Det är inte tanken som räknas

I våras var jag på en utbildningsdag med jobbet. Just den här gången tyckte jag att föreläsaren inte hade något nytt att komma med. Men hon sa en sak som jag har tänkt mycket på:

”Man brukar säga att det är tanken som räknas. Men vi som jobbar med KBT* vet ju att det inte stämmer. Det är handlingen som räknas.”

Ibland behöver man nån slags väckarklocka för att börja fundera. Det där gamla uttrycket ”Det är tanken som räknas” kan man ju slänga ur sig utan att reflektera över innebörden. Till exempel om man har glömt köpa en födelsedagspresent åt en vän. Då är det lätt att ta till den där kommentaren, men egentligen är den bara en riktigt dålig ursäkt.

Skulle det vara någon tröst? Du får ingen present, men jag tänkte på dig i alla fall. Jag ringde dig aldrig när du var sjuk, men jag hade tänkt göra det. Det man egentligen säger är: Jag hade inte tid. Jag glömde bort dig. Jag satsar på mig själv och du är inte prioriterad.

Egentligen är det samma sak med folk som klagar på missförhållanden på jobbet. Eller på att det är dötrist i kyrkan. Eller på sin dåliga kondition. Sluta snacka och gör något i stället!

Det är dags att komma till skott, att få saker att börja hända. Lyft blicken och se vad som pågår utanför dig själv. Vilka vänner borde du komma ihåg och uppmuntra? Vad kan du göra för att förbättra på jobbet eller för att göra kyrkan roligare? Du är en del i ett sammanhang. Se till att din insats får betyda något.

Alltför många ord blir lätt tomma. Låt dem övergå i handling i stället. Det är inte tanken som räknas!

* kognitiv beteendeterapi

Lyckorus

Jag älskar bröllop! Så trots att jag är mitt emellan två nattpass på jobbet, ställer jag väckarklockan, sätter på mig bästa sviden och åker iväg för att se när två av mina vänner ska vigas.

Vilken förväntansfull stämning det är i kyrkbänkarna innan brudparet kommer in. Först kommer brudgummen och ställer sig längst fram för att vänta. Och så till slut… musiken sätter igång… och så kommer bruden! Hon skrider in med ett leende som smittar alla i lokalen.

De möts där framme och tar varandras händer. Oj, va brudgummen är stilig! Åh, vad bruden är vacker! Det kan hända att de är lite nervösa, men vilka goa blickar de ger varann!

Nu sätter bandet igång och spelar. Allsången är så glad och mäktig att man tror att taket ska lyfta sig. Brudparets lycka smittar av sig. Jo, det är säkert! Lyckan ligger i luften, det känner jag när jag tar ett djupt andetag.

Nu kommer höjdpunkten: De lovar att älska varann och hålla sig till varann, vad som än händer. Hela livet! Publiken applåderar. Och som tecken på vad de har lovat ska han ge henne… Jo då, hans best man har koll på ringen och sträcker fram den i rätt ögonblick. Brudgummen sätter den på brudens finger. Båda strålar av lycka. Vilken dag!

Pastorn ler han också. Han säger så många fina och kloka ord och jag önskar att jag kunde komma ihåg allihop. Och sen ber han en bön för brudparet. Jag också. Jag sitter i min bänk och ber innerligt att de alltid, alltid ska få vara så här lyckliga.