Archive for the ‘Ålder’ Category

Jubileum från lågstadiet

september 1, 2013

Bild

Det här har varit en alldeles unik helg. Jag har firat jubileum med ett helt gäng gamla klasskompisar. Det har gått 50 år sen vi började i första klass. I lågstadiet!

Vi på bilderna här ovanför har träffats ett antal gånger och planerat festligheterna, spårat upp våra klasskompisar och mot alla odds fått tag på nästan varenda en.

Bild

Så här såg vi ut när det begav sig. Klass 1 g i Nälstaskolan i Vällingby-trakten, Stockholm. Ett glatt gäng som inte hade en aning om hur livet skulle bli. Klassen hölls ihop ända upp till åttan, så vi kände varann rätt väl och det blev lätt att ta upp tråden trots att så många år har gått sen dess.

Vi firade faktiskt i dagarna tre, men det var igår, lördag, som det officiella jubileet gick av stapeln. Ett 20-tal av oss träffades i precis den skolsal som vi hade i ettan. Och precis som då hade vi upprop med vår klassföreståndare Inga Borg!

Bild

Vi kunde konstatera att mycket hade hänt och att vi lyckats ta oss förbi både toppar och dalar i livet. Framför allt insåg vi hur bra start vi hade fått med Inga Borg som klassföreståndare våra första tre år.

Tack Inga! We love you!

Bild

Annonser

Jag är den jag är

januari 1, 2013

2013a

Även om varje dag är den första på resten av våra liv, är Nyårsdagen ett viktigt avstamp inför året som ligger framför. Då sätter man upp mål och tar plats i startgroparna.

När man har ett antal år på nacken och känner sig själv, finns det inte så stor anledning att hänga på sig masker och låtsas. Jag är den jag är och det får duga. Så om det nu innebär mer ärlighet än tidigare, så tänker jag i alla fall våga språnget.

2013b

Jag har bloggat i fem år och bestämde från början att jag skulle hålla fritt från politik och religion i bloggen. Men varför skulle jag egentligen sortera bort min tro, som är en så viktig del av  mitt liv? Min tro finns i mig jämt och påverkar allt jag tänker och förhoppningsvis det jag gör. Så i fortsättningen kommer jag att skriva mer om det jag tror.

Och så ska jag fortsätta att vara mig själv, för en människa har många dimensioner. Det är det som gör människor så spännande.

För några veckor sen fick jag en mailkommentar bland annat om mitt förra blogginlägg som innehåller konstverk med lite lättklädda kvinnor. Jag fick veta att sådant inte borde finnas på en kristen mans blogg.

2013c

Jag vill säga direkt att jag – liksom alla andra män – tycker att en vacker kvinna är det finaste som finns. Jag har inte alls problem med de där bilderna. Jag är också trött på att försöka leva upp till en idealiserad bild av hur en kristen borde vara. Åtminstone när jag inte anser att den är sann.

Att jag uppskattar kvinnlig skönhet, betyder inte att jag utgör någon risk för alla som går i kjol. Folk som känner mig vet att jag är absolut ofarlig. Däremot anser jag att ärlighet borde vara ett kännetecken hos kristna människor. Så med risk för att trampa på en del ömma tår, tänker jag fortsätta vara den jag är:

2013d

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära, till era hjärtan sån som den jag är, den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min enda önskan nu och här: Älska mig för den jag är.

Singelliv, del 5

maj 10, 2011

Den vackraste tjej jag någonsin sett stod i kön till incheckningsdisken på Bangkoks flygplats. Jag hade varit på semester där härom året och var på väg hem. Hon var lång för att vara thailändska, hade slank och fin figur och ett öppet och glatt ansikte som var ren perfektion. Hon kan inte ha varit mer än 18 år.

Det som störde bilden var att hon var på väg till Sverige tillsammans med en kortväxt man på 50+ med butter uppsyn. Jag kan ha förståelse för män som hittar kärleken utomlands, men de här två var sådana kontraster och åldersskillnaden fick mig att må dåligt.

Som singel bombarderas jag fortfarande av annonser från datingsajter på Facebook. Härom dagen möttes jag av den här. ”SÖKES – Äldre man”. Titta på bilden. Hur gammal är tjejen? 15? 16?

När jag var i Stockholm i februari hälsade jag på vänner i Rönninge en kväll. När jag efteråt klev på pendeltåget var vagnen nästan tom och jag gladde mig åt att kunna vara ostörd och läsa min bok. Friden varade bara några minuter.

I Tumba steg det på två tjejer som slängde sig ned på sätet mitt emot mig, trots att det fanns ett hundratal tomma platser att välja på. De började genast prata med mig. Jag förklarade att jag ville läsa min bok, men de gav sig inte. ”Vi tänker tjata på dig tills du slutar läsa”, sa de.

Tjejerna berättade att de var 20 och 21 år. Först ville de att jag skulle fotografera dem med deras mobiler. Sen berättade de att de skulle ha en grym kväll och frågade ut mig om allt möjligt. Jag visade bilder på mina barn och fick kommentaren att de alla såg ut som fotomodeller.

”Du är inte från Sverige, va?” sa den ena. När jag svarade att jag var svensk, sa hon att jag hade italienska ögon. Sen frågade hon försynt om jag ansåg att en 20-åring skulle kunna vara ihop med en man i min ålder. ”Nej” sa jag. ”Det är nog lite väl långt ifrån”.

Det där var det närmaste jag har varit en invit på flera år. Synd att hon inte var lite äldre…

Ljushyad alv

juli 5, 2010

I lördags kväll blev jag morfar. Igen! Jag har nu nästan lika många barnbarn som jag har barn, så man är ju lite invand.

Det där med morfar sätter en åldersstämpel som jag inte känner mig riktigt bekväm med. Det blir lite för mycket jurassic för min smak. Men bortsett från det är det bara kul och spännande med alla nytillskott i släktträdet.

Redan på söndagseftermiddagen kom Elin & Richard till mig för att visa upp sin lilla tjej. Hon är så fin och jag fick hålla henne länge. Härligt! Man glömmer bort mellan varven hur små de är i början.

Den lilla har redan fått sitt namn. Hon ska heta Alva. När jag kollade vad Alva betyder, fanns det en ganska långdragen förklaring. Som nordiskt kvinnonamn kommer det från Alf, som betyder ”alv” eller ”alv-armé”. Jag får genast associationer till Sagan om ringen: Vackra och godhjärtade varelser med långa spetsiga öron.

I de latinamerikanska och arabisk-talande länderna betyder namnet ”vit”, ”ljus” eller ”ljushyad”. På spanska har det betydelsen ”soluppgång” eller ”morgonens första strålar”. Många fina betydelser. Man får väl se vad som passar in bäst på sikt.

Nu är Alva liten och hjälplös. Det gäller för både hennes föräldrar och oss andra i hennes närhet att omsluta henne med kärlek och trygghet. Så småningom kommer hon att visa sin egen vilja och snart också vilka talanger hon kommer att utveckla. Det blir spännande att se.

Livet är inget annat än ett mirakel. Det blir man påmind om när man håller en sån där liten i sin famn. När man blir vuxen glömmer man lätt bort att livet är fantastiskt. Vi borde möta varje dag med tacksamhet och nyfikenhet och dela med oss av det vi har fått. Det är en riktig utmaning till oss alla.

Singelliv, del 2

maj 15, 2010

När jag blev tvingad in i singellivet, började den mörkaste tiden i mitt liv. Under mer än ett år dominerades min tillvaro av grubblerier och eländestänkande. Jag kände mig helt värdelös och undrade varför jag över huvud taget hade blivit född.

Till slut kom jag till sans och bestämde mig för att det fick räcka med tråkigheter. Jag ville använda min energi till bra saker i stället, även om jag fortfarande kände mig lite skör.

Ett par månader senare fyllde jag 50, vilket var en absurd upplevelse eftersom jag liksom Bryan Adams känner mig betydligt yngre. Men jag ville i alla fall fira tilldragelsen. Jag hyrde konserthuset och ordnade en musikfest.

Festen blev helt fantastisk. 100 gäster från när och fjärran kom och många av dem medverkade i festkonserten. Det blev en helkväll med sång, musik, dans, tal och olika upptåg.

För mig som hade varit så långt ner i botten, var det en otrolig upplevelse att höra alla sångerna och alla goda ord. Och jag blev väldigt rörd över att så många ville komma för min skull.

Så här efteråt kan jag se att min fest blev den slutgiltiga upprättelsen för mig, då jag fick klart för mig hur många som tyckte om mig och ville förgylla min dag. Då försvann de sista resterna av mörka tankar om mig själv.

Min vän R gjorde festens kanske märkligaste inslag. Hon framförde en specialkoreograferad dans – utan musik! Den kändes rätt konstig, men berörde mig väldigt starkt. Under dansen lästes en kort text, som jag senare fick av henne på en liten tavla.

Just den där texten sammanfattar vad min fest kom att betyda för mig. Tavlan står på mitt nattduksbord och jag ser på den varje kväll innan jag somnar. Den påminner mig om att jag har goda vänner och att jag aldrig mer ska nedvärdera mig själv.

Singelliv, del 1

mars 29, 2010

När man som jag har blivit singel utan att ha valt det själv och det har gått några år, dagdrömmer man om en ny kvinna och vem det skulle kunna bli. Det finns ett tomrum i livet som behöver fyllas.

En sak som irriterar mig, är när jag blir ovälkommet påmind om min situation. Det händer varje gång jag loggar in på Facebook. Eftersom jag har angett att jag är singel blir jag tydligen utvald att alltid ha annonser för datingsidor i marginalen. De senaste veckorna har min sida prytts av ett 20-tal olika annonser. Här är några av dem.

Det skulle vara mindre störande om tjejerna inte såg ut att vara i 18-årsåldern. Ibland – som här ovanför – har de dessutom antingen missat att klä på sig långbyxorna eller ”råkar” ha en iögonfallande urringning.

I de två annonserna här under blir man lovad att få dejta en modell. Det verkar lite orealistiskt, tycker jag. Eller också har de tröttnat på att jobba med killar med rutor på magen, vem vet?

I nästa rad av annonser erbjuds ryska kvinnor. Är de särskilt eftertraktade? En förklaring ges i annonsen längst till vänster. De är inte så komplicerade och feministiska som svenska kvinnor.

I annonsen här nedanför lockar man med ”Hot Swedish Women”. Själv tycker jag att det är märkligt att annonsen om svenska tjejer är på engelska. Annonsen till höger gör mig bara trött. Jag hoppas att inte alla de tusentals kvinnor som väntar på mig har opererat brösten till såna proportioner.

Ser man på! Här nedanför ser tjejerna ut att ha passerat 20-årsstrecket. Det talas till och med om en långvarig relation. Och att träffa en ”rolig kristen singel” vore kanske inte så dumt, även om det finns folk som tror att såna inte existerar.

Jag ska väl hitta nån så småningom (som är några år äldre). Tills dess får jag stå ut med annonserna.

En idol värd namnet

november 29, 2009

Idol 2009 närmar sig sitt slut. Det var ett starkt startfält som hade sållats fram i höstas och under veckorna som gått har fler och fler fått lämna tävlingen. Nu återstår bara tre och i mitt tycke är det de tre bästa – Calle, Erik och Tove.

Det är riktigt spännande inför semifinalen och finalen de närmaste två fredagarna. Det känns som att det kan gå hur som helst och alla tre är värdiga vinnare. Men jag tror på Tove.

För att kunna kallas idol räcker det inte med att vara en bra sångare. Det gäller också att ha det rätta självförtroendet, utstrålningen, scennärvaron och publikkontakten. Det handlar kort sagt om att ha scenen som sitt naturliga element.

Tove har allt det där och dessutom massvis av charm och attityd. Och hon lyckas alltid pricka helt rätt med scenkläderna. Men det är klart – allt klär en skönhet, brukar man ju säga. Hennes svagaste insatser i tävlingen har mest haft att göra med olyckliga sångval. Men för det allra mesta har hon hittat rätt även där.

Härom veckan sjöng hon Sandie Thom’s I wish I was a punkrocker, först a capella och sen bara ackompanjerad av trummor och lite kör. Det var en musikalisk högtidsstund som gav mig rysningar. Jag tänkte bara ”världsklass” och kände på mig att den här tjejen kan gå hur långt som helst. 16 år och redan en fullfjädrad artist!

Därför hoppas jag på att Tove blir årets idol. Eller som Agneta Sjödin en gång sa: ”Jag håller alla tummar jag har”.

Livet bak och fram

maj 1, 2009

filippa1

Jag går inte och grubblar särskilt ofta. Sånt kan lätt leda till negativt tänkande och det mår man inte bra av. Men visst händer det att jag funderar över varför livet är lite bakvänt ibland.

Ungefär så här sa jag till min vän Ch igår: ”Är det inte konstigt att nu, när man börjar ha koll på saker och ting, vet vad man kan och vill, då är man i en ålder där det nästan inte funkar att förverkliga det?”

När man är ung med livet framför sig och har kraften och nyfikenheten, då har man noll koll (fast man är helt säker på motsatsen). Sen går det några år och man märker att allt inte är så tvärsäkert och man får ompröva vissa saker (det kallas nog mognad). Och så småningom är man då trygg med vem man är, vilka talanger man har, vad man vill göra av livet. Och då har man gått miste om en bra bit av initiativkraften.

Min ålder irriterar mig, därför att jag inuti inte är en dag över 25. Jag är tacksam över mognaden, men tycker att skalet kunde ha fortsatt vara lite ungt och fräscht. En dag vill jag hitta kärleken igen, men de tjejer som jag tycker är trevliga och dessutom ser bra ut, visar sig nästan uteslutande vara i 25-årsåldern. Och man får ju inse det omöjliga i den ekvationen.

filippa2

(Aj aj aj, där stack jag ut hakan. Nu blir alla kvinnliga läsare sura. Men hallå, jag är bara en man. Jag vet att det är patetiskt, men det är så här vi är skapta.)

Det där har varit ett problem för mig, för samtidigt vill jag inte vara ensam resten av livet. Men nyligen mötte jag av en händelse en tjej i mer lämplig ålder, som jag faktiskt kände mig dragen till. Då insåg jag att det kanske finns hopp för mig också.

Hinkvis

mars 22, 2009

hink

I filmen The bucket list spelar Jack Nicholson och Morgan Freeman två cancersjuka män som har fått veta att de inte har så lång tid kvar att leva. Den ene av dem har tidigare gjort en lista på saker han vill hinna göra innan han dör – en ”bucket list”. Vårt uttryck ”att slänga in handduken” har en motsvarighet på engelska som lyder ”to kick the bucket” – att sparka till hinken.

De två bestämmer sig för att genomföra det som står på listan. Det leder till en rad äventyr, där de njuter av livet mer än de gjort någon gång tidigare. Sensmoralen i filmen är att vi borde leva livet fullt ut och inte spara det tills vi ligger på dödsbädden.

Min vän H har en släkting som var hos läkaren och fick veta att hon bara hade några månader kvar att leva. Hon gick direkt från sjukhuset till banken, lånade ett par hundratusen och åkte på en jordenrunt-resa. Hon behövde ju aldrig betala tillbaka de där pengarna, eftersom hon inte skulle leva så länge. Men hennes resor och äventyr måste ha varit rena medicinen, för hon blev frisk!

En av mina kompisar på MySpace skickade för ett tag sen en uppmuntrande hälsning med texten ”Livet är som en flod av möjligheter. Det är upp till oss om vi öser med en hink eller en sked”. Ganska tänkvärda ord. Jag är säker på att vår egen inställning direkt påverkar hur vi mår och hur vi har det. Med en positiv livssyn kan man få ut mycket mer av livet.

Varför vänta tills det nästan är för sent? Skriv ner dina drömmar, se till att de går i uppfyllelse och bocka av på listan. Ställ dig mitt i livets flod med din största hink. Då blir du också hink-vis.

Duschdags igen

mars 19, 2009

rygg1

Idag var det återigen dags att fotografera duschar, denna gång i Kalmar. Min vän Fotografen plockade upp mig vid 9-tiden och ett par timmar senare var vi framme.

Som jag har berättat tidigare gäller det att hitta nån som är beredd att slänga av sig kläderna och vara med på bilderna. Jag har alltid lite ångest innan det är bestämt vem det blir. Trots att vi tagit liknande bilder många gånger förr och det har varit förvånansvärt lätt att hitta folk som vill vara med, är jag lite nervös innan jag har ställt frågan. Somliga kan ju uppfatta en sån fråga som en smula känslig eller påflugen.

Jag tycker det känns bäst att fråga nån jag känner, som vet att jag är en vänlig själ med de allra bästa av avsikter. Jag vill ju göra fina bilder som både jag, kunden och fotomodellen kan känna oss nöjda och bekväma med.

Jag bestämde mig för att ringa min vän AL. Hon var med på den allra första badkarsbilden vi fotograferade nån gång runt 1990. AL trodde inte att det var sant att jag frågade henne, trots hennes ålder. Men hon var genast med på noterna. AL är en sån där människa som kommer att se bra ut hela livet och som man väl borde vara lite avundsjuk på. Dessutom hade hon en annan tjejbekant som också var pigg på att vara med.

Det blev en lång och rolig fotodag med glad och härlig stämning. Jag och Fotografen jobbade med bildvinklar och ljussättning. Båda tjejerna var avspända och lättregisserade. Bilderna ser ut att bli jättebra. Efter en lång arbetsdag kom jag hem 22.15.

Det är faktiskt väldigt kul att kunna göra den här typen av bilder och känna sig stolt över att de blir fina och hamnar på rätt sida om anständighetens gräns – trots bristen på kläder.